Sport- eller ekonomisidorna?
Ibland undrar man
En fingertopp och någon futtig decimeter. Det kan vara skillnaden mellan 54 miljoner kronor och noll. Som nu i går när Malmö FF eliminerade Midtjylland ur fotbollens Europa League. Och på väg mot nya miljoner.
Rubrikerna handlade (nästan) lika mycket om pengaflödet som den idrottsliga prestationen.
Det var MFF-målvaktens Johan Dahlins fingertopp som styrde Poulsens frispark i stolpens insida. 1—1 där och då och matchavslutningen hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Danskarnas offensiva byten hade med säkerhet blivit mer defensiva. Nåväl.
Idrottens krydda är de dramatiska avgörandena. Men i fotbollens sjuka ekonomiska värld kan några marginalhändelser innebära enorma skillnader i inkomster. Det förrycker konkurrenssituationen. De rika drar ifrån. I de flesta ligor finns stora nivåskillnader. De små göre sig inte besvär.
De lag som åker ur Champions League efter någon omgång får en ny möjlighet att via Europa League kvala in till de ekonomiska köttgrytorna. Som nu MFF. Det kan väl tyckas sympatiskt att mästarna får ytterligare en chans. De har ju kvalificeringsåret visat sig vara bättre än de lag som hamnat i EL. Samtidigt ger det dubbla möjligheter till de redan bemedlade.
Skicklighet – och marginaler – har gett Malmö FF en ekonomisk plattform som rimligen satt klubben i det svenska förarsätet för många år framåt.
Om MFF missar Europa 2019 – laget har två chanser kvar, cup och Allsvenskan – lär det bli en engångsföreteelse.
***
Svensk fotboll skriker om större framgångar i Europa. Men kvaliteten är inte högre än att det behövs både tur och marginaler i både matcher och lottning. Häcken fick tidigt ett topplag från Bundesliga, Leipzig.
Djurgården hade verkligen inte marginalerna sig mot ett ukrainskt lag med två egna ramträffar och ett touchmål mot sig.
Att AIK inte kunde rå på Nordsjälland var den stora besvikelsen.
I helgen avgjordes SM i friidrott.
Överlägsen etta bland herrarna i föreningstävlan i SM blev Malmö AI. Av de 40 föreningar som erövrade poäng, det vill säga hade aktiva bland de åtta främsta, fanns endast ytterligare två skånska klubbar, Heleneholm med fem poäng genom Mattias Ohlssons fjärdeplats på 1 500 meter och IFK Helsingborg med en åttonde plats för Marcus Tornée på 200 meter. (Som dock troligen blivit bättre om det inte strulat till sig.)
Så ser den tunna skånska friidrotten ut på herrseniorsidan. Endast en medaljklubb och bara tre klubbar med finalister på SM.
Man kan bryta ner siffrorna i detaljer. Mattias Ohlssons fjärdeplats var, tillsammans med samma placering för MAI:s långhäcklöpare Viktor Bondesson, den bäste av en aktiv tävlande för en Malmöklubb och som fått hela sin friidrottsfostran i Malmö.
I ärlighetens namn skall nämnas att stavsegraren Melker Svärd Jacobsson, nu i ÖIS, är skolad i MAI och att diskusfyran Jakob Gardenkrans började i Heleneholm för att via MAI hamna i Athletics 24Seven från Växjö.
Lägg till en femteplats på 400 meter för MAI:s Anton Sigurdsson och det är allt Malmöfriidrotten kunde presentera av egenproduktion på herrseniorsidan vid årets SM.
I min friidrottsvärld ett klart underbetyg för Malmös tre klubbar när det gäller egenrekryteringen. De har inte lyckats fånga in de talanger som givetvis finns i stan.
***
Med samma perspektiv ser det bättre ut medaljmässigt på damsidan. Daniella Busks comeback gav två silver till MAI på sprinterdistanserna. Lisa Lilja, den förre detta fotbollsspelaren, som fångades upp av MAI, kom etta på 200 meter, men tävlar nu för Ullevi.
Unga Rebecca Krüeger kom sjua i stav, men fler Malmötjejer hittar jag inte bland årets SM-finalister.
Negativt!? Kanske, men inte desto mindre fakta.
Malmö har dock 330 000 innevånare.
***
I Standarstriden för damer kom MAI fyra. IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Höörs IS och Björnstorps IF hade alla var sin finalist.
***
Vill inte Malmös ungdomar ägna sig åt friidrott längre?
Hemma igen efter en bilresa och besök hos släkt och vänner samt studiekamrater – naturligtvis också vänner – från första delen av 1960-talet.
Onekligen en angenäm vecka.
På torsdagen var jag i Västerås och ville naturligtvis se kvalmötet i fotboll mellan Malmö FF och Midtjylland. Sökte upp den mest välkända sportbaren, men nej, de sände inte matchen. På de många skärmarna kunde man se en massa träningsmatcher i hockey och inslag från Svenska cupen i fotboll. Så var deras val.
En annan bar bjöd dock på Europafotboll. Vi var cirka 50 personer i lokalerna. Jag var den ende som tittade på Malmö FF mot Midtjylland, 2--2. Där satt jag ensam med min öl i en avskild del av baren. Större var inte MFF-intresset i Västerås.
