Elitidrott är av naturen resultatfixerad.
Prestationen bakom resultaten blir underordnat. Speciellt i massmediavärlden.
Det här är funderingarna dök fram i samband med Malmös fem senaste allsvenska matcher. Tre matcher utan vinst, följda av två segrar. Svackan var nu definitivt borta, den negativa trenden bruten, och så vidare. Så lät det på många håll. Och det faktiskt redan efter det första svårbedömda mötet mot ett sällsynt dåligt jumbolag från Åtvidaberg.
Men har MFF:s prestation varit så mycket bättre i de två senaste matcherna än i de två föregående? Jag tycker inte det. Skillnaderna i såväl ord som siffror har dock varit stora. Större än de marginaler som MFF hade med sig nu i Geflematchen. Segermålet hade många ingredienser i det jag kallar marginaler och visst studsade bollen rätt även vid Erdal Rakips mål. Det var den tredje skottreturen i samma sekvens som hamnade hos en MFF-are med allt vad det innebär om någon decimeter hit och decimeter dit i en massa av spelare från vardera laget.
MFF har den här säsongen gjort många mål just efter ”flipperspel” i motståndarnas försvarszon och det är givetvis en styrka att våga trycka på med många spelare i det område varifrån man gör mål.
***
Jag är helt övertygad om att om det blivit kryss i Gefle i går hade snittbetyget på MFF blivit något snäpp sämre. Trots att prestationen i stort varit den samma.
***
Den senaste tidens sämre insatser av MFF har inneburit att journalistklanen kring laget nu insett att den tidiga säsongens överord nu nog bör modifieras högst väsentligt. I våras fanns det till och med någon som på allvar menade att MFF:s reservlag mycket väl hade kapacitet som ett mittenlag i Allsvenskan.
Att vara jordnära är aldrig fel.
***
Ofta matas man uppgiften om det starka hemma-MFF. Men är de så? Nej, MFF:s styrka är att man är så bra borta. I fjor kom MFF trea i hemmatabellen, etta i bortatabellen. Laget tog 31 poäng hemma lika många borta.
I år har laget 13 poäng på sex matcher i Malmö, elva på lika många försök utanför Swedbank.
Så detta är en myt, som så många andra när man inte orkar kolla.
Ändamålen helgar medlen.
Jag använde uttrycket för en tid sedan. Nu är det tid igen. Jag tänker på den varning MFF-backen Yotun provocerade fram i gårdsmatchen mot Åtvidaberg bara för att bli avstängd i en match han likväl inte kan medverka i, eftersom han skall spela i Perus landslag.
Jag är inte upprörd, bara ledsen och besviken. Fotbollen behöver inte ytterligare en negativ diskussion -- även om denna hamnar under etiketten ”mindre”. FIFA-skandalen, bengalbränningara, supporterslagsmålen, spelskandalerna med matchfixning, de upprepade filmningarna, det räcker.
Jag har aldrig i mitt långa liv som fotbollsåskådare sett en tränare som varit så glad som MFF:s Åge Hareide efter att spelare snackat till sig varning.
Hans beteende var ytterligare provocerande.
I kommentarerna heter det att Yotun tog sin varning på rätt sätt; han skadade ingen. Men i fortsättningen lär förmodligen den uteblivna avstängningen likväl ha sin betydelse. En tredje ”riktig” varning för Yotun är väl inte helt otänkbar och att då slippa ett straff missgynnar en tredje part, MFF:s motståndare i kommande omgång.
Det här kan också sättas i system. Ponera att Jo Inge Berget, en annan MFF-spelare, stått på två varningar och förstått att hans ljumskskada förhindrade spel två dagar senare mot Gefle. Hur lätt hade det inte varit att vid en frispark sabotera spelet och ådra sig en varning.
Okej jag är konspiratorisk men också luttrad i en alltmer cynisk idrottsvärld där bombastiska uttalanden om Fair play ofta klingar falskt.
Och där ändamålen helgar medlen.
Jag tycker synd om Guillermo Molins.
Givetvis först och främst för hans många allvarliga skador. Men också för att det ställs så orimliga förhoppningar på honom när han återkommer tíll Allsvenskan i någorlunda form.
