En hel fotbollsintresserad kontinent, den europeiska, förvånar sig och gratulerar i dag Islands herrlandslag i fotboll till slutspelsplatsen i EM.
Samtidigt vet vi att Island har ett av världens bästa landslag i handboll, bevisat under en längre tid.
I dag observerade jag att Islands herrar kvalificerat sig till och spelar i EM-slutspelet i basket.
Det verkar helt osannolikt, tre landslag av hög europeisk klass i tre stora bollsporter. Och detta med ett befolkningsunderlag på något över 300 000 personer. Alltså i samma storlek som Malmö.
Och här slår Idrottsmalmö sig för bröstet för att man två år -- med diffusa regler -- utsetts till Sveriges bästa idrottsstad.
Titta så efter hur många infödda Malmöbor det finns i de ordinarie A-trupperna i fotboll, handboll och basket i Malmö FF, HK Malmö och Malbas! I sken av detta förundras man än mer över de isländska framgångarna. Samtidigt förbleknar Malmölagens insatser.
Har jag för stora pretentioner när jag menar att andelen Malmöfostrade spelare i de tre elitlagen borde vara betydligt större?
Vad har de isländska ungdomarna som inte Malmös har?
En bättre vilja, en större drivkraft, komna ur en kärvare uppväxtmiljö?
Det var ingen upplyftande fotbollstillställning, landskampen mellan Ryssland och Sverige.
Och visst var ryssarnas seger rättvis sett över 90 minuter. Förvisso fanns tillfällen för en kvittering under den svenska slutforceringen men samtidigt låg ytterligare hemmamål i luften dels före paus och dels inte minst under Sveriges kvitteringsjakt.
Förbundskapten Erik Hamrén får nu naturligtvis kritik för den defensiva utgångstaktiken. Ett kryss, oavsett hur det sett ut, hade gett andra omdömen. Då hade en resa till slutspelet i Frankrike 2016 varit väldigt nära. Sådana svängningar får man räkna med i en populistisk massmediavärld.
Den intressantaste frågan i min värld är dock:
Har vi tillräckligt med bra spelare för att kunna konkurrera på denna nivå?
Jag är tveksam. Hur bra är de utlandsproffs som finns i truppen? Zlatan, sliten efter alla år i världseliten, ser vi ofta i tv och han håller sin klass. Andreas Isaksson är en stabil målvakt. Albin Ekdal har vuxit och höjt sin standard.
Men alla de andra, många är ju inte ens ordinarie i sina klubblag på olika nivåer i ligor av varierad klass? Jag har inget svar. Det är sällan eller aldrig man kan bilda sig en uppfattning via tv.
Jag lutar åt åsikten att alltför många spelare i den nuvarande landslagstruppen helt enkelt inte är tillräckligt bra för lyckade resultat på en hög internationell landslagsscen.
Mot Österrike på tisdag är Kim Källström tillbaka. Som jag ser det en förstärkning med sin känsliga passningsfot. Det är ofta han som hittat Zlatan med de öppnande bollarna. Men hur har Källström anpassat sig efter flytten till Schweiz? Och hinner Zlatan bli kurant?
Magkänslorna är inte de bästa inför det fortsatta EM-kvalet.
Finns det då inget att hämta i Allsvenskan? Nu är det förstås så att de flesta tongivande spelarna är utländska medborgare. Men visst, på sikt en fulltränad Rasmus Elm, IFK Göteborgs ytterback Emil Salomonsson, AIK:s Henok Goitom, Markus Rosenberg om han velat, några av Elfsborgs ungdomar, Oscar Lewicki och några till.
Hamrén har en övertro på utlandssvenskarna.
Guldlaget från U 21-EM, då? Självfallet finns det intressanta spelare, men framgången nåddes till stor del genom en strålande laginsats. Men finns det någon som kan gå rakt in och göra skillnad i ett lag, vars direktplats i EM är i stor fara?
Nja!
Malmö har fått ett nytt kommunalråd för fritid, kultur och hälsa, Frida Trollmyr (S).
I en stort uppslagen artikel i dagens Sydsvenskan säger hon:
-- Som politiker vill du vara med och förändra. Nu får jag en chans att göra saker som man inte hinner som fritidspolitiker.
Uttalandet lockar till fortsatt läsning. Vad vill Frida Trollmyr förändra? Jag nöjer mig med fritidsdelen, eftersom den intresserar mig och som jag inbillar mig att jag har lite hum om.
Vad fick då Frida Trollmyr för frågor:
1) Är det rätt att riva gamla Malmö stadion?
2) När rivs Aq-va-kul? (Som för resten nu återigen heter Simhallsbadet.)
Vilka framtidsfrågor!
Beslut är ju redan fattade i dessa ämnen och som mångårig ordförande i fritidsnämnden har Frida Trollmyr varit med om att bestämma att Stadion skall rivas och att Simhallsbadet kommer att rivas, när man äntligen kommer till skott med hur man skall utnyttja Stadionområdet.
Vad hade de två journalisterna väntat sig för svar från en person som varit involverad i beslutsprocessen?
Fråga 3 rörde de akuta problemen på det nya Hylliebadet och fråga 4 om planerna på uppvärmda bassänger i Scaniabadet.
Att man måste se över organisationen i Hyllie var ett givet, ointressant svar liksom att de eventuella bassängerna i Scaniabadet var en ekononisk fråga.
Sista frågan var intressant:
-- Hamnar pengar till kultur och fritid där de ska?
Frida Trollmyr inser problematiken ur bland annat ett genusperspektiv och avslutar:
-- Det här är en stor utmaning som jag skall klura på.
Men Frida Trollmyr! Har du efter alla dessa år i fritidsnämden, dessutom som ordförande, inte funderat på bidragsbestämmelserna, en alltid aktuell fråga som intresserar hela Malmös föreningsliv.
Det här var en intervju som inte höll måttet lika litet som delar av Frida Trollmyrs svar.
Var fanns framtidsideérna om exempelvis investeringarna?
Det här var intetsägande.
Dubbelt upp.
Det blev en hel det tv-tittande under VM i friidrott. Mycket fick skjutas upp, men här i alla fall några funderingar.
Diamond league och alla internationella galor i all ära, de utklassas av ett internationellt mästerskap. I VM gäller det verkligen något, finalplatser och medaljer. Bara det att man kan se vilken nation den aktive tävlar för. Det är inte 20 löpare i nästan identiska dräkter, designade av en sponsor.
Jag skippar ofta utsändningarna från de stora galorna, som dock ute i Europa lockar de stora åskådarmassorna. De mindre tävlingarna har det tufft. DN-galan, som dock nu hette något annat, hade ovanligt glest på åskådarplats. Och inte heller Bislett Games var fullsatt.
Det känns på något sätt välbehövligt att det nu varje år finns ett internationellt mästerskap. Risken att friidrotten mer eller mindre hade glömts bort hade annars var överhängande. Okej, lite överdrivet. Men aldrig förr har ett friidrotts-VM fått så lite utrymme i Malmös morgontidningar som i år, både vad gäller texter och en inkonsekvent resultatredovisning.
***
Sveriges insatser då? Det är så här det ser ut i ett internationellt perspektiv. Några finalplatser och då och då en medalj på OS och VM, kan vi hoppas på. På EM kan det bli bättre utdelning speciellt de år då det även avgörs ett globalt mästerskap och många av de bättre skippar EM. Det såg vi bland annat 2012.
Med tanke på det minskade antalet ungdomar i tonåren som seriöst satsar på en elitkarriär tror jag inte på en ljusnande svensk framtid.
Jag återkommer inom några dagar till detta.
***
Dopningen ligger förstås som ett ok över friidrotten. Bolts vinster över Gatlin var därför befriande. Katastrofen vore förstås om Bolt, en av världens förmodligen mest testade idrottsmän, åkte fast.
Intressant var att Vitrysslands kastare åter gjorde ett dåligt mästerskap och att Rysslands tillbakagång sedan det egna VM-et 2013 var anmärkningsvärd. Man kan dra olika slutsatser av detta. Är man optimistisk kan man tolka detta som att alla tester haft nytta.
***
Det har framkommita antydningar om att holländskan Dafne Schippers 21,63 på 200 meter skulle bero på dopning och tiden har kallats “herrtid”. Hittills den här säsongen har 17 svenska herrar löpt snabbare och det är väl ingen som på allvar menar att Sverige är en sprintnation.
Jag har gjort en jämförelse. Bättre än Sarah Sjöströms världsrekord på 50 meter fjäril 24,43 har bara elva svenska herrar gjort. Genom alla tider!
Ingen har antytt att Sara är dopad.
Friidrottens dåliga rykte slår igenom i analyserna.
***
På tal om “herrtider”. En jämförelse mellan segerresultaten för damer på VM och den nuvarande svenska årsstatistiken visar följande:
100 meter 10,76 23 herrar bättre
200 meter 21,76 17
400 meter 49,26 20
Höjd 201 9
Stav 490 11
Längd 714 12
Tresteg 14.90 7
Siffrorna är fria för tolkning.
***
Slutligen min sedvanliga iakttagelse. 1935 hoppade Jesse Owens 813 i längd och vann OS i Berlin året efter på 806. 79 år senare hade han kvalificerat sig till VM-finalen på dessa resultat och 813 hade placerat honom som femma. I alla andra grenar har förutsättningarna förbättrats och resultaten stigit i höjden.
Jesse Owens håller sin ställning som världens bäste friidrottare genom tiderna.
Det är i alla fall min mening.
I brist på annat.
Nja, hellre lite nördighet (kan man skriva så?) eller kanske nyfikenhet och vilja att få lite dístans till alla superlativer. Och lära sig.
Jag har i all fall sett Malmö FF mot Celtic i en tv-repris.
Tv kan inte fånga stämning och atmosfär, men inklämd mellan suppporters från MFF och Celtic ganska långt ner och mot ena hörnflaggan missar man en massa detaljer.
MFF var klart bäst även i tv-versionen. Men som i de flesta jämna matcher måste marginalerna vara de rätta och målen komma vid rätta tillfällen. Det alla (?) trodde var en perfekt skarvnick av Markus Rosenberg vid 1--0 visade sig vara en missad nick. Bollen gick i mål via Rosenbergs axel. Och trots en massa repriser har jag inte funnit varför skottarnas mål strax före paus underkändes. Det är stor skillnad på 1--0 och 1--1 i paus.
När så MFF gjorde 2--0 i inledningen av andra halvlek var avancemanget klart.
Detta skrivet inte för att förringa MFF:s vinst utan bara för att ge en mindre euforisk syn på den rättvisa CL-platsen.
Jag menade i mitt förra inlägg att Celtic var det sämsta lag MFF mött i Europasammanhang de två senaste säsongerna. Det tar jag delvis tillbaka. Före paus var skottarna bra och hotade vid ett flertal tillfällen. Efter 2--0 var Celtic ett verkligt tamt motstånd. Det var det sista intrycket som föranledde mitt Celticbetyg.
Jag vidhåller dock bestämt att betygen på många av hemmaspelarna var något snäpp för högt. På många håll var det mer kämpa-kämpa (i och för sig ingen dålig egenskap) än spelskicklighet som belönades.
***
Som pensionär är man priviligierad att ha tid att se en match i repris med repriser på de intressanta händelserna. Ibland önskar man att före detta kolleger hade tillfälle att även göra detta. Det ger kunskap. Som kan vara bra att ha så att de euforiska känslorna och lokalpatriotismen inte sätter alltför stor prägel på bedömningarna vid senare tillfällen.