Sydsvenskan har den senaste tiden haft två insändare, som pläderat för att Malmö åter skall få ett idrottsmuseum.

Jag håller helt med Jörgen Ekdahl, tidigare handbollsspelare och ledare (och före detta elev från Augustenborgsskolan) och förre fritidsdirektören Ingmar Zäll: Malmö skall givetvis ha ett museum som skildrar Malmös fantastiska idrottshistoria.

Samtidigt håller jag inte med Ingmar, när han skriver att IM var en juvel på Stadionområdet. Det var en illa putsad juvel. Själva museet var helt enkelt, minst sagt, dåligt. Jag nöjer mig med detta mildare adjektiv. Det hände i stort sett aldrig något. I utställningsmontrarna i den norra foajén på Baltiska hallen var det samma material som visades år efter år. Och framför allt, det fanns väldigt liten Malmöanknytning. IM i Malmö fick i början material från Riksidrottsmuseet i Stockholm och detta präglade verksamheten, även om det efterhand blev mer regionalt, läs skånskt. Men aldrig utpräglat malmöitiskt.

Det är också symptomatiskt att intresseföreningen Idrottsmuseets Vänners årsbok heter Skånsk Idrotts Historia.

IM hade få besökare, väldigt få. För att hyfsa till besökssiffrorna inbjöd man förskoleklasser till sagoläsning!

Öppettiderna var inte heller precis välkomnande.

***

Juvelen på IM var det omfångsrika biblioteket, där Malmö med råge utklassade både Helsingborg och Göteborg (Kviberg). Här kunde en ”forskare” lättillgängligt hitta uppgifter från årsböcker från olika idrotter, från förbund och klubbar och specialtidningar med mera. I källaren fanns också ett välorganiserat arkiv och bildarkiv.

På biblioteket kunde man fritt ströva omkring, läsa och söka vidare utan att besvära personalen. Nu finns böcker och pappersarkivet i källaren på Stadsarkivet på Bergsgatan i Malmö. Inte alls lika tillgängligt och välkomnande.

***

Surrogatet, det är väl rätt benämning, för det nedlagda idrottsmuseet blev det så kallade Mästarrummet i den östra delen av Baltiska hallen. Där finns i alla fall lite av Malmös idrottshistoria i några montrar. Men det är ju en ack så liten del av stans rika historiska idrottsliv. Dessutom är rummet inte tillgängligt för allmänheten.

***

Ett annat bevis på Malmö stads njugghet mot idrottshistoria är att man förflyttat Mästartavlorna över Skånes alla guldmedaljörer vid OS, VM och EM till bortre delen av södra foajén, knappt synliga för besökare i Baltiskan.

***

Om det nu blir ett nytt IM i Malmö hoppas jag att man koncentrerar sig på Malmö och att det administreras av en ideell organisation med ekonomiskt stöd av kommunen. Precis som man gör i Helsingborg, Göteborg och vid de flesta andra idrottsmuseer i landet.

Den kommunala Malmöregin, med tre, fyra heltidsanställda personer, lockar inte till en fortsättning.