Lite förströelse en novembereftermiddag då mörkret och dimman drar in över Borgmästaregården.
Efter att ha sett cirka 100 av säsongens allsvenska fotbollsmatcher ger jag mitt personliga val i de kategorier som C More skall belöna på torsdag i tv.
Min bedömning baserat sig helt på vad jag sett i Allsvenskan. Därför föll MFF:s Kari Arnason bort, EM-insatsen till trots. I seriespelet har islänningen varit svajig.
Det är ett svårt jobb—ja, nästan omöjligt. Man kan ju ha sett för spelaren rätt match, eller fel. Vilket naturligtvis inverkar på bedömningen.
Jag har på nätet inte hittat de exakta reglerna, men eftersom jag inte ingår i den officiella juryn har jag tagit mig vissa friheter.
På tränarsidan har jag delat andraplatsen mellan Norrköpings båda tränare. De har förtjänstfullt lotsat det på så många punkter åderlåtna laget till en tredjeplats med bibehållet målgivande attraktivt spel.
Femman Peter Swärdh, då? Han är den tränare som vågat spela med flest tonåringar. Även i ett utsatt läge.
Svåraste kategorin är Värdefullaste spelare. Vika kriterier skall man räkna, de spelmässiga eller de moraliska/personliga egenskaperna som betyder så mycket för ett lag. Jag har valt en kombination.
Om ni har lust, så ta del av en amatöranalytikers val till Allsvenskans stora pris.
Målvakter
1) Johan Wiland, MFF
2) Jacob Rinne, ÖSK
3) Peter Abrahamsson, Häcken
4) Patrik Carlgren, AIK
5) Ögmundur Kristiansson, Hammarby
Försvarare
1) Per Karlsson, AIK
2) Andreas Johansson, Norrköping
3) Omar Colley, Djurgården
4) Erik Salomonson, Göteborg
5) Kari Arkivou, Häcken
Mittfältare
1) Rasmus Elm, Kalmar
2) Anders Christiansen, MFF
3) Ismael, Kalmar
4) Viktor Claesson, Elfsborg
5) Alex Dryer, Östersund
Anfallare
1) Vidar Örn Kjartansson, MFF
2) Sebastian Andersson, Norrköping
3) Marcus Rosenberg, MFF
4) Pawel Cibicki, J-Södra
5) Alexander Isak, AIK
Tränare
1) Graham Potter, Östersund
2) Jens Gustafson/Jan Andersson, Norrköping
3) Rickard Norling, AIK
4) Jimmy Thelin, J-Södra
5) Peter Swärdh, Kalmar
Talang
1) Alexander Isak, AIK
2) Tesfalde Tekie, Norrköping
3) Franz Brorsson, MFF
4) Jesper Karlsson, Falkenberg
5) Peter Wilson, Sundsvall
Värdefullaste spelare
1) Jo Inge Berget, MFF
2) Viktor Claesson, Elfsborg
3) Nils-Eric Johansson, AIK
4) Kennedy Bakircioglü, Hammarby
5) Andreas Johansson, Norrköping,
Har de svenska tv-bolagen och landets kvällstidningar de främsta experterna på allsvensk fotboll?
Jo, enligt dem som utsett juryn till Allsvenskans stora pris är det så. Att arrangören C More skall ha sina fyra platser och med kanalen lierade Fotbollskanalen två, liksom en av de andra medarrangörerna det förträffliga fotbollsmagasinet Offside två, är inget att säga om. Så fungera det, är du med skall du ha fördelar.
Men sen reagerar jag. Expressenfamiljen med GT och Kvällsposten har fem röster, Aftonbladet fyra och SVT fyra och lägg till en medlem från Radiosporten och en från TV4 och det återstår inte så många lediga platser, när Svenska Fotbollförbundet fått sina tre.
Övriga Sverige har fyra jurymedlemmar, en från DN, en från Göteborgsposten, en från Linköpingstidningen Corren och så Ole Törner från Skånesport.se. Parentetiskt ett rätt val. Trots sina himmelsblå sympatier ser han mycket allsvensk fotboll.
Anmärkningsvärt – eller kanske inte – är att landets tredje största morgontidning med en sportredaktion inte är representerad.
Jag gillar inte denna obalans mot Stockholm och kvällspressen. Det finns ju så mycket fotbollskunskap i runt om bland landets sportjournalister i Helsingborg, Kalmar, Jönköping, Borås, Örebro, Falkenberg, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Östersund, alla med allsvenska lag och lokaltidningar.
Orterna utanför de stora städerna är klart underrepresenterade.
Med en breddad jury hade man fått en mera representativ bild av Allsvenskan 2016.
***
I juryn ingår också de 16 allsvenska tränarna och de 16 lagkaptenerna.
Pristagarna presenteras på C More och Kanal 12 på torsdag, den 17.
***
Om tiden räcker till skall jag till dess skriva ner min 5-bästalista i de sju kategorierna.
Det har varit mycket Therese Alshammar den senaste tiden.
Tidningar, radio och tv, ja, alla har haft inslag med henne. Och vilken pr hon gjort för svensk idrott, inte bara för simningen.