***
Väl hemma igen tog jag del av Malmömedias åsikter om matchen. Jag har samma uppfattning som de flesta: En bättre 45 minutersperiod än den mellan minut 10 och 55 har MFF inte presterat det här året.
Men det kom aldrig fram att danskarna var väldigt nära att efter en hörna forcera in ett ledningsmål när två framrusande danskar var decimetrar från att nå bollen. Vad ett mål kan betyda såg man inte minst efter Midtjyllands reducering, då MFF:s spel mer eller mindre föll ihop.
Jag reagerar alltid när media – och spelare, typ Markus Rosenberg – bara ser det egna lagets möjligheter. Man kunde läsa sig till uppfattningar att det kunde stått 5—0. Och då räknar man förmodligen in det friläge Marcus Antonsson fick efter ett snabbt inkast av första halvleks bäste, tillsammans med Fouad Bachirou, Anders Christiansen. Domarteamet skall nog vara tacksamt att Antonsson missade. Inkastet gjordes cirka 20 meter från fel ställe mot ett icke samlat danskt försvar. Det är sällan man på den här nivån ser ett så grovt misstag.
Om detta har jag inte läst.
Och vari låg ”bjudningen” vid danskarnas första mål? Det var en sådan hävdade en krönikör.
Allt är sig likt efter en veckas bortovaro. Och tur är väl det, så man har något att irritera sig över.
Lördagen var en historisk fotbollsdag.
Förvisso i liten skala. Men ändå.
För första gången i den allsvenska historian fanns två spelare från Skurups AIF, klubben längst in i mitt idrottshjärta, samtidigt på plan i en allsvensk match, Hugo Andersson i MFF och inhopparen Isak Jönsson i TFF. Båda var mycket bra.
Hugo och Isak visar på den moderna fotbollsvärlden. Redan i tidig ålder lämnar talangerna sina moderklubbar. Hugo till Malmö FF, Isak till Olympic innan höstens övergång till TFF.
Regionens fotbollsbegåvningar hamnar först i Malmös idrottsgrundskola och sedan på stans fotbollsgymnasium, båda ledda av tränare från Malmö FF. Merparten av eleverna spelar, fullt förklarligt, junior- och ungdomsfotboll i MFF-organisationen.
Porten in i storklubbens seniortrupp är, fullt förklarligt, smal. MFF rekryterar ju fler A-lagsspelare från andra håll än från den egna ungdomssektionen.
Från fotbollsgymnasiet utexamineras årligen många talanger. Några blir kvar i MFF, någon går till TFF (ex Isak Jönsson), andra till Landskrona BoIS och så vidare. Det finns åtskilliga spelare från Malmö fotbollsgymnasium i de högre serierna, många med mer eller mindre spel i MFF. Men så fort någon, om så bara vid några enstaka tillfällen, spelat i MFF benämns han som ”MFF-fostrad”.
Det har blivit ett mantra.
Det är Malmös generösa skolpolitik med satsningen på idrottsgymnasier som gett Malmö FF (och andra föreningar i andra idrotter) möjlighet att utbilda idrottsbegåvningar.
Det är inte bara MFF som skall ha äran.
Sexa i Allsvenskan, utslaget i Champions League.
Malmö FF:s situation är självförvållad.
Det är styrelse och den sportsliga ledningen som är ansvariga den hittills misslyckade säsongen. Vårens tunna och orutinerade trupp höll inte klassen och de ungdomar som var tänkta att slussas in i laget var inte tillräckligt bra för ens allsvenskt toppspel. MFF tvingades därför spela matcher i ett tätt vårprogram med halvskadade spelare vid många tillfällen. Med en naturlig påföljd: förvärrade skador och längre konvalescens, Detta gör sig påmint än i dag, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari.
När ledningen insåg att truppen behövde förstärkas köper man in tre spelare utan matchvana och icke tränade för tät matchning (detta enligt egna utsagor), Anders Christiansen, Marcus Antonsson och Guillermo Molins. Dessutom kom Romain Gall, den ende nye med kontinuerligt spel under våren i Sundsvall. Och han har fått minimalt med speltid.
Vi pratar elitidrott med mycket tävling. I min idrottsvärld måste det då till en gedigen grundträning med helfriska spelare och en bred trupp för att lyckas. Malmö FF har inte haft en trupp som motsvarar dessa krav varken i vårens Allsvenska eller i Europaspelet.
Med sin välfyllda kassa förstår jag inte varför MFF inte sett till att skaffa dessa förutsättningar.
***
Nu finns ju en livboj kvar för fortsatt spel i Europa League. Givetvis är det mer prestigefyllt att spela i Champions League och kunna bjuda sina supporters på celebra gäster. Men samtidigt förskräcker spåren från de senaste två besöken i CL. Sex poäng av 36 möjliga och den hiskeliga målskillnaden 5—36.
Europa League, om man nu kan eliminera Midtjylland, bjuder på ett mera likvärdigt motstånd. Östersund visade i fjor att ett svenskt lag kan konkurrera på denna nivå. Låt vara att miljonintäkterna är betydligt mindre.
Men det är, som Ole Törner på Skånesport.se konstaterar, att årets MFF inte håller klass för spel i CL.
Man har inte gett sig själv chansen. Trots miljonerna på banken.