När jag satt och pulade med mina inlägg om Malmö stadions publikfester dök naturligtvis många minnen upp.
Stadion har varit en stor del av mitt idrottsliv. Nu bor jag bara några 100 meter från arenan, med ser numera bara en av strålkastarna sedan Annebergsskolan på sina ställen blivit tre våningar högt.
***
Mitt första besök var den 29 augusti 1958, Herb Elliott-galan. Jag deltog i ett juniorlopp på 1 000 meter, blev någonstans i mitten av startfältet på en tid kring 2.38 Publiksiffran var 21 105. Om alla var kvar när jag sprang vet jag förstås inte, men inför fler personer har jag aldrig tävlat om man nu inte räknar de tre Stockholm maratonloppen.
En människas minne är underligt. Jag kommer ihåg att det den kvällen i augusti var fullmåne och den lyste över Lorensborg. Varför minns jag det?
***
Mitt andra Stadionbesök var också friidrottrelaterat. i juli 1959 avgjordes SM i stafetter och mångkamp. Om själva tävlingarna har jag inget minne.
Jag har aldrig haft en moped och totalt kört drygt åtta mil i hela mitt liv. Det var den 19 juli 1959. På min kusin Lillemors moped tog jag mig från Skurup till Malmö. Det var långt innan E 65:an byggdes. Vägen gick på krokiga grusvägar via Stenbäck, Börringe bygdegård, Lemmeströ, Börringe by och kloster, Titttente, Svedala, Hyltarp, Törringelund, Toarp, Oxie och in på Jägersrovägen.
Vilken tur jag hade! Tänk om mopeden hade pajat eller fått punka! Hur skulle jag, en fullständig katastrof när det gäller motorer, kunnat forsla en icke fungerande moped kanske fyra mil över Oxiebacken och den vid Lemmeströ.
Det är faktiskt sant att jag haft mardrömmar om detta skräckscenario.
En fråga: Hur tar man sig idag per cykel/moped från Skurup till Malmö? Via Anderslöv och 101:an?
***
När jag flyttade till Malmö, först ett åt 1962 och sen permanent från 1965, besökte jag Stadion varje vinterhalvår cirka fem gånger per vecka fram till och med 1978. Det var därifrån vi medel- och långdistanslöpare utgick för våra långturer först runt Fosie och senare ut mot Limhamn. Eller de 2 700 meterna runt Pildammarna, där vi hade varierade intervallsträckor. När det ljusnade på vårkanten var Tallrikens 506 meter ett alternativ.
Var det riktigt kallt eller halt blev det något träningspass i Löpargången under huvudläktaren. Där arrangerades också, främst, ungdomstävlingar men även ibland parlopp över nio minuter. Det var jobbigt i den usla ventilationen.
Det var trevliga år med bastusnack efter träningspassen. Och vi fick, oftast i alla fall, ett vänligt bemötande av serviceinriktade, alltid närvarande, vaktmästare. Där lärde jag mig känna Sveriges meste (?) kvalspelare i fotboll Kjell Lindstrand (Landskrona Bois) och Malmös meste A-lagsspelare i fotboll, Göran Ekholm med över 800 matcher i Allians.
***
På tal om Löpargången: Just när Sergej Bubka 1991 satte sitt världsrekord i stavhopp intervjuade Arbetes Ingvar Ek och jag Piteås Mikael Svensson som just klarat VM-kvalgränsen på 1 500 meter. Vi såg alltså inte rekordhoppet. Bara hörde.
Tala om prioriteringar!
***
Som funktionär har jag haft de flesta uppgifter på Stadion. Två som löpledare minns jag mest.
Den vid SM 1979, då Heleneholms IF fick uppdraget som 40-årspresent av Svenska Friidrottsförbundet. Det var då Johnny Kroon vann sitt första SM-guld på 1 500 meter och Tommy Persson sin första SM-medalj som tvåa på 10 000 meter. Eftersom jag delvis varit delaktig i deras framgångsrika karriärer kändes det något speciellt, när jag fick underteckna och godkänna tävlingsprotokollet.
***
Andra, eller egentligen första, stora minnet var vid De dövas världsspel någon gång i början av 1970-talet. På 10 000 meter var cirka 40 löpare en anmälda med kapacitet för allt mellan 30 och 45 minuter. Vi fick räkna med ett stort antal varvningar. Att ropa ut antal kvarvarande varv var liksom inte lönt. Löparna hörde inte. kvällarna före loppet tillverkade vi över 40 nummerserier mellan 1 och 24 och när loppet gick fick 40 funktionärer hålla reda på var sin löpare och meddela resterande antal varv. Samtidigt hade varvräknaren ansvar för löparens tid.
Det fungerade men det var definitivt det jobbigaste lopp jag haft ansvar förr.
***
Jag har varit speaker vid friidrottstävlingar av olika dignitet och under åren som klubbchef på IFK Malmö under två säsonger.
En match sticker ut. Citat ur en tidigare blogg:
Jag har en undanskymd plats i den svenska fotbollhistorian.
Men inte som Magnus Månsson, utan som han, speakern.
Jag var nämligen speaker inför 20 943 åskådare i sista omgången av division 2-fotbollen 1980. IFK Malmö mötte Gais på Malmö stadion, samