Jag såg toppmötet i den allsvenska fotbollen mellan Malmö FF och Hammarby, 2—1, via tv.

Det var en tuff match med mycket duellspel. Domarteamet kom snabbt i fokus, på plan, på läktare och bland mer eller mindre professionella kommentatorer såväl de tidningsrelaterade som de på andra social medier.

Min uppfattning är klar: Tre varningar är alltför få i en match av den här karaktären. Vid den här tidpunkten av säsongen är många spelare bara ett gult kort från en avstängning. Efter att tidigare ha sett mer eller mindre ”billiga” varningar resultera i avstängningar känns det inte okej att bedömningsnivån mellan domarna är så stor. Skillnaderna ger skillnad. Och det är inte bra.

Kristoffer Karlsson och hans team hade det inte lätt. Jag begär inte att man – som tv – skall se MFF:s ikon Markus Rosenberg långt från bollen sparka en Hammarbyspelare i bakhasorna. TV:s Anders Andersson menade att det var ”gult”. Varför inte ”rött”? Att medvetet sparka på en motståndare är direktutvisning. Men ok, ser man inte så …

Däremot förstår jag inte varför MFF-målvakten Johan Dahlin inte straffades för sitt provocerande uppträdande i samband med Hammarbys straff. Då, om inte annars, undergrävdes Kristoffer Karlssons auktoritet. En berättigad varning för osportsligt uppträdande hade inneburit att Johan Dahlin varit avstängd mot AIK.