Mer och mer sällan läser jag matchreferat.
De ger mig inte vad jag förväntar mig. Allt koncentreras till hemmalaget. Oftast inget om bortalaget, inte ens ett endaste namn. Jag pratar om Malmötidningarna.
***
Som nu när Malmö FF i lördags mötte en kommande motståndare i Allsvenskan, Jönköpings Södra. Allt, bara allt, handlade om MFF:s tydligen mediokra insats. Om alla de frånvarande hemmaspelarna och Anders Christiansens lovande återkomst.
Fanns det verkligen inget nytt intressant att berätta om J-Södra? Vem skall ersätta Pawel Cibici? Något annat nytt om Smålandslaget? Fanns det inte något som stack ut? Något måste ju ha varit bra eftersom man pressade MFF under i stort 90 minuter.
Men inte …
***
Jag vill poängtera, allra först: Det HK Malmö sargade lag presterat i sina fyra senaste matcher har varit minst sagt överraskade. Kloka spelare, taktisk tränare, lågt tempo, tålamod, allt detta är förklaringar till de åtta poängen. Men också – handen på hjärtat, trots allt – förvånansvärt svagt motstånd.
I analyserna, eller vad man nu skall kalla det, nämndes inte med ett ord att Guif-matchen var den tempofattigaste elitmatch som på mannaminne spelats i Baltiskan.
Niklas Kraft, målvakten, fick berättigat beröm efter sin insats vid 4-målsvinsten mot Ricoh med en räddningsprocent på närmare 50. Jag har inte hittat ett ord om att de alternerande Ricoh-målvakterna totalt svarade för en (!) räddning, 6 procent. Det måste vara ett alla tiders bottenrekord för högsta herrserien.
I handboll är det små marginaler som avgör, vinst med ett eller två mål kan lika gärna vara det motsatta. När HK vann med uddamålet mot Lugi missade Lundalaget alla sina tre straffar och hade fyra ramträffar mot HK:s två. Marginalerna var mot Lugi – inte ett ord någonstans. Därmed inte sagt ett HK:s vinst var oförtjänt.
Efter den klara söndagsvinsten mot Karlskrona upprepades det ”alla” skrivit den senaste tiden, de många frånvarande i HK och veteranernas förmåga att styra matchförloppet till en ny seger. Inte en stavelse om att Karlskrona, tunt från början och sedan med många skador på niometer, som till denna match dessutom fick undvara Lars Möller Madsen, storskytten.
***
Jag vill än en gång poängtera—det finns ömma tår överallt -- att jag inte på något sätt vill undervärdera HK:s insatser. Laget har gjort det väldigt bra. Samtidigt finns det förklaringar, som jag som läsare hade velat veta. Om jag nu inte sett alla fyra matcherna och sett vad som hände.
Matchreferaten saknar alldeles för ofta väsentligheter. Därför läser jag sällan dem.
Givetvis ger några tidningsrader inför ett idrottsevenemang extra pr och oftast några fler åskådare.
Samtidigt kan föreningarna inte begära textutrymme inför sina tävlingar. Det ligger inte i tidningarnas uppdrag att göra propaganda för olika matcher och tävlingar. Även om man föranleds att tro det när det gäller vissa föreningar.
Sportredaktionerna har sitt Sport i dag, övriga redaktioner informerar om offentliga föredrag, konstutställningar och så vidare. Avdelningarna gör det för läsarnas, den viktiga kundgruppens, skull. Därför får man i min värld inte slarva med exempelvis Sport i dag utan lägga ner lite redaktionell möda på att redigera denna viktiga information. I går fanns inte Panterns kval till SHL med i Sydsvenskans Sport i dag. Kan delvis vara en förklaring till den svaga publiksiffran mot Almtuna. För en tid sedan fick hela Sport i dag, och stora delar av resultatredovisningen, ge vika för en internannons om en av SDS tv-sänd MFF-match. Det irriterade.