Simmardrottningen har verkligen, vältalig, framfört allt det bästa med idrotten, kamratskapet i en positiv miljö, den nödvändiga disciplinen och målinriktningen, resorna världen runt med all den kunskap och erfarenhet dessa gett. Och mycket annat.
Therese Alshammar har verkligen ställt upp som en idrottens ambassadör.
En av hennes främsta förhoppningar är att hennes son en gång skall finna en väg in i idrottens gemenskap och trivas i den.
Om de egna framtidsplanerna har hon varit lite mer hemlighetsfull. En sak avslöjade hon dock:
- Jag skall engagera mig i min senaste klubb, Täby, och hjälpa till, och med min erfarenhet stötta de ungdomar som vill försöka göra en elitkarriär.
Therese Alshammar vill ge tillbaka till något som gett henne så oerhört mycket.
Som mångårig idrottsledare har jag ofta önskat att alla de aktiva, som under en lång period tävlar och tränat, ville ge tillbaka något till den förening som gett dem så mycket positivt.
Alla kan inte bli ledare men att helt enkelt bara fortsätta betala in sin medlemsavgift skulle underlätta för arbetet för föreningarna.
I lite längre tidsperspektiv rör det sig om miljonbelopp för de flesta föreningarna. En årsavgift är en ringa ersättning för allt man fått.
Efter cirka tio år utanför de stora rubrikerna efter ett SM i simning hamnade Malmö KK åter där efter inne-SM nu senast.
Ett 20-tal år har MKK blivit bästa SM-klubb, men problem med komfort och tider i simhallen har inneburit att klubben tappat rejäl mark i konkurrensen med övriga klubbar i landet. I stället har Helsingborgs Simsällskap övertagit den skånska, och ofta också den svenska, SM-tronen.
I SM visade Skåne dock att det finns två elitklubbar i distriktet. I ”breddtävlingen” var Helsingborg tvåa, MKK fyra, i medaljtabellen; 2) HS, 3) MKK. Vi pratar seniorer.
Men inte nog med att två Sveriges toppklubbar var skånska, det fanns ytterligare sex föreningar med på breddlistan och tre på medaljlistan.
Det finns en bredd i skånsk simning som är överlägsen exempelvis friidrottens.
I friidrott på elitplanet finns bara Malmö AI, fyra av de mindre klubbarna hade några ströplaceringar bland de sex främsta, inga medaljer. Friidrottsredovisningen är baserad på alla 2016 års SM, simningens endast på inne-SM.
MAI har samlat nästan all Skånelit (plus elitaktiva från andra distrikt). De två framgångsrika simklubbarna har förvisso också aktiva från andra Skåneklubbar men många av dessa har likväl kunnat bibehålla några av sina talanger och utveckla dem till elit.
Beundransvärt! Jag menar att det hade kunnat gå även i inom friidrotten. Men alla tycks tro att gräset är grönare (grönsvartare) på andra sidan.
Att jämföra är svårt och inte alltid rättvist. Förutsättningar och kriterier är annorlunda. Men friidrotten och simningen har många beröringspunkter.
Ser man på antalet deltagare i SM har simningen ett klart övertag trots kvalgränser. 30 till 40 startade per gren är det vanliga, i några fall upp och till och med över 50. I friidrott – och jag räknar endast löpningarna – ungefär 20 men på vissa distanser under tio.
Mest frapperande är skillnaderna i stafetterna/lagkapperna. I bästa fall finns det ett skånskt seniorlag med i friidrott, i simning oftast fem, sex. Inte ens om friidrotten tar hjälp av (den överflödiga) 22-årsgruppen och även 19-åringarna kommer man upp i simningens siffror.
Men påpeka kanske någon ”friidrottsförsvarare”: I simning kan även riktigt unga framgångsrikt deltaga i SM i en lagkapp.
Förvisso finns det några fall, men åldersmässigt har ett lag i simning och friidrott i SM-sammanhang på seniorsidan numera en likvärdig åldersstruktur.
Generellt sett har simningen lyckats behålla sina aktiva längre upp i åldrarna. Friidrotten har gått den motsatta vägen.
Jag har ingen förklaring till varför skånsk simning har en bättre bredd och topp på de flesta områden än den skånska friidrotten.
Men varför inte fråga!?
Friidrotten behöver hjälp.
Chock är ordet för dagen.
USA är i chock.
I stort hela världen lär befinna sig i ett chocktillstånd.
Det är naturligtvis valet av Donald Trump till USA:s president som orsakat detta känslomässiga läge, världen runt.
En mig närstående person befann sig i New York valdagen och dagen efter, och hon har aldrig tidigare vid sina besök i storstaden upplevt en så tyst och dämpad stämning.
Det som i min värld är mest chockerande med USA-valet är dock att endast 55,6 procent av de röstberättigade utnyttjade sin rättighet. Det är minst sagt skrämmande i en västerländsk demokrati.
Många av dem som förfasar sig över resultatet har sig själva att skylla. Förmodligen finns många Clintonanhängare bland skolkarna. Liksom bland Trumpsympatisörerna, självfallet.
Men hur rättvisande är utslaget när bara knappt hälften av befolkningen gjort sin röst hörd? USA har mycket att skämmas över, inte minst för ointresset att ta del i valet av världens kanske viktigaste ämbete.