Efter att ha sett Norges handbollsdamer under den pågående VM-turneringen, och givetvis även under de senaste mästerskapen, så kunde jag inte i mina mest optimistiska ögonblick aldrig tro att Sverige skulle kunna vinna över norskorna.

31—28-vinsten var verkligen imponerande.

En Malmökrönikör rekommenderade efter OS-förlusten 2016 (20—33) att Sverige då borde störa Norge med ”en solid defensiv och en långsam offensiv”.

Hur man kan tro att ett långsamt anfallsspel i modern handboll kan luckra upp ett bra försvar, det är både obegripligt och okunnigt. Dessutom hade laget ideligen blivit avblåst för passivt spel.

I går blev segerreceptet precis tvärtom. Sverige gjorde som Norge, snabba kontringar, rejält tryck i ”andra fasen” och snabbhet i både fötter och passningar i det uppställda spelet.

Det är så här man måste agera – och våga – om man skall hävda sig i världstoppen. Gnetspel gäller inte i handboll.

***

Nu väntar ett ovisst slutspel. Med 16 kompetenta lag. Slovenien är ingen lätt motståndare, absolut inte. Sen väntar vid ett eventuellt avancemang antingen  Danmark eller Tyskland (med en Månsson i laget, före detta H 43-spelaren Anton Månssons fru Irina). Och tänker vi ytterligare ett steg framåt lär det bli Frankrike.

Men i och med gruppvinsten hamnade Sverige på den ”lätta” halvan. På den andra finns nu nämligen tre av förhandsfavoriterna, Norge, Ryssland och Nederländerna.

Visst är det tufft på handbollstoppen.

***

Det finns många att berömma i den svenska truppen, inte minst den av många ifrågasatte förbundskapten Henrik Signell.

Personligen är jag av spelarna mest imponerad av förra Lugispelaren Hanna Blomstrands internationella genombrott.

***

I morgon vill jag ha en extra handbollspresent, svensk vinst över Slovenien.