Jag vet att man köper in uppgifterna, men nog kan man ifrågasätta valet av att ha kvar matcher i Pingisligans matcher i damernas B-grupp utan tillstymmelse till sydsvenskt deltagande. Ett av åtskilliga exempel i dagens SDS. Lite redigering hade gett plats för annan, för den stora allmänheten, viktigare information.
Det är inte ok att negligera det som läsarna vant sig vid och förväntar sig.
Vissa uppgifter kräver kontinuitet.
Det gället mer än Sporten.
Svensk handboll skall vara stolt över USM.
I dessa tider, då utslagning och tidig specialisering inom idrotten tar allt mer plats i debatten, kan handbollens spelform i USM vara ett föredöme. Det har gjort att även de mindre klubbarna känner sig välkomna och vet att deras ungdomar får sex utvecklande matcher. Ja, om det nu inte blir några sena avhopp, då det kan bli något färre.
Upplägget lockar. Det har blivit lite av prestige att kunna ställa upp med ett lag i USM. När tävlingen startade i höstas deltog 526 lag i de sex grupperna. Jag medger att jag inte orkat räkna ut hur många föreningar som är representerade i denna siffra, men det rör sig om en bra bit över 100. När nu USM under de närmaste veckorna går in i steg 4 finns 173 lag kvar. De kommer från 75 klubbar.
Det tyder på att handbollen har den klubbredd som alla idrotter eftersträvar.
***
Att på Kvinnodagen, den 8 mars, också kunna konstatera att det var fler startande flicklag än pojklag i USM är fakta, som stärker handbollen image. 289 flicklag mot 237 pojklag är för många kanske överraskande siffror. I rättvisans namn bör man kanske notera att konkurrensen för de bollbegåvade flickorna från andra sporter är mindre än den för pojkar. Ishockeyn är inget allvarligare alternativ och fotbollen kan inte på långt när matcha handbollens jämställhetssiffror.
***
Skåne, då?
En femtedel av de startande lagen kom från Skåne, 105. Antalet deltagande klubbar var 27. Könsfördelningen var jämn, 53—52 i pojkarnas favör.
När nu turneringen går in i sitt slutskede finns 39 lag kvar. Det mest imponerande är att de representerar 16 olika klubbar.
Jag är hyggligt insatt i friidrott och dess problem. I ett stafett-SM i motsvarande åldrar kan Skåne i bästa fall ställa upp med tio lag från, också i bästa fall, tre föreningar. Och då pratar vi om fyrmannalag.
Det är olika världar.
Elitklubbarna dominerar numerärt. Om man nu efter konkursen kan inlemma H 43 Lund i denna kategori.
Men att Kävlinge HK har tre lag kvar är värt ett extra omnämnande. Kävlinge är ett stabilt fäste i distriktet. Det behövs när andra orter av ungefär samma storlek sviktar. Skurup har exempelvis tappat rejält till innebandyn.
Trots det övervägande positiva tongångarna inom Skåne finns det hallar med handbollsmått som inte utnyttjas för just ungdomshandboll.
Av mycket positivt om spelformen för USM finns också det faktum att klubbar med sina seniorlag långt ner i seriepyramiden – några till och med utan seniorverksamhet -- kan avancera långt i USM med sina lag. Jag tror att det är en injektion för hela verksamheten i IFK Malmö, Ankaret, Dalhem, Ljunghusen, Lödde, Åhus och Staffanstorp att de har ungdomslag som finns bland de cirka 30 främsta i Sverige.
Axel Härstedt, OS och EM-finalist i diskus.
Kasper Kadestål, UEM-silver på 200 meter.
Austin Hamilton, EM-trea på 60 meter.
Tre uppmärksammade skånska internationella friidrottsframgångar det senaste dryga halvåret.
Vad har dessa herrar gemensamt?
Jo, de har alla tre fått sin första kontakt med friidrotten och lärt sig grunderna i Vellingeklubben IK Finish. Numera tävlar alla också för MAI.
Finish är duktig på att utbilda sina ungdomar men får aldrig chansen att se om man även har förmågan och möjligheterna att se talangerna bli etablerade på en hög seniornivå. De har lämnat Finish.
Inomhussäsongen är avslutad på mästerskapssidan. På senior-, junior- och ungdomssidan i SM har Finishfostrade ungdomar haft framskjutna placeringar och medaljer.
Endast en tävlade dock i Öresunds dress. (Finish föredrar av bland annat ekonomiska skäl att tillsammans med IK Pallas tävla inom Öresund FK.)
Friidrottsskåne behöver IK Finish, en frisk optimistisk Vellingeklubb. Enligt uppgift finns det ledare/tränare som nu är tveksamma till ett fortsatt engagemang. Det vore förödande.
***
Den stora boven är Friidrottsgrundskolan och Friidrottsgymnasiet. Ursprungstanken med dessa var att talangerna här skulle få den dagliga träning de mindre klubbarna inte alltid kan erbjuda och att ungdomarna skulle fortsätta tävla för sin moderklubb. Så har det inte blivit i Malmö. Tränarna, vars utbildning i några fall delvis är bekostade av en konkurrentförening, är oftast även knutna till MAI. Det har inneburit att de flesta också gått över till MAI.
Ystads IF, Heleneholms IF, IFK Lund, IFK Trelleborg, Lomma FIK och IK Finish är klubbar som alla fått ungdomar att börja med friidrott och sett dem placera sig och ta medaljer vid årets SM, men inte fått någon som helst kredit för detta.
Friidrottsgrundskolans och Friidrottsgymnasiets grundtanke hade gynnat skånsk och svensk friidrott.
***
Det finns tankar i Skåneklubbar i riktningen: Varför skall vi syssla med friidrott, när MAI plockar de främsta? Och varför arrangera ungdomstävlingar, när MAI inte gör det?
Realiseras dessa tankar blir en svag skånsk friidrott än svagare.
***
Friidrottsgrundskolan och Friidrottsgymnasiet utgör delvis ytterligare en fara. Kommer man inte in på Friidrottsgrundskolan, och det gör man som 13-åring, finns risken att man kan känna sig utslagen.
Det nuvarande systemet, inte minst på grund av tävlingssystemet, ger lite utrymme för dem som är fysiskt sent utvecklade och dem som vill byta idrott eller helt enkelt bara börja. Det måste ske en rekrytering även efter 13 år.
Här finns en nisch för nytänkande.
Tomas Axnér, handbollstränare i Lugi, är missnöjd med att endast 1 170 åskådare fanns på plats när hans lag i går komfortabelt slog Hammarby med 29—23 i Handbollsligan.
Det har den gode Tomas all rätt att vara. Men sen slår han, liksom många andra, åt fel håll, mot de egna medlemmarna och de många ungdomarna i klubben.
Men hur ser en handbollsvecka ut för Lugis ungdomsspelare? Träning två till kanske fyra gånger och oftast en match under helgen. Vid de flesta tillfällena är en förälder chaufför – och många familjer har mer än ett idrottande barn. Finns det då eventuellt en aktivitetsfri kväll, speciellt en fredag, är valet i min värld enkelt: Det får bli en handbollsfri kväll med lite fredagsmys med hela familjen.
Och handen på hjärtat: Hur attraktivt är säsongens upplaga av Hammarby?
Dessutom har handbollen sålt ut alla sina matcher till tv och i och med att de nu sänds i C More är kvaliteten på sändning och i många fall även på kommentatorerna högre än tidigare. Ytterligare en konkurrensfaktor.
Rent allmänt är Handbollsligans matcher inte lockande. Publiksnittet är beskedliga 1 522 personer. Då skall man ta i betraktande att IFK Kristianstad snittar på 4 812 och att Sävehof invigt en ny hall och att Ystads Arena höjt sin kapacitet.
Lägg till att det finns några matcher med fri entré och därmed avsevärt högre åskådarantal.
Problemet finns inte hos Lugimedlemmarnas bristande intresse en fredagskväll med motstånd av ett av seriens sämsta lag.