Det är mycket allsvensk fotboll nu.
För mycket. Som nörd orkar jag med det.
Men det täta programmet med tre matcher på åtta dagar ger inte sportslig rättvisa, när tv skall ha sitt med matcherna utlagda i stort varje dag.
Det är en väsentlig skillnad att få fyra dagar till rehabilitering och träning jämfört med två. I dag gynnas Örebro och Malmö FF i sina möten mot AIK och Djurgården. I fredags Sundsvall—MFF och Trelleborg—ÖSK, i söndags AIK—Djurgården.
Det hjälper inte att det eventuellt i framtiden blir omvända förhållanden i för de iblandade lagen.
***
Jag har skrivit det tidigare: Inför någon slags koefficient för de gula korten. Som det på sätt och vis finns för de röda. En utvisning kan ge mer än en matchs avstängning.
Tre brutala kapningar med allvarlig skaderisk ger samma straff som lite snack, en maskning och en några meter bortsparkad boll. Givetvis skall de tre senaste exemplen bestraffas men inte lika hårt som en armbåge mot huvudet. I det allmänna rättsväsendet ger olika brott olika hårda straff.
Så borde det också fungera inom fotbollen.
***
Har Trelleborgs FF råd med den PR-förlust som förorsakas klubben, då tränaren Patrick Winqvist beordrar sina spelare att, mot gängse kutym världen över, inte spela tillbaka bollen när motståndaren frivilligt slagit den över långsidan, oftast på grund av skada?
Man kan ha vilken uppfattning man vill om förfarandet men varför skall ett enda lag bryta mot en oskriven regel. Kritiken i fjor mot Hammarby var massiv, när man i en match mot Häcken inte spelade tillbaka utan i stället gjorde mål mot ett passivt försvar. Sen dess har jag sett Hammarby rätta in sig i ledet.
I går mot Sundsvall spelade TFF inte tillbaka bollen och satte extra press på ett förvånat hemmalag. I den sekvensen hade TFF några hyggliga chanser under en konstant visselkonsert.
Jag håller på TFF men det här kutymregelbrottet gillar jag inte.
Det där med ungdomsidrott är svårt.
Vad är rätt och vad är fel? Och finns det något rättvisande svar?
Tillbringade några helgtimmar i Heleneholms sporthall för att titta på några seriematcher i basket för 12—13-årsflickor. Basketen i Skåne är liten, det finns inte så många ungdomslag. Man kör sina serier nivågrupperade. Det innebär bland annat att det är tillåtet att spela med ett visst antal överåriga spelare. Det är min värld positivt och ger de mindre klubbarna möjlighet att deltaga med lag och dessutom slippa bli utklassade.
Malbas har i denna åldersgrupp ett 30-tal spelare, deltager i serien med två jämna lag, inte toppade. I helgen mötte man en klubb, oviktig vilken i detta sammanhang, från ett av Skånes få basketfästen. Besökarna utnyttjade regeln att använda några överåriga spelare. Som sagt inget fel i detta. Gästerna var överlägsna, vann sina möten med typ 70—35 och var riktigt duktiga.
Men, och här kommer min invändning: Under den absolut största delen av matchen lät man de bästa – däribland de överåriga – spela. På bänken satt fem-sex spelare med minimal speltid. Hur kände sig dessa, som åkt ganska så långt, efter att bara få spela några få minuter under totalt 56? Och när de väl fick speltid visade de sig också vara väl så bra som Malbaslagen.
Jag förstår inte att en ledare/klubb 2018, efter all diskussion som finns och funnits, kan matcha en trupp 12—13—14-åriga töser så. I en vanlig seriematch, där huvudmålet måste vara att ha skoj. För ALLA.
Var det så viktigt att utklassa Malbas? Och har man ställt sig frågan varför man inte har tillräckligt antal spelare för att kunna deltaga med ett helt lag i sin rätta åldersklass? Kan det månne bero på intern utslagning?
