Tradition viktigare än kvalitet.
Så är det ofta i idrottens krassa värld.
Exemplifierat i går i Göteborg i den allsvenska fotbollen.
Klockan 14 IFK Göteborg—Jönköpings Södra 1—1 inför 9 142 åskådare.
Klockan 16 BK Häcken—IF Elfsborg 3—0 inför 1 893 åskådare.
Den första matchen mellan två lag från den undre halvan av Allsvenskan. Det var kvalitet därefter.
Den andra mellan två lag den övre halvan och med ett formstarkt hemmalag på jakt mot medalj av hög klass. Och hög klass med otaliga delikatesser var det verkligen på Häckens spel under den första halvleken (efter paus spelade Hisingelaget bara av matchen).
I sina bästa stunder – och de är många för närvarande – är Häcken ett av seriens mest sevärda lag. Detta utan att det uppskattas av Göteborgsregionens fotbollsintresserade. Klubben står intressemässigt helt i skuggan av IFK Göteborg och även av de två för närvarande mediokra Superettanlagen, med ärofulla historier, Örgryte och Gais.
Göteborgspubliken uppskattar tydligen traditionen högre än kvaliteten. Trots att BK Häcken står för så mycket annat positivt än sevärd, effektiv fotboll i det svenska idrottssamhället.
***
BK Häcken är inte ensamt om att inte få ett erkännande i storstadsregionerna. När Västra Frölunda spelade i Allsvenskan, inte utan framgång, hade man till och med sämre publiksnitt än Häcken.
Och se bara på hur få åskådare Brommapojkarna lockar vid sina sejourer i högsta serien, Konkurrensen är förödande från de traditionstyngda föreningarna AIK, Djurgården och Hammarby.
Jag har nog aldrig behandlat politik på den här bloggen. Jo, kanske ur idrottens synvinkel och då både på riks- och kommunalplanet.
Men vad är det för regler som gäller inom den inhemska politiken och i kommentarerna i massmedia med diverse mer eller mindre seriösa bloggar?
Jag tänker på det så kallade IT-haveriet inom Transportstyrelsen och det misstroendevotum, som skall riktas mot Peter Hultqvist. Den socialdemokratiske försvarsministern är tydligen en rekorderlig karl och skicklig i sitt jobb. Och hans roll i IT-härvan är omtvistad.
När då C och L, med nya insikter, ändrar sin uppfattning – om man så vill för landets bästa – kritiseras man från olika håll för att man byter åsikt. Även från personer som anser att ett misstroendevotum mot Hultqvist är alldeles åt skogen.
Ute i vardagen ger det plus om man ändrar sig till något bättre. Inom politiken anses det till och med så illa att när C och L inte har samma inställning som M och KD i ”Hultqvistfallet”, så visar det att Alliansen inte är kapabelt att eventuellt bilda en ny regering. Jodå, den uppfattningen finns att läsa.
Precis som om en regeringsdeklaration står och faller på en personfråga i en annan ministär.
Är det underligt att förtroendet för det politiska spelet är lågt?
Att ändra sig till det bättre är en dygd. I i alla fall utanför politiken.
Jag lider med alla arrangörer, när en ambitiös satsning spolieras av vädrets makter.
Som i går när HK Malmö i sin hemmapremiär i Handbollsliga mot Ystads IF ville bjuda på lite extra. Och så kommer det futtiga 1 033 personer i busvädret. Till detta en smärtsam förlust, 27—30.
Jag har väl sett i stort alla derbyn i Baltiskan från mitten av 1960-talet mellan Malmölag i olika skepnader och antingen Ystads IF eller IFK Ystad. Förmodligen har bortalagen aldrig haft så lite supporterstöd som i går. Inte ens på nivå 2. Därför blev det inte heller någon derbystämning. Trots en jämn och stundtals riktigt bra match.
Första halvlek och inledningen var verkligen tempofylld. Det gick så snabbt att försvaren inte hann med. Sen mattades tempot, många spelare blev trötta.
Givetvis kan coacherna/tränarna så oändligt mycket mer handboll än jag och de har kännedom om spelarna som jag inte har någon aning om. Men när den ovissa matchen närmade sig slutet blev i mina ögon coachningen avgörande. YIF hade i perioder vilat sina tongivande spelare, hade dem alla på plan när matchen avgjordes.
