Hur seriös, professionell är damfotbollen på elitsidan i Sverige?

Blev lite förundrad, när jag i dagarna läste en intervju med Malin Levenstad, assisterande spelande tränare i FC Rosengård.

Och nu talar vi om idrott med förhoppning om internationell touch.

Laget återvände till träning efter sitt tredje eller fjärde coronavbrott, det senaste tio dagar långt. Förhoppningsvis har spelarna haft någon form av individuellt anpassade fysiskt träningsprogram. För vilka idrottsmän med internationella ambitioner – ja, till och med nationella – kan göra långa uppehåll dryga månaden före en säsongsstart och inför en säsong som kan bli intensivare än någonsin?

Jag bara undrar?

Malin Levenstad, stöttad av klubbledningen, menar också att det är nödvändigt med tre träningsmatcher före seriepremiären.

Hon säger också att man under träning sällan gör maximalt sprint över 60 meter.

Min enkla fråga: Varför inte?

Hon fortsätter: Vi spelar sällan elva mot elva på träning.

Min enkla fråga: Varför inte?

Detta är ju åtgärder man lätt kunnat fixa under de många träningsfria dagarna.

Malin Levenstad hänvisar även till de många muskelskadorna i omstarten av herrarnas Bundesliga: De beror på att lagen inte haft några träningsmatcher.

Mina enkla frågor:

1) Är skaderisken inte lika stor i en tränings- som in tävlingsmatch? Jag förutsätter att man går för max även i en träningsmatch för att få full effekt. Det är ju proffsidrott vi talar om.

2) Kan de tyska skadorna inte bero på att tiden mellan träningsstart och matchstart varit för kort? Spelarna var inte tillräckligt tränade för tufft ligaspel. Restriktionerna i Tyskland har varit mera rigorösa än i Sverige.

Här har vi haft tid att träna mer kollektivt för att vara beredda för tävling.

FC Rosengård har föredragit ledighet.

Förlåt, men klubbens tackling av pandemin tyder inte på att man insett de krav som är nödvändiga i den internationella professionella värld man vill tillhöra.