Det blev ett fantastiskt slut på EM-friidrotten.
Armand Duplantis 6.05 i stav och guld är en av de häftigaste idrottsupplevelserna I mitt liv.
Den svenska insatsen i övrigt? Karin Torneklint, den svenska förbundskaptenen, menade att den var fantastisk. Kommentaren kom förstår i euforin just efter stavguldet.
I min värld ger EM-veckan en bra bild av svensk friidrott i ett europeiskt perspektiv. Två till fyra medaljer, ytterligare kring tio toppåttaplaceringar är ett förväntat resultat.
Jag vidhåller också min uppfattning att det är rätt att sända stora trupper till ett EM. Stimulans och erfarenhet behövs för utveckling.
Det skall också noteras att konkurrensen i detta EM var större än de 2016 och 2012. OS-år avstår många av de bättre EM-tävlingarna för att koncentrera sig på den betydligt attraktivare olympiska spelen.
Något att ta i beaktande när den svenska truppen skall betygsättas.
***
Jag följde givetvis EM via SvT. Man slapp en massa reklampauser och de är givetvis positivt.
Men det fanns åtskilliga irritationsmoment. Producenternas val av bilder kan verkligen ifrågasättas. Dessa många samtal mellan den aktive och tränaren samtidigt som man hörde att något spännande pågick var minst sagt enerverande. Jag förstår svårigheterna med att ge en rättvisande bild av en friidrottstävling med en mängd aktiviteter på samma gång men det blev för många missar.
Och tyvärr var kommentatorerna Bergqvist, Gärderud och Hård inte lika uppdaterade som man vant sig vid.
Sen förstår jag inte finessen med att intervjua en tränare mitt under en tävling och låta denne ”hilla in sig” i tekniska detaljer som få eller ingen begriper. Och vilket journalistiskt värde ligger det i att intervjua varenda svensk aktiv, oavsett idrottslig prestation? Många intervjuer av Marie Lehmann blev lätt pinsamma, långa och stundtals inställsamma.
Mest störande blev intervjuerna när det på samma gång pågick tävling. Då kliade det i kroppen av otålighet.
***
Resultat är en viktig ingrediens i en friidrottstävling. Men hur tror en producent att tittarna skall hinna med att ta del av en resultatlista som bara fladdrar förbi några sekunder?
***
Visst det fanns mycket att fundera över den gångna veckan.
Men det var en fin vecka för en friidrottsintresserad.
Och den svenska insatsen var helt ok.
De norska löparbröderna Ingelbrigtsen är friidrottsvärldens intressantaste fenomen.
Ja, kanske inte enbart friidrottens utan även i ett vidare världsidrottsligt perspektiv.
I samband med EM:s inledning hade Sydsvenskan hade ett bra intressant reportage om brödratrion. Men när de, speciellt 17-årige (!) Jakob, började leverera med två guld, inte en textrad i papperstidningen. Inte ens en resultatlista från gårdagens 5 000 meterslopp.
Vad skall man kalla det? Läsarförakt?
Ok, det som fascinerar den allmänt idrottsintresserad breda läsekretsen kan naturligtvis inte konkurrera med att Malmö FF värvat en ny målvakt (första sidan!) och att det i dag spelas ett Malmöderby i damernas Fotbollsallsvenska (i stort ett helt uppslag!).
Har tidningens sportredaktion givit upp alla ambitioner att skildra idrotten ur ett nationellt/internationellt perspektiv? Och var finns viljan att vara en röst i den allmänna idrottsdebatten utanför det rent lokala? Om man nu är ens är intresserat av det.
Friidrotts-EM, som ett exempel, har bjudit på händelser väl lämpade för en krönika. Eller den ofta förekommande ”analysen”. Kanske inte minst situationen kring Meraf Bahta.
Världen är större än Malmö.
Det där med teknik är svårt.
Det syntes inte minst vid mätningen av längdhoppen vid EM-friidrotten. Fullständigt ofattbart att man 2018 kan strula till det så. Thobias Montler Nilsson är inte den ende som råkat illa ut. Fram med det gamla hederliga stålmåttbandet!
Och ett friidrottens Nobelpris till den som kan hitta ett säkert sätt att hitta rätt nedslagsplats för diskusen. Viss blir det ett nedslagsmärke, men är det det rätta?
Men tekniken är också ett problem på en lägre friidrottsnivå. ”Alla” fordrar eltidtagning, från 10-åringar (inte minst kanske föräldrarna) till ärrade veteraner. Ok, man kan dra in på antalet funktionärer men samtidigt fordrar det specialkompetens som inte finns i alla föreningar. Alla idrottsplatser är inte heller utrustade för moderniteterna. Det är inte lätt att arrangera en friidrottstävling. Många klubbar drar sig. Inte minst i Skåne behövs fler mindre tävlingar.
***
Friidrotten har i alla tider påpekat att alla tävlar på samma villkor. Det har man verkligen tummat på under detta EM. Att de bäst rankade på sprinterdistanserna slipper försöksloppet, är helt absurt. Att ha ett eller två lopp i benen inför en final på 400 meter är en enorm skillnad.
Lika för alla!
