Slagsidan inom skånsk friidrott är påtaglig.
MAI:s överlägsenhet är enorm.
Och inte bara på tävlingsbanorna utan även massmedialt i Malmö har klubben ett bastant grepp över vad som skrivs.
Den tid är förbi när de lokala tidningarna sände reportrar till ett SM i friidrott. Nu bevakas tävlingarna från hemmaredaktion, i dagens fall av för mig två okända herrar. Sydsvenskan ringde upp MAI:s klubbchef Sören Busk, Skånskan klubbens tränare Alexander Tursell.
Dessa berättade – berättigat – om MAI:s två medaljörer Daniella Busk (silver på 100 meter) och överraskningen Louise Nilsson (brons på 10 000 meter) men fick också möjligheten att tala om en sjundeplats och vad MAI-are presterat i diverse försök och vilka förhoppningar man hade inför lördagens fortsättning.
Men ingen, varken ledarna eller journalisterna, orkade lyfta blicken över den snäva klubbgränsen. En Malmötjej blev nämligen finalfemma i diskus, Lina Bengtson från Öresund. Inte en rad, inte ens i den sparsamma, ofullständiga resultatlistan tidningarna publicerade.
Sydsvenskan och Skånskan! Lyft blicken för att rädda anseendet!
MAI-ledare! Se till friidrottens bästa, uppmärksamma även övriga klubbars insatser! Konkurrens i närområdet stimulerar!
För Alexander Tursell är situationen extra känslig. Han är inte bara MAI-tränare utan även lärare på friidrottsgymnasiet och friidrottsgrundskolan i Malmö med elever från mer än MAI. Det är många som ifrågasatt hans objektivitet just i rapporteringen till Malmös tidningar och bloggar de senaste åren.
***
Öresund FK skall inte heller undgå kritik för sin undermåliga information. Klubbarnas, Finishs, Pallas och Heleneholms, hemsidor är uselt uppdaterade. Heleneholm har inte ens orkat att uppmärksamma att Lina Bengtson förra helgen blev nordisk juniormästarinna i kula.
Det är fler än Malmötidningarna som inte är vakna.
I dag börjar SM i friidrott.
Malmö AI har som målsättning att komma hem från Umeå med 13 medaljer. När IFK Helsingborgs svenska mästarinna från 2013 på korta häcken Emma Tuvesson är skadad är MAI:s medaljhopp de enda från Skåne.
Med rätt marginaler kan det förstås bli någon pallplats för någon från Hässleholms AIS, Björnstorp, IFK Lund eller Öresund.
Så ser det ut i Friidrottsskåne. Och då även på junior- och ungdomssidan.
Men orsaken till MAI:s överlägsenhet har i stort sin grund i det arbete som övriga skånska föreningar utför. Jag tänker då inte bara på i vilken förening de flesta av medaljaspiranterna fått sin första kontakt med friidrotten utan även på att det är andra klubbar än MAI som håller igång det nödvändiga skånska tävlingsprogrammet för ungdomar.
Storklubben arrangerar numera ingen egen innetävling. Sedan 2012 har MAI lierat sig med Pallas i stortävlingen Pallasspelen, ett samarbete som dock inte löper helt friktionsfritt.
Och mitt minne är för kort, för att jag skall komma ihåg när MAI senast arrangerade en utomhustävling för ungdomar.
Det jobbet överlåter man till Ängelholm, Hässleholm, Åhus, Klippan, Eslöv, Lund, Helsingborg,Ystad, Trelleborg, Vellinge (Finish) och Heleneholm (inomhus) för att i stället lägga arrangörskraft på inkomstbringande långlopp (i år tre), plus så SM-milen för en tid sedan, där man var huvudansvarig för fiaskot med för kort bana.
Småklubbarna gör grovjobbet, MAI skördar äran.
MAI tar inte sitt fulla ansvar.
***
Sen finns det naturligtvis många anledningar till MAI:s dominans inom Skåne, inte minst bristen på energi och ett alltför mycket småklubbstänkande hos konkurrenterna. Öresund FK (Heleneholm, Finish, Pallas) hade vid sammanslagningen inskrivit i målsättningen att bli en elitförening.
Men för att nå dit krävs kraftfulla ledare med visioner med förmåga att se över snäva klubbgränser.
Öresund har unga talanger som med en långsiktig, gemensam planering om några år kan bli en skånsk maktfaktor inom i alla fall ungdomsfriidtrotten.
MAI behöver konkurrens.