Trots de stora förlusterna vet jag – man har sina ingångar – att alla de 20 Malbastjejerna var nöjda: De hade alla varit delaktiga och fått rejält med utvecklande speltid.
Det finns olika filosofier. Vilken jag föredrar förstår ni nog.
True Blues, TFF:s supporterklubb, vill inte att Vångavallen får konstgräs.
En banderoll med budskapet: Konstgräs, nej tack fanns på plats vid gårdagsmatchen Trelleborg—Örebro 1—2. Men är det någon gång man önskar just konstgräs så är det, när underlaget är som Vångavallens i går. Lägg därtill att det blåste som det bara kan i Trelleborg! Det var en omöjlighet att spela en organiserad fotboll.
Man tar ofta till orden: Det var det sämsta jag sett. Och visst platsar TFF—ÖSK-mötet högt på min allsvenska ”sämstalista”, men det vore inte rättvist mot spelarna att sätta upp matchen på listan. Förutsättningarna var usla.
Och inte blev det bättre av en svajig domarinsats av Bojan Pandzic.
Målen 1—0, kom efter hörna där stormen inverkade på bollbanan, 1—1 på en tveksam straff och 1—2 efter frisparkstouch.
Alltså inga spektakulära mål att minnas under den tunga återresan till Malmö.
***
Min TiVo-box hade inte sin bästa fredagskväll så jag missade de första 20 minuterna av GIF Sundsvall—MFF 2—2.
Och som alltid när MFF tappar poäng beror det på att laget gör en usel – eller välj andra negativa ord, det finns många att välja i den rika floran -- match. Allt enligt, Malmömedia.
Det fanns dock plats för några berömmande ord om hemmalaget. Med rätta.
Analyserna om den katastrofala – ett ord som också kom till användning – insatsen berodde enligt en del på MFF misslyckades i sitt presspel. Min enkla förklaring är att MFF-arna helt enkelt inte hann med i de perioder Sundsvalls rörliga och snabba en-touch-spel fungerade som bäst. Man hann inte in några pressituationer. Det var kanske mer förmågan än viljan som saknades? Något att kanske fundera över.
***
Åter till konstgräsproblematiken! Förhållandena i Sundsvall 81 fågelvägsmil från Trelleborg var överlägsna de på Vångavallen. Inte bara på grund av vinden.
Vill svensk fotboll ha en tävlingssäsong från februari in i november med hela Sverige involverat är konstgräs en nödvändighet på många håll.
I Trelleborg i går hade det höjt underhållsvärdet.
Men i de södra delarna av landet är det prestige att kunna bjuda på naturgräs. Även under perioder då spelkvaliteten blir lidande.
Skånsk handboll har aldrig mått bättre.
Toppen på både dam- och herrsidan imponerar, det syns inte minst i SM-slutspelstider. Aldrig förr ha så många ungdomslag deltagit i seriespel.
Men det finns, över tid, en oroande tendens: Antalet klubbar/lag minskar på seniorsidan. Med det växande antal ungdomslag borde det finnas utrymmen för fler seniorlag. Tyvärr verkar handbollen ha samma problem som så många andra idrotter. Det är alltför få som fortsätter som seniorer. Jag har självfallet inte koll på alla idrotter, men några. Vi pratar Skåne.
Friidrotten har få seniorer, brottningen kanske än färre, antalet fotbollsklubbar med seniorlag minskar. De generösa representationsreglerna gör att det fortfarande finns ett hyggligt seriesystem för reservlag. Annars hade det varit kris.
Hur ser det ut inom bordtennisen? Man kan ställa fler frågor.
***
Åter till handbollen.
Är det bra att det endast finns 28 skånska klubbar med herrseniorlag (40 totalt)? Siffrorna på damsidan är 19 klubbar, 32 lag. Intressant, och positivt, är att handbollen är på väg att få lika många damlag som herrlag på seniorsidan. Denna tendens syns även på juniorsidan. Nio föreningar har damjuniorlag, tolv på herrsidan. Kanske lite oroande låga siffror. Men många juniorer seriespelar förstås i reserv- och farmarlag.