I början talade man om honom som en förstärking till ett redan bra lag. Så är det naturligtvis. En kurant Molins är en tillgång för vilket allsvenskt topplag som helst.
Men efter Malmö FF:s två förluster höjdes kraven på Molins. Han skulle bli Frälsaren (jodå, någon använde ett stort F). Det var mer än en tidning som såg honom som en frälsare. Vilka signaler sänder detta till en bra -- men upphaussad -- spelartrupp? Och hur värderas ord i en modern tidningsvärld?
***
I onsdags såg jag för första gången en U 21-match, den tv-sända mellan Elfsborg och Malmö FF.
Jag gjorde det för att jag ville skaffa mig en uppfattning om Guillermo Molins status. Det var absolut helt omöjligt att få ett rättvisande svar. Omgivningen var alldeles för ojämn. Kvaliteten i teknik och speluppfattning var på många fötter undermålig. Det var ett prov utan värde förutom att han fick 70 minuters speltid -- men utan tempo och intensitet.
Jag var verkligen besviken på matchen. Det var ju ett möte mellan två av landets främsta klubbar med en hel del spelare som ingår i den allsvenska spelartruppen. Stundtals verkade det som om ingen brydde sig.
***
Guillermo Molins är tydligen så het bland sportjournalisterna att han skall uttala sig om allt möjligt. I veckan fick han frågan om i vilken match MFF spelade sämst, den mot Häcken eller den Kalmar. Om det nu är intressant (och det tycker inte jag) att gradera de två förlusterna vad vill då journalisten få ut av en spelare som ingår i truppen? Matcherna hade två olika ansikten. Mot Häcken tvingade MFF deras målvakt Christoffer Kjällqvist till tre högkvalitativa räddningar innan Hisingelaget gjorde 0--1.
Mot Kalmar satte man inte seriens svajigaste målvakt Lars Cramer på några svårare prov förrän i den desperata slutforceringen. Det mest anmärkningsvärda är att Häcken kunde göra tre mål på Robin Olsen. Häcken har målskillnaden 11--10 på tio matcher. Tre har alltså MFF släppt till. MFF hade inte lärt sig försvarsläxan. Det går inte att ge Häcken stora ytor i deras anfallszon. Det har de andra lagen lärt sig.
Efter att Falkenbergs Stefan Rodevågs drömträff skapade Häcken inte en enda rejäl målchans mot ett kompakt halländskt försvar. Lagets småplottriga anfallsspel med ideliga instick är sönderläst.
Men inte av MFF, vars anfallsspel var sämre mot Kalmar.
Om man nu vill ha ett svar på den löjliga frågan om vilket som var sämst, sett över 90 minuter.
Det påstås att journalister är flockdjur.
Något ligger det i det. Är man utsänd, vill man inte missa något som konkurrenterna har. Samtidigt vill alla komma med något eget.
Det är något av en paradox i journalistvärlden.
***
Flockbeteendet märks nu hos de fotbollsjournalister som bevakar Allsvenskan. Tv, radio och tidningar, alla, frossar i att redovisa hur många poäng lagen tagit i förhållande till den eller den säsongen efter ett visst antal omgångar och om avståndet till olika lag och placeringar. Finns det någon databas varifrån man kan hämta alla dessa uppgifter?
Nåväl. Från denna statistik drar man så sina slutsatser om möjligheten att nå ifatt sina konkurrenter och vinna den eller den placeringen. Detta efter tio av 30 omgångar.
Av det lilla jag sett av denna statistik kan man få fram precis det man vill. Ett underläge på sex, sju, åtta poäng kan man hämta in, men givetvis kan det räcka till att hålla undan.
Nanne Bergstrand svarar alltid inför en match på frågan om hur han tror att den kommer att utveckla sig: ”Varje match lever sitt eget liv.”
Så är det givetvis också med en serie på alla dess nivåer. ”Den lever sitt eget liv”.
Tack och lov kan databaser och statistik inte förutse den fortsatta spänningen i Allsvenskan.
