Det ät lite dämpat i MFF-land i dessa dagar.
Det märks i samtal med fans. Och i den MFF-sympatiserade delen av massmedia.
Elimineringen i kvalet till Champions League mot Vardar (1—3) har satt sina spår. Favoriterna höll inte den klass man trott. Men redan före match 2 i Makedonien kunde man hos två av de känslomässigt mest engagerade skribenterna läsa sig till en viss oro. Ett avancemang var inte självklart. Oron var berättigad.
De fyra tävlingsmatcherna efter uppehållet och före 1—3 var inte övertygande, 3—2 mot Eskilstuna, 1—0 mot Häcken, 1—1 mot Vardar hemma och 3—3 mot Sirius. Totalt sett var målvakten Johan Wiland lagets främste i dessa fyra möten. I alla fall om någon är intresserad av min åsikt.
***
Orsaken till förlusten – jag nöjer mig med denna benämning, de hårdare omdömena är använda – är i grund och botten den, att det lag man mönstrade i tisdags inte var tävlingsförberett för en tuff internationell match.
I min värld – oavsett idrott – är det tävlingar som betyder något, som är den nödvändiga grunden för lyckade resultat. För bra form. I synnerhet i internationell konkurrens.
I det lag som spelade mot Varda hade Markus Rosenberg totalt 10 minuters speltid av 360 (4x90), Rasmus Bengtsson 26, Pa Konate 74, Ekreim 87 och Berget 183, den ende i denna kvintett med en hel match i benen.
Dessa fem spelare var tävlingsmässigt inte förberedda för en match i ett så kvalificerat sammanhang som ett kval till Champions League.
***
Bredden i MFF må vara Allsvenskans bästa. Här räckte den inte till.
Detta sagt utan att ha några synpunkter på laguttagningen.
På Ystads läroverk på gymnasiet hade jag i svenska en lärare i svenska, lektor Birger Blomqvist.
Han var en mycket bra lärare. Lektorn, det var inre ”Birger” i slutet av 1950-talet, betonade vikten av ordens betydelse, att värdera dem. att gradera dem.
Jag får honom ofta i tankarna, när jag scrollar genom tidningarnas nätsidor, morgon- som kvälls-. Jag håller mig till sportens värld.
Hur många stjärnor finns det? Vad behövs för att bli hjälte? Vem är ett VM-hopp i friidrott?
Är man en stjärna för att man match efter match sitter längst ute på avbytarbänken i MFF:s allsvenska bänk?
Eller för att man gör ett avgörande mål i en seriematch långt ner i seriesystemet?
Och är man verkligen ett VM-hopp på 3 000 meter hinder om man med tiden 9.39,96 har 40 kvinnor framför sig i statistiken?
Lektor Birger Blomqvist hade definitivt satt en liten röda anmärkning i kanten. Han värnade om ordens betydelse, han devalverade inte dem. Han ville ha nyanser.
Det önskar även jag.
När håller en fotbollsmatch högsta kvalitet?
Det måste ju vara de matcher som bli mållösa. Då har ju inga misstag begåtts. Jag raljerar förstås, men alla mål föregås faktiskt av mer eller mindre bra ingripande av någon spelare någonstans på plan.
Jag såg 3—3-mötet mellan Malmö FF och Sirius på tv. I mångt och mycket handlade kommentarerna från Malmöhåll om slarv av hemmaspelarna, när överraskningslaget från Uppsala gick från 1—3 till 3—3.
För mig är slarv i stort det samma som bristande skicklighet, tekniken räcker inte till för att utföra det spelaren tänkt göra.
MFF vann avslutningsstatistiken med 21—8. Det är givetvis ett bevis på bristande skicklighet från MFF-spelarnas sida. Framåt och bakåt. Att inte omsätta övertaget med fler mål och samtidig släppa till lika många är inte slarv utan oskickligt. Framåt och bakåt.
Dessutom minns jag inte någon extraordinär räddning från Siriusmålvakten Joshua Wicks. Kollegan i MFF Johan Wiland däremot svarade med en reflexparad för matchens särklassigt bästa individuella prestation.
Det jag vill ha sagt är att förlusten av de två poängen för MFF inte berodde på slarv utan på bristande förmåga.
Återigen blev det debatt – i alla fall en tillstymmelse – om att införa effektiv speltid i fotboll.
Detta efter onsdagsmötet mellan Malmö FF och Vardar i kvalet till Champions League. Denna gång var det MFF som sig drabbat. Med rätta, om ni frågar mig. Publiken reagerade, MFF-spelarna och delar av massmedia, de med känsla för hemmalaget.
Men med handen på hjärtat har man inte sett MFF i liknande situationer agera på exakt samma sätt? Utan att MFF-spelarna eller hemmapressen ondgjort sig.
Målvakten Johan Wiland tar dubbel så lång tid på sig vid en inspark vid en MFF-ledning med 1—0 än när det står 0—1. Och hur många sekunder tar det inte för Anton Tinnerholm att hitta rätt plats för ett inkast vid liknande resultat?
Ändamålen helgar medlen. När det inte beivras är det fel på regeln.
Och hur intressant är det att under mer än en minut se några spelare diskutera vilken variant av frispark som skall ge resultat. Diskussionen ingår i de 90 minuterna. Kan någon rättfärdiga en sådan regel? Det finns åtskilliga andra fördröjande exempel, som gör att tempo ibland blir undermåligt.
Det måste bli effektiv speltid, inte minst för trovärdighetens skull.
Och så slipper spelare och journalister kommentera ”maskandet” ur sitt eget egoistiska perspektiv.
Bara det är ju positivt.
Varför alltid dessa överdrifter?
Jag tänker på speciellt de senaste dagarnas rubriker om de många alldeles utmärkta svenska friidrottsresultaten.
”Det svenska friidrottsundret”.
”London kan bli det bästa svenska VM:et NÅGONSIN”
Detta efter att Sverige i OS så sent som i fjor hade en, säger en, friidrottsplacering bland de sex främsta.
Låt oss glädjas åt att så många unga utvecklats positivt och klarat eller är på väg att klara de tuffa VM-kvalgränserna.
Det är gott nog.
Varför sätta orealistiska förhoppningar på en lovande trupp?
Tror verkligen Aftonbladets opportunistiske friidrottsskribent (jag vägrar skriva expert, det epitet han tillskrivs av den egna tidningen) Mats Wennerholm att Sverige skall göra ett bättre VM än i Paris 2003?
Då blev det två guld (Christian Olsson och Carolina Klüft), ett silver (Stefan Holm) och två brons (Patrik Kristiansson och Kajsa Bergqvist) och åttonde plats (Anna Söderberg).
***
Medaljerna i VM sitter högt. Se bara på diskustävlingen i London i helgen, där ettan Daniel Ståhl var åtta futtiga centimeter före trean och likväl deltog inte alla i världseliten!
***
Jag skall inte trötta ut med min åsikt om svensk friidrotts framtid i ett längre perspektiv ur skånsk synvinkel. Den har ni som läst min blogg fått ta del av några gånger.
Var i Helsingborg i helgen som åskådare till Öresundsspelen. Lår vara att tävlingen kom endast en vecka efter de väldiga Världsungdomsspelen i Göteborg (vilken fantastisk arrangörsstad av ungdomstävlingar!) men utan de utländska deltagarna (främst från Tyskland) hade Öresundsspelen blivit en torftig tillställning. I vissa ungdomsgrena kom 80 procent av de tävlande från utlandet.
Under inomhussäsongen i Malmö är det danskarna som gör att seniorklasserna ger stora startfält.
Så ser Friidrottssverige också ut.