***
Konkurrens stimulerar på lokalplanet.
Att det i Malmö endast finns en klubb, HK Malmö/Dalhem, med herrseniorlag med totalt tre lag är inte imponerande. Vi lite äldre minns IFK Malmö, Malmö FF, Malmö BI, Dalhems IF, Limhamns IF, Malmö HP, IFK Oxie, Malmö GIF, KFUM Malmö, Hemgården, FBK Rapax, IK Scania, Malmöpolisen, Folkskollärarna, Örnarna, Sorgenfri. Detta är Malmöklubbar jag själv i någon form kommit i kontakt med. Förmodligen finns det fler.
Det fanns en tid då de större städerna som Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Lund och Ystad hade lokala seriesystem med deltagande klubbar som hade andra idrotter som huvudintresse, oftast fotboll. Min förening, friidrottsklubben Heleneholms IF, hade åren kring 1950 två lag i den lokala Malmöserien.
I Ystad fanns seriehandboll för lagen i områdets småorter. I IK Brame från den lilla orten Bromma mellan Ystad och Sövestad spelade Karl-Oskar Olsson, som upptäcktes av en av klubbarna i Ystad och sen hamnade i H 43 Lund och också i landslaget.
Det finns talanger överallt. En förutsättning är att det finns en klubb i närområdet. I Skåne finns det 33 kommuner. I endast 21 av dessa spelas det seniorhandboll. Det kan förbundet inte vara nöjt med.
Det finns ytterligare områden för skånsk handboll att utvecklas i.
.
I dag startar division 2-fotbollen för herrar.
I en av sex grupper finns fem Malmölag, fem klubbar som vill bli tvåa i stan. Några har ambitionen att täta det lite genanta glappet på två serier till Malmö FF. Division 2 är numera nivå 4.
Det finns 64 lag i Sverige som är bättre rankade än näst bästa Malmölag. Vill man vara positiv – och varför inte? – så motsvarar nuvarande division 2 gamla tiders trea, då fotbollen inte körde med falsk varudeklaration.
Nåväl. Med fem Malmöklubbar i en och samma serie på pass hög nivå (trots allt) tycker jag nog att någon liten förhandsinformation vore på sin plats. Även i Sydsvenskan. Skånskan och Skånesport.se har haft.
Kvarnby IK, BK Olympic, Prespa-Birlik, FC Rosengård och IFK Malmö har alla sina anhängare och även om publikintresset vid matcherna är klent, tror jag att ”läsintresset” om lagen/klubbarna är större än vad de ansvariga har en aning om. I alla fall med information inför en säsong med 20 Malmöderbyn.
***
Det fanns en tid, på 20 år, då jag var ansvarig för ett uppslag lokalsport/Malmösport en gång per vecka. Min kollega Stefan Eckerström hade sin Lundasport och Omkretsensporten. Av kommentarerna då – och även långt senare – var dessa sidor populära.
I en förändrad tidningsvärld har jag full förståelse att det inte finns resurser för en så djup bevakning. Men man har gått för långt i sin koncentration på några få elitklubbar och vissa idrotter. Många bra idrottsprestationer får inte de utrymmen de förtjänar.
Jag har sagt det förut.
Division 2-fotboll är givetvis inte speciellt elitmässigt, men i stora delar av Fotbollsmalmö tilldrar sig den Sydvästra Götalandsgruppen i år extra uppmärksamhet.
Det ligger i en tidnings uppgift att tillgodose läsarnas intressen.
***
Tidningsvärlden må ha ändrats. Men jag är inte säker på att tidningsläsaren ändrats i samma utsträckning. Det är ju de unga som sviker, inte vi gamla, trogna.