HK däremot kastade i slutskedet in två unga spelare utan någon större erfarenhet av spel på elitnivå, speciellt inte av spel under några laddade minuter i ett Skånederby. De gjorde absolut inte bort sig med de har ännu inte de kvaliteter som kan matcha ett spetsat YIF.
Många, väldigt många, handbollsmatcher avgörs under de sista sju, åtta minuterna. Min enkla handbollsfilosofi är att det då gäller att ha en så fräsch A-uppställning på plan som möjligt. YIF hade det. Inte HK Malmö.
Binai Aziz, Malmös speldirigent, var briljant i inledningen och var den främsta anledningen till lagets snabba, målgivande spel, mattades förvisso och bänkades på slutet, men någorlunda utvilad hade han kunnat återge HK kommandot.
Så ser en amatör från läktaren – där allt är så mycket enklare – på varför YIF vann över HK Malmö.
Av olika anledningar kunde jag inte se Malmö FF:s bortaförlust (2—1) mot Örebro SK i Fotbollsallsvenskan direkt i tv.
Jag läste dock i Malmömedia om hur illa MFF spelade. Min nyfikenhet fick mig dock i sena kvällen i går att se reprisen för att själv skaffa mig en uppfattning. Och den är: MFF var inte bra, men handen på hjärtat – även de himmelsblå – hur många bra matcher har MFF gjort de senaste månaderna? 2—2 mot IFK Göteborg och 6—0 mot ett decimerat Kalmar, det är mitt svar.
I Malmökommentarerna efter ÖSK-matchen glömmer/bryr man sig ej om en väsentlig sak: Örebro var faktiskt duktigt. De möjligheter Närkelaget skapade, fram för allt före paus, berodde på egen skicklighet inte enbart på dåliga ageranden av enskilda MFF-are. Jag har skrivit det tidigare, upprepar det gärna: MFF-motståndarna har oftast också kvaliteter, i många fall till och med bättre.
Som i söndags ÖSK:s mittfältare Nordin Gerzic. Så länge han spelade dominerade han tillställningen. Men inte ett ord i Malmömedia.
Det är tur att tv finns så man kan skaffa sig en egen uppfattning. Som inte innebär ett den är den korrekta. Men kanske lite mer nyanserad.
Här har du mitt tips för placeringarna 8 till och med 14 i säsongens Handbollsliga.
8) Redbergslids IK. Förlusten av Linus Arnesson, förra årets kanske bäste i ligan, kommer givetvis att märkas. Några unga spelare tog ett rejält steg i sina utvecklingar, fortsätter dessa kan RIK mycket väl komma ett par snäpp högre. Förstauppställningen är vass.
9) IFK Skövde. Det finns handbollskultur på Västgötaslätten. Det produceras talanger i massor. I våras trädde Jack Thurin fram, han kan bli säsongens verklige komet. Värvningen av Endis Abdullahi, som spelade för Rimbo i högsta serien, höjer klassen avsevärt.
10) Lugi. Var står laget utan Simon Jeppsson? Och håller målvaktsparet för toppstrid? Unge Alfred Jönsson och rutinerade Anders Hallberg får ett stort offensivt ansvar. En stark defensiv kan bli räddningen. Hur många av de unga tar ytterligare steg i karriären? Det finns många frågetecken kring Lugi.
11) Richo. Seriens mest anonyma lag med en tunn trupp. På ledarbänken två kunniga herrar med erfarenhet som förbundskaptener, Martin Boquist och Ingemar Linell. Martin Olsson, Staffans påg, sevärd nyckelspelare.
12) Karlskrona. Hade förra spelåret ligans sämsta målvaktspar. En förutsättning för att laget skall bli bättre är att de nya håller högre klass. Skyttekraft finns onekligen. Skadorna var många och långvariga 2016/17.
13) OV, Helsingborg. Av hävd har nykomlingar det svårt. OV har dock en hygglig trupp men man har känslan av att många kommer från de mera etablerad klubbarnas överskottslager. Detta kan också ge extra energi i mötena mot sina förra klubbar. Erfarne tränaren Ulf Sivertssons taktiska förmåga ett plus.
14) Aranäs. Nu kan det väl inte gå längre för en av svensk handbolls främsta ungdomsklubbar, som ideligen tappar spelare till konkurrenterna? Men visst, osvuret är bäst. Det kan inte hjälpas, det finns en varm känsla för klubbar med Aranäs ideologi.