Svenska Spel, tillsammans med SEF (Föreningen Svensk Elitfotboll), har beslutat att under 2014 och 2015 ge de tre främsta lagen i Allsvenskan tre miljoner kronor för att bättre kunna förbereda sig för spel i Europa, två miljoner till svenska mästarna, 500 000 kronor till tvåan och trean.
Vän av ordning frågar sig varför svenska cupmästarna, som också har en given plats i Europa League, inte får en del av kakan?
Återigen visar de styrande att talet om höja prestigen på cupen mest är munväder.
Syftet med extra tillskott till ”Europaklubbarna” är vällovligt men summorna är – förlåt uttrycket – som att Pissa i Mississippi. Vad får man för en halv miljon för att förstärka en trupp – ett av syftena med extrabidraget?
Inte heller spelarköp för två miljoner ger någon större effekt på den europeiska fotbollsscenen. Jag har ingen exakt uppfattning om vad det kostar att lösa en allsvensk spelare under kontrakt men man får nog inte första sorteringen, lika lite som när man hämtar spelare från den nordiska marknaden.
Effekten blir att som i fallet med Malmö FF, att man har stärkt truppen för att befästa sin ställning som Sverigeetta på bekostnad av några seriekonkurrenter.
Det kan väl inte vara meningen med extrabidraget?
Men har laget blivit tillräckligt konkurrenskraftigt i kvalet till Champions League?
Gårdagsmötet mot Sparta Prag – jag såg det på datorn – visade på klasskillnad. Jag vet att det bara är halvtid men jag har svårt att se att inte tjeckerna gör mål även på Swedbank.
***
I kväll gör Marta förmodligen debut i FC Rosengård. Jag gillar henne som fotbollsspelare. Jag har alltid försökt se henne i Malmö när Umeå och Tyresö varit på besök. Förutom att få se henne har det oftast varit spännande matcher mot MFF/LdB.
Men när nu Marta kommer att spela för Rosengård försvinner ingredienser i det som gör en fotbollsmatch extra intressant, matchens betydelse och spänningen.
Rosengårds internationella trupp kommer att defilera hem ett nytt SM-guld. Visst kommer Martas entré att höja publikintresset i Malmö men inte i längden till de höjder man hoppats.
Uppvisningsfotboll lockat inte.
”Program! Matcher att följa på tavlan!”
Visst minns vi lite äldre försäljarnas argument för att få oss att köpa program till den förestående fotbollsmatchen och visst minns vi när vaktmästarna på Gamla ip manuellt ändrade siffrorna på den stora anslagstavlan i östra kurva. Det var ett spänningsmoment bara att se i vilken match det skett någon förändring.
På ”Gamelstadion” fick sen åskådarna ta del av ändringarna på ljustavlan i Lorensborgskurvan.
”Att följa matcher på tavlan” var en naturlig del av fotbollsunderhållningen. Rapporteringen gav ett mervärde.
Nu på Swedbank är det inga matcher att följa på tavlan även om det spelas ett par matcher parallellt. Inte ens speakern förmedlar något om händelserna utanför Swedbank. Han meddelar oddset för den aktuella ställningen och så då och då utdelningen på Bomben, en fullständigt onödig information om man inte samtidigt känner till resultaten i de övriga matcherna.
På Swedbank finns bara plats för Malmö FF. Jag är övertygad om – även om jag ibland tvivlar – att det finns ett intresse även för andra lag i publiken.
Jag är inte ensam om att sakna ”Matcher att följa på tavlan!”
***
Fotbollen är över huvud taget usel på att informera åskådarna på plats. Inför matchen MFF—Kalmar hade jag läst på hur skade- och avstängningssituationen var i klubbarna. Väl på plats hade jag fördelen av att ta del av de uppgifter pressen fick angående de anmälda trupperna. Jag saknade Erik Johansson i MFF och Melker Hallberg samt Marcus Nilsson i KFF.
Varför?
Samtidigt med presentationen – eller lite före – kunde man förklarat anledningarna. Jag tror att de som var på plast ville veta.
Hur ”bänken” ser ut är också intressant. Den presenteras aldrig. Inte ens på ljustavlan.
Och vid den här aktuella matchen fanns det en intressant spelare för Malmöpubliken – och kanske också för en och annan journalist – att få någon kännedom om. Vänsterbacken Sebastian Ramhorn är nämligen från Oxie och tillsammans med sin tvilling Johan var han med i det J 17-lag som kom på tredje plats i VM i fjor.
Det finns säkert fler saker att informera om som gör en match intressantare.
