I går förlorade FC Rosengård i fotbollens Champions League för damer mot Slavia Prag, 2—3.

Det var naturligtvis inte bra. Utgångsläget för att ta sig kvartsfinal är inte det bästa. Den stora morgontidningen basunerar på krönikeplats ut: Europa springer från Sverige med rasande hastighet.

Vi har läst om hur de stora klubbarna i de stora fotbollsländerna nu även satsar seriöst på fotboll för damer med spektakulära värvningar. Se bara hur många svenska landslagstjejer som spelar utomlands! Och på hur många före detta Rosengårdsspelare som nu tjänar sitt levebröd i andra länder!

Men i går var motståndet ett lag utan några välkända namn. Alla spelarna, med ett undantag, hade slaviska namn. Ett mästarlag från ett land utan några meriter på den internationella damscenen.

Mot detta ställes ett ”Nordeuropeiskt landslag”.Samme krönikörs benämning på FC Rosengård i torsdagstidningen.

I min enkla värld är resultatet ett underbetyg för dem, sportcheferna Erling Nilsson och Therese Sjögran, som byggt laget. Den oftast ensidiga satsningen med en trupp bestående av cirka tio spelare med utländskt pass har inte gett de långsiktiga framgångar man förväntat sig.

Över tid den senaste perioden är förstås FC Rosengård landets framgångsrikaste klubb. Samtidigt menar jag att den internationella touchen inte gynnat landslagsfotbollen. Svenska/skånska talanger har inte fått utvecklande speltid i topplaget FC Rosengård.

Det är ju också intressant – men också mindre glädjande ur svensk synpunkt – att Champions League på damsidan liknar den för herrar. När svenska klubblag möter de riktigt stora är klasskillnaden markant. Men Slavia Prag tillhör förstås inte kategorin storlag.

Så viss kan Malmölaget vända.

Gårdagsförlusten var måhända en nyttig väckarklocka.

Men det finns viktigare strukturella problem inom svensk damfotboll, inte minst inom rekryteringen, att diskutera.