***
Som alltid när Sverige sänder en stor trupp till ett EM i friidrott är kritikerna framme. Jag vill ha ett mästerskap med kval, försök och semifinal. Det är det som ger en extra ingrediens i ett mästerskap. Det behövs därför stora startfält. De flesta länder ställer upp för att få detta. Det är inte bara Sverige som har aktiva som blir utslagna direkt. Och märk väl det är ambitiösa aktiva som klarat en kvalgräns.
I de flesta fall är det aktiva som så gott som tränat varje dag – ibland två gånger om dagen – i många år. För att få en bredd som kan ge en topp behövs stimulans. Att kvalificera sig för ett EM är ett sätt. Det räcker inte med den årliga Finnkampen.
***
Mats Wennerholm i Aftonbladet är en mästare på att haussa en aktiv, som vid en mindre tävling gör ett bra resultat. Hen blir till och med ett mästerskapshopp.
Wennerholm är sen den förste att jämföra svensktruppen med en turistgruppresa.
Förtroende? Någon?
***
Ingen skall dömas utan rättegång. Därför har jag inga synpunkter på fallet Meraf Bahta. Hon har det europeiska förbundets tillåtelse att tävla.
”Våra mål är jättefina, deras skitmål, efter tabbar av oss”.
Så låter det oftast i supporterleden efter en fotbollsmatch. Och tyvärr också bland journalister.
Tanken dög osökt upp efter dagens läsning efter 1—1-mötet i kvalmatchen i Champions League mellan Malmö FF och Vidi. Visst kombinationsspelet fram till Anders Christiansen och dennes utsökta avslutning vid ledningsmålet var strålande.
Liksom Loic Negos soloprestation att på liten yta göra bort MFF-försvararna Lasse Nielsen och Berang Safari och distinkt sätta bollen i ena krysset. Det var högsta klass på hela Negos agerande. Jag är fullständigt övertygad om att om en hemmaspelare – för att inte tala om Zlatan – utfört ett lika svårt tekniskt nummer hade denne höjts till skyarna. Nu fick Nielsen och Safari bära hundhuvudet och belönades med ett underkänt betyg.
Märk också att situationen ägde rum inne i straffområdet med allt vad det innebär i risktagandet.
Besvikelsen över den uteblivna vinsten präglade tyvärr kommentarerna. Som så ofta.
Förutom nu de underkända betygen på de två MFF-försvararna reagerade jag på att Marcus Antonsson belönades med en trea. Inget mål på två utsökta lägen är inte värt överbetyg för en forward.
Och så det här med det eviga tjatet om domarinsatsen, från ledare, spelare och delar av journalistkåren.
Tröttsamt i all sin upprepning.
Jag var på fotboll i går på vackra Malmö stadion. Alltså den från 1958.
Vi var cirka 200 personer. Fler var inte intresserade av att se toppderbyt i division 2 mellan IFK Malmö och FC Rosengård.
Det visar på den klena dragningskraft för fotboll som finns i stan. Ja, MFF:s herrar undantaget.
IFK vann med 3—1. I mina ögon en rättvis seger. Laget var mera homogent än Rosengård, vars målvakt Blerim Gudjufi var gästernas klart bäste. I IFK glänste Gustaf Backaliden och efter den här matchen är det förståeligt att han, både under sin tid i Kvarnby IK och nu, har och är under uppsikt av högre placerade lag.
I Malmöregionen har spelarövergångarna mellan klubbarna i division 1, 2 och 3 varit stora under en lång period. Att IFK nu blivit ett topplag i tvåan beror på att man lyckats behålla en stomme under något år.
Vinsten gör att IFK nu är Malmös hopp för att täppa den lite genanta luckan med inget Malmölag varken i Superettan eller i division 1. Ett sådant glapp är inte värdigt en stad som vill kalla sig Fotbollsstad.
Men vägen till avancemang är lång, först skall Lindome passeras för en direktplats i ettan och så måste man hålla undan för Halmia, som för övrigt gästar IFK på lördag klockan 14, för att få kvala.
***
Med sin nuvarande placering är IFK Malmö åter näst bäst i stan. Det har IFK varit de flesta åren sedan den första Allsvenskan 1924. Sex gånger har IFK haft en serieplacering bättre än MFF, senast 1960.
Fem år 1936—1940 var MBI tvåa i Malmö, 1944 och 1945 var det Limhamns IF.
Från 1960 och fram till och med 1986 var IFK i stort ohotad som Malmötvåa. Då kom det första stora raset och under åren 1987 till och med 1992 fanns det ofta sex högre placerade Malmölag än IFK. 1993 var IFK åter Malmötvåa och den placeringen hade man till och med 2003 efter tre säsonger i Superettan. Fem spelår därefter var IFK trea/fyra i Malmö. Bunkeflo IF/LB 07 och Mabi passerade.
Sen kom det andra stora raset. Kring 2010 hade IFK 13, 14 Malmölag före sig i seriepyramiden och var nere på nivå 6. 2014 kvalade sig IFK upp till division 2 och har sen tagit ett steg i taget och är -- i alla fall tillfälligt – på den plats klubben har Malmös fotbollshistoria. Det vill säga som tvåa efter Malmö FF.
***
13 allsvenska säsonger och 48 på näst högsta nivån har respekt med sig. Det är en fördel men samtidigt en nackdel. Kraven är stora. Men det visar på en inneboende styrka i namnet IFK Malmö att klubben åter kommit tillbaka efter två rejäla djupdykningar.
Det är inte lätt att leva i en historisk skugga av jätten Malmö FF.