HK Malmö föll alltså igen i kvartsfinalen i handbollens SM-slutspel i handboll mot Alingsås.

Ingen större sensation. Lika lite som om Ystads IF i morgon eliminerar Lugi.

I Malmö har mycket fokuserats på de många skadorna. Och det är klart att frånvaron av Anton Blickhammar och Robert Månsson i samtliga kvartsfinaler och Adam Lönn i två är kännbar. Malmöpressen har dock inte noterat att Alingsås i minst lika hög grad varit drabbat av skador på nyckelspelare. Västgötalaget har under hela säsongen matchat sin trupp helt annorlunda än Malmö. I match efter match har Alingsås haft tio till tolv målskyttar. I stort hela truppen har fått speltid, även i ”skarpt läge”. Spelarna var vana att ta ansvar, de kände sig trygga i en slutspelsmiljö.

Jag har mer eller mindre varit en trogen följare av HK Malmö under alla år. Jag är givetvis fullt medveten om att de tre senaste tränarna, Jan ”Proppen” Karlsson, Ulf Sivertsson och Stian Tönnesen har handbollskunskaper långt, långt över min nivå men har noterat att trion under sina HK-säsonger haft ovanligt många spelare långt ute på avbytarbänken. Skall spelare utvecklas måste de ha speltid i jämna, betydelsefulla matcher, inte bara när det hela är kört i den ena eller andra riktningen. Marginalspelarna i Malmö har inte fått denna möjlighet. Rent generellt.

HK Malmö har inte coachats ”brett” under många år. Under samma period har Alingsås varit sin ideologi trogen. Det har gett resultat år efter år. Inte minst 2017.

Enligt min enkla amatöranalys är detta anledningen till att Alingsås spelar semifinal och inte HK Malmö.

***

Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför relativt många spelare i HK Malmö fått begränsad speltid.

En förklaring kan förstås vara att kapaciteten inte är tillräcklig. Må så vara.

Men för att gå långt i ett SM-slutspel efter 32 seriematcher behövs när, skador och formsvackor inträffar, breda trupper med matchtränade spelare.