Man har sina favoritlag. I alla idrotter.

Det går att ha mer än ett. Helst då förstås på olika nivåer.

Om dessa inte spelar, klappar mitt gammalmodiga idrottshjärta alltid för den klubb med den bredaste ungdomsavdelningen och som ger sina egna talanger chansen. Och om då klubben också har förmågan att hitta talanger i närområdet och utveckla dem, så höjs sympatierna.

Därför blev det en härlig känsla, när Lugi, som har mycket av mina grundläggande ideal i sin filosofi, i kväll i den högdramatiska SM-semifinalen i handboll kunde besegra IFK Kristianstad, 26—25.

Jag är fullt medveten om att Lugimodellen inte räcker i de stora internationella klubbturneringarna. Där behövs Kristianstadssatsningar. Men visst är det härligt att hemvävt ibland kan utmana ett internationellt storlag, som Kristianstad de facto är efter säsongens insatser i Champions League.

Nu tror jag inte Lugi når SM-finalen men jag hoppas att skicklige tränaren Tomas Axnér kan ge sina spelare inspiration och taktiska direktiv så att semifinalspelet går till ett femte och avgörande möte.