Den som föredrog att följa matchen via tv blev säkerligen informerade om anledningarna till de sena återbuden och vilka spelare tränarna hade att tillgå som ersättare.
I min värld skall åskådaren på plats ha samma möjlighet till information som tv-tittaren.
Tänk till, ni ansvariga inom fotbollen!
***
Sydsvenskan satte i sin rapportering från matchen ett oslagbart rekord. Inte en enda gång – förutom i TT:s facit – nämndes en Kalmarspelare vid namn. Inte ens målskytten skåningen Sebastian Andersson.
Naturligtvis berättade tidningen inget om anledningarna till Hallbergs och Nilssons uteblivande.
***
På tal om Sydsvenskan! I dagens Håll koll på i veckan nämns Sparta Prag—MFF, England—Sverige i fotboll för damer, Åbergs på Jägersro samt SM i friidrott med motiveringen att flera MAI-are deltar.
Men det gör faktiskt också aktiva från IFK Lund, Björnstorp och Öresund.
Hur klubbunden får en tidning bli?
Ventspils mot Malmö FF på datorn?
MM-finalen i fotboll mellan Flagg och Prespa Birlik?
Jag valde en cykeltur genom ett varmt, vackert Sommarmalmö och såg då att politikernas mål med ett förtätat Malmö är på väg att förverkligas. Det byggs höghus på alla möjliga tomter i innerstaden.
Ett besök på Dalhems idrottsplats ger minnen om Kirseberg IF och dess storhetstid, då laget på 1980-talet var en kvalförlust mot Karlstad från att nå den näst högsta serien. Ett Kirseberg IF som sedan 2008 inte finns mer. Nu heter man Malmö City efter sammanslagningen med Rörsjöstadens IF. Det är en klubb utan identitet.
Kirsebergs fotbollsintresserade har fått en annan förening att identifiera sig med, BK Flagg, förvisso fem år äldre än Kirseberg (födelseåren är 1932 respektive 1937) men nästan alltid stadsdelens lillebror när det gäller fotboll. Nu spelar herrlagen på samma nivå, division 4, men det är Flagg som för närvarande är bäst.
Före detta Kirsebergsspelare finns nu Flagg och många KIF-spelare, ledare och supporters ur de äldre generationerna ses betydligt oftare på Dalhemsplanen än på Kirsebergs ip, Citys hemmaarena.
***
Vi var väl något över 200 personer som såg finalen. På 1950-talet sågs finalerna några år av över 5 000 åskådare. 1948 möttes Allians och Rapax (saliga i åminnelse) i finalen och i Fotbollklubbarnas Samorganisations kalender uppges åskådarantalet till 7 797, men i bakhuvudet gnager ett litet minne att det blev omspel att siffran är från de två finalmatcherna.
Gott nog!
***
Att stå hängande på ett staket – Dalhem hade fått ett nytt – en varm sommarkväll och på nära håll se en fotbollsmatch är något speciellt. En bra grön plan och så ett lag i röd tröja och blå byxor (Flaggs dräkt) är en oslagbar f'ärgkombination på en fotbollsplan.
***
Bland åskådarna fanns exallsvenska spelarna Peter Hillgren (TFF, MFF, HIF) och Ulf Nilsson (TFF) som var för att se hur sönerna, Filip, målvakten i Prespa, och Tobias och tvåmålsskytten Johan skötte sig. Alla tre visade att även denna generation kan spela boll även om nu nivån är något lägre än den fäderna spelade på.
***
Ett möte med likasinnade ger också nyheter. Som att ännu en av de klassiska småklubbarna i Malmö nu tackar för sig på seniornivå. BK Kick från 1926 har nu under uppehållet dragit herrlaget ur sin serie och skall nu spela med några pojklag i de yngre årgångarna.
Sen lär Eriksfälts FF, bildad 1947, ha planer på att anpassa sitt namn till sin nuvarande stadsdel och byta till Lindeborgs FF.
***
Matchen, då? Ett något nonchalant division 2-lag Prespa Birlik vann med 4—3 i en trevlig tillställning där ett piggt trevligt spelande Flagg mycket väl kunde skrällt. Båda lagen hade flera chanser att utöka sin målskörd.
Att det finns spelare med både teknik och spelintelligens även på lite lägre nivå är ingen hemlighet. Flaggs Korush Lashkari är en lirare som jag nog skall cykla ut och titta på fler gånger.
***
Jag valde rätt i går.
Fotboll live en skön sommarkväll överväger en match på datorn i ett varmt, kvavt rum. Det finns så många mervärden.