Jag prioriterade EM-finalen mellan Nederländerna (ok, då, inte Holland) och Danmark, 4—2, framför den allsvenska toppmatchen mellan Sirius och AIK.
Valet var bra. Finalen var en alldeles utmärkt fotbollsmatch. I bekantskapskretsen finns många som har sin bestämda åsikt om att damfotboll är skit. Utan att egentligen ha sett så speciellt många matcher. Själv är jag ingen frekvent åskådare till fotboll för damer, varken på plats eller via tv. Följde dock EM- fotbollen så där, en hel match då, en halvlek då och då, men hoppade över mer än hälften av matcherna. Det var blandad konfekt, några bra matcher, några sämre och några usla. Precis som vid ett mästerskap för herrar.
Rent generellt vill jag påstå att damfotbollen på den här nivån höjts en hel del under den senaste perioden. Även målvaktsspelet. Trots en del genanta misstag. Vidhåller fortfarande att det ibland osäkra målvaktsagerandet beror på att målen är för stora för kvinnor. Måtten är fastställda efter männens storlek.
Den allmänna kvalitetshöjningen gäller inte Allsvenskan, som stundtals är torftig.
***
Intressant att några ”nya” nationer kunde utmana de stora och etablerade länderna.
Men rent allmänt saknas öst, bara Ryssland bland 16 finallag. Speciellt Balkan. I de andra stora lagbollsporterna för damer finns i alla internationella mästerskap nästan alltid någon eller några Balkanationer med i slutspelet. Men så icke i fotboll. Fortfarande är fotboll för damer underutvecklad i stora delar av Europa.
***
Domarna – det är damer som dömt EM-matcherna – har i vissa fall blivit hårt kritiserade. Jag har tydligen haft tur i mitt matchval. De domare jag sett har varit alldeles utmärkta. Lite elakt vill jag påstå att de avgörande misstagen var färre än de vi sett i Herrallsvenskan under den här säsongen. De har varit alltför många. Inkonsekvensen mellan -- och även i en och samma match -- de olika domarna har varit anmärkningsvärt stor. Nivån för att få en varning har exempelvis varierat alldeles för mycket.
***
Såg någonstans att finallagen hade mycket att tacka bland annat FC Rosengård för framgångarna och det fina spelet. Ett antal av medaljörerna har spelat eller spelar Sverige.
Må så vara … Men man kan ju vända på det hela. De många importerna – inte minst i Rosengård -- har ju inneburit att många unga svenskor med talang fått stå tillbaka för utländska spelare och hindrats i sin utveckling. I den bästa av världar hade Sverige då kunnat mönstra ett bättre lag än det lite stabbiga som inte gjorde särskilt bra för sig i Holland (som det känns rätt att skriva).
Om några timmar invigs VM i friidrott i London.
Sverige har 29 kvalificerade aktiva.
Det är bra.
Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.
Det är bra.
Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.
Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.
Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.
Men Daniel Ståhl pallar!
VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.
Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.
Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!
Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.
I helgen börjar VM i friidrott i London.
I helgen skulle de skånska mästerskapen i friidrott avgjorts i Ängelholm.
VM blir en fest.
DM blir inget alls. Orsak: För få anmälda.
Det är ambitiöst – i min ringa värld, överambitiöst – att inbjuda till ett skånskt
mästerskap med ett i stort komplett grenprogram i alla åldersgrupper utom 22-åringar. Det är ju bara att bara att ta en titt i den aktuella Skånestatistiken för att konstatera att det inte finns underlag för ett värdigt mästerskap. I den nuvarande situationen är det bara finna sig i läget. Det finns ingen anledning för skånsk friidrott att försöka hålla liv i något som ingen – varken aktiva eller klubbar -- verkar ha något intresse av. Samtidigt är det illavarslande att ytterligare en tävling, som i grunden riktar sig till ungdomar, ställs in i distriktet under säsongen. Tidigare har Finish Games och Malmö Youth, en tävling i anslutning till luftslottet Malmö Games, strukits från årets tävlingskalender. Det innebär i sin tur att skånska friidrottsungdomar, som inte är kvalificerade till U- eller JSM, inte har ett enda tävlingstillfälle på hemmaplan under augusti, årets bästa månad för att rekrytera och stimulera unga friidrottare. Efter att IFK Lund den 1--3 september genomfört Sydsvenska ungdomsspelen, Skånes äldsta ungdomstävling, är det sedan helt tomt på arenatävlingar i Skåne.
Från början av den här månaden är 14 mer eller mindre inkomstbringande långlopp av olika dignitet inplanerade i Skåne.
För en person med ett stort hjärta för arenafridrott för ungdomar känns denna snedvridning fel. Den kommer inte att vända en kantrande skuta. Tvärtom. Motvinden blir än kraftigare.
Lösningen? Har tyvärr inget bra förslag. Med det nuvarande numerära underlaget ute i klubbarna finns det inte tillräckligt med aktiva i 13- 14—årsåldern för att exempelvis inbjuda till ett skånskt mästerskap i lag för dessa åldersgrupper. Alla pratar om medicinen ”lagtävling” men ingen eller få orkar organisera något sådant.
Gud förbjude att man att man går än längre ner i åldrarna för att få till stånd ett DM med anständiga startfält. Skånsk friidrott måste ge stimulans till de yngre tonåringarna. Med lagtävlingar och övriga tävlingar jämnt utspridda över säsongen från maj till oktober.
Ingen kan vara nöjd med utvecklingen. Den har varit väldig negativ under en väldigt lång period. En hel generation är på väg att försvinna.
Resurser finns det gott om på tv-sporten.
Tänk bara att ha fyra experter på plast i Holland (förlåt, men hejar inte hemmapubliken just på Holland?) för att delge oss tittare sina åsikter om en och samma match i EM-fotbollen, Frida Östberg, Lisa Ek, Daniel Nannskog och Markus Johannesson. Ja egentligen är de fem, för när Chris Härenstam refererar är han lika mycket kommentator.
Jag medge att jag nästan aldrig följer för- mellan- och eftersnacket noggrant men intrycket är att alla fem i stort är eniga. Det har varit lite av ”klia mig på ryggen”.
Det är inte så lite slöseri med resurser.
***
Den svenska EM-insatsen då? En vinst på fyra matcher ger svaret.
Positivt var att de unga Linköpingstjejerna Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius tog för sig och visade att det finns en framtida generation att hoppas på. En eloge också till deras klubb Linköpings FC som låtit dem få utvecklande speltid i Allsvenskan redan från unga år i stället för att som deras främsta konkurrent, FC Rosengård, mestadels söka sig utomlands.
***
Bottennappet: Kosovare Asllanis bortförklaring om att det var den tyska domaren, som var orsaken till elimineringen. Självkritik är inte hennes bästa egenskap.
***
Såg även några allsvenska för herrar i går.
Det är intressant att konstatera att lag med små resurser, bra inhemsk scouting och skickliga tränare kan ge de mera etablerade klubbarna tufft motstånd.
De två senaste säsongerna har Östersund varit det lysande exemplet, Sirius är på väg mot en strålande premiärsäsong. Jönköping lär väl inte bli något topplag men när det ”hemvävda” laget vinner över ett Hammarby med sex utländska spelare i startelvan känns det skönt i en själ, som känner för den djupa svenska klubbfotbollen.
Sundsvall måste också räknas in i den kategori av den lilla mus som då och då kan ryta till. Att faktiskt sätta rejäl press på självaste MFF är starkt med ett lag, där ingen hade tagit plast i MFF-truppen.
Jag är intresserad av Allsvenskan i fotboll.
Om nu någon som då och då tittar in på den här bloggen missat det.
Med Allsvenskan menar jag hela serien, inte bara MFF. En sak har man lärt sig. Vill man veta vad som sker i konkurrentklubbarna kan man inte nöja sig med att läsa Sydsvenskan, min dagliga tidning sen närmare 70 år. Man ”tvingas” ut på nätet.
I går presenterade fem av de allsvenska klubbarna förändringar i sina trupper. Inte ett ord om detta i Sydsvenskan. Den dagliga rapporten från MFF-träningen med bild och allt fanns det utrymme för med konstaterandet att Jeremejeff och Safari vari i full träning. Dessutom bekräftades det som tidningen redan klargjort några dagar tidigare att Pa Konate lämnar MFF.
Tror verkligen de ansvariga att större delen av läsekretsen anser dessa prioriteringar vara korrekta? Tre fjärdedelar av en sida om MFF, som med lätthet kunnat komprimerats och gett plats för vad som hänt i AIK, IFK Göteborg, IFK Norrköping, J-Södra och Halmstad BK.
Jag vet att jag inte är ensam om att denna åsikt.
Det är tur att nätet finns.
***
När jag nu ändå är arg kan jag väl lika bra fortsätta att kverulera. I går informerade jag Malmöpressen om att Heleneholms 800 meterslöpare Mattias Ohlsson och Sara Ericsson i GP-tävlingen i Karlstad löpt distansen på 1.49,873 respektive 2.10,35, två resultat av svensk elitklass. Mattias tid är den fjärde bästa i Sverige i år.
Nättidningen Skånesport och Skånskan publicerade releasen. Inte en rad i Sydsvenskan. Nej, nej …
Gav man nu inte plats för fem nyheter från herrarnas allsvenska kunde man ju också strukit notisen om en övergång i Damallsvenskan och uppmärksammat två bra lokala idrottsprestationer.
Men det är inte lätt att vara en liten klubb.
***
Avslutningsvis lite statistiskt nörderi (ordet finns nog inte, va?):
Av löpare fostrade i en Malmöklubb har bara MAI:arna Ronny Olsson, Jörgen Zaki och Jan-Ingvar Ohlsson samt Heleneholms Johnny Kroon löpt snabbare än Mattias Ohlsson.
På damsidan är endast Heleneholms Annika Lewin bättre än Sara Ericsson.
Det är alltså två utmärkta prestationer.