Är man nörd så är man.

Inom ungdomsidrotten vill jag se tendenser. I vilken riktning går utvecklingen, bredd- och elitmässigt? De som följt mina inlägg har förstått att jag ser pessimistiskt på framtiden för den skånska friidrotten.

Helgens SM inomhus i Karlstad i årsklasserna 22, 19 och 17 var inte uppmuntrande. Man tävlade i 60 grenar, alltså om 180 medaljer. Att den skånska utdelningen bara blev 12 (2—5—5) det kan jag acceptera, men att inte en enda aktiv från någon skånsk förening deltog i 26 av de 60 grenarna är anmärkningsvärt. Nästan hälften av startfälten var utan skånskt inslag.

Det gjordes totalt något under 1 000 starter, 58 var skånska, alltså cirka 6 procent.

I min värld alarmerande siffror.

Men hur många bryr sig egentligen? Är det mer än Kenneth Riggberger och jag?

***

Malmö AI var bästa Skåneklubb med fem medaljer (1—2—2) hade flest starter 20.

IFK Helsingborg, som delvis lagt ner elitverksamhet, hade 15 starter, och tog två medaljer och hade ytterligare några framskjutna placeringar. Förhoppningsvis får Helsingborg rätsida på sin ekonomi, så att de talanger man bevisligen har kan utvecklas i hemmiljön och fortsätta tävla för IFK.

Konkurrens stimulerar. Även på distriktsnivå. MAI behöver utmanare.

IFK Lund, ett silver och två brons, samt Klippan, två silver, var övriga medaljklubbar. Klippan har alltid varit ett stabilt skånskt friidrottsfäste.

***

På seniorsidan är friidrotten centrerad till de tre storstäderna. Liknande tendenser finns när man kommer ner på i junioråldrarna. Men i Karlstad i helgen visades en någon annorlunda bild. Tillfälligt? Malmö, med Skåne, fallerade helt. Göteborg hade en mindre god medaljhelg, 23 medaljer. Stockholm hade 65 pallplatser.

Men den intressantaste är övriga Sveriges 79 medaljer, förvisso fördelade på många orter och klubbar. Talangen finns.  Men hur utveckla den? Och hur bibehålla dem som inte tar nästa stora, tuffa elitsteg? För en större seniorbredd är nog så viktig för svensk friidrott.

Jag är fortfarande så naiv att jag tror att den kommande generationen av duktiga tränare och ledare kommer ur det skikt av aktiva som håller på länge och inte når Sverigeeliten.

Jag har ingen lösning.

Många elever på idrottsgymnasierna har försvunnit från tävlingsarenan före de fyllt 20. Alla kan och vill inte flytta från sin trygga hemmiljö. Friidrottsgymnasierna är inte hela lösningen

Många kan inte heller efter färdiga studier flytta. De måste få hjälp på hemmaplan.

Det är ett komplext problem. Som andra men skarpare hjärna än min får lösa.

Enstaka stjärnor kommer alltid fram.

Men det finns en outlöst kapacitet i de djupa skogarna. Och inte minst i storstaden Malmö.