***
Kan Malmö FF förlora två matcher i följd så kan givetvis IFK Göteborg göra det och med ”rätt” resultat i några andra matcher kan MFF om några veckor åter vara i topp.
Och då åter sprida lugn i den ”hispiga” (Tom Prahls träffande adjektiv) MFF-
familjen och dess bevakare.
***
Form är en färskvara. Detta välkända fakta fastslog MFF:s Åge Hareide efter 1—2 mot Kalmar.
En dagstidning är också en färskvara.
Men behöver åsikterna/kommentarerna också vara färska/annorlunda efter, som nu, två MFF-förluster? Jag har sällan sett så många ändrade uppfattningar om MFF-spelarnas kapacitet som den senaste veckan. Nu saknar man plötsligt Isaac Kiese Thelin, Emil Forsberg, Magnus Eriksson och Markus Halsti.
Jag är ingen fotbollsexpert men har genom åren skaffat mig en viss erfarenhet. Att jämföra nya spelare mot flyktade gör man inte efter bara några tidiga vårmatcher utan först när säsongen är slut och man kan summera spelåret.
Den kvintett som hårdbevakar Malmö har stor erfarenhet men den har man inte fullt ut dragit nytta av.
Då hade åsikterna mellan då och nu inte varit så iögonfallande.
Vi var inte många.
Men vi fick uppleva idrott när den är som bäst. Och som allra bittrast.
Det var serieavslutning i herrarnas Elitserie i squash. Sista klubbmatchen, den 56:e, hemmalaget Malmö mot Teknova från Vadstena, den sista individuella matchen av 224. Paul Morrison från Malmö mot Carl Remle.
En bättre komponerad av serieslut går inte att överträffa.
Förutsättningarna var enkla, hemmalaget ledde med 2—1, seger skulle innebära försvarad SM-titel, kryss och Stockholmslaget Intersquash skulle bli mästare. Vid oavgjort kom de båda tätlagen upp på samma poäng, 42. Intersquash hade dock en något bättre gameskillnad.
Det var en spännande tystnad under bollduellerna. Varje vunnen boll av Carl applåderades av anhängarna till Intersquash och Teknkova, när Paul vann fick han uppmuntrande tillrop av Malmös spelare och supporters.
Det blev till slut Intersquash som kunde skandera: SM-guld, SM-guld, SM-guld. Unge Carl Remle vann i tre raka, förvisso jämna (13—11, 14--12, 12--10) game över en påtagligt nervös Paul Morrison.
Det var bittert i det unga Malmölaget. Det såg ju så bra ut inför säsongens absolut sista delmatch. Carl är förvisso rankad tia i Sverige, Paul på fjortonde plats men i deras senaste möte var Paul klart bäst,
Jag tycker dock att Malmö SRC som klubb och spelarna, när den värsta besvikelsen lagt sig, skall vara stolta över sin insats. MSRC har valt sin väg. Klubben satsar på sina egna talanger. Av de elva spelare som deltagit i silverlaget kommer tio från de egna ungdomsleden och har antingen blivit svensk mästare eller medaljör vid JSM. Paul Morrison är engelsman och har bott i Sverige ett tiotal år och är inte här för att i huvudsak spela squash.
Det är annars tillåtet att lista utländska spelare för att spela i de svenska lagen. Malmö har gjort det tidigare men har avstått de senare säsongerna. Självfallet inverkar en ”gästarbetare” på lagets styrka. Det är oftast en högt rankad spelare som spelar ”etta” och därmed blir laget bättre på alla fyra positionerna.
I årets dramatiska avslutning visade det sig tydligt. Teknova spelade med finländaren Henrik Mustonen för att undvika kval, Intersqush med dansken Kristian Frost så att man kunde placera Sverigeettan Rasmus Hult som tvåa och kompensera en sämre bredd. Och för att vinna Elitserien.
Detta var givetvis till nackdel för Malmö, men ingen beklagade sig. Har man valt väg så har man.
I min gammalmodiga idrottsvärld är valet enkelt: Satsa brett, ungt och inhemskt.
Det gynnar på sikt svensk idrott/squash.
Ett SM-silver med detta som grund är gott nog.