Det ät lite dämpat i MFF-land i dessa dagar.

Det märks i samtal med fans. Och i den MFF-sympatiserade delen av massmedia.

Elimineringen i kvalet till Champions League mot Vardar (1—3) har satt sina spår. Favoriterna höll inte den klass man trott. Men redan före match 2 i Makedonien kunde man hos två av de känslomässigt mest engagerade skribenterna läsa sig till en viss oro. Ett avancemang var inte självklart. Oron var berättigad.

De fyra tävlingsmatcherna efter uppehållet och före 1—3 var inte övertygande, 3—2 mot Eskilstuna, 1—0 mot Häcken, 1—1 mot Vardar hemma och 3—3 mot Sirius. Totalt sett var målvakten Johan Wiland lagets främste i dessa fyra möten. I alla fall om någon är intresserad av min åsikt.

***

Orsaken till förlusten – jag nöjer mig med denna benämning, de hårdare omdömena är använda – är i grund och botten den, att det lag man mönstrade i tisdags inte var tävlingsförberett för en tuff internationell match.

I min värld – oavsett idrott – är det tävlingar som betyder något, som är den nödvändiga grunden för lyckade resultat. För bra form. I synnerhet i internationell konkurrens.

I det lag som spelade mot Varda hade Markus Rosenberg totalt 10 minuters speltid av 360 (4x90), Rasmus Bengtsson 26, Pa Konate 74, Ekreim 87 och Berget 183, den ende i denna kvintett med en hel match i benen.

Dessa fem spelare var tävlingsmässigt inte förberedda för en match i ett så kvalificerat sammanhang som ett kval till Champions League.

***

Bredden i MFF må vara Allsvenskans bästa. Här räckte den inte till.

Detta sagt utan att ha några synpunkter på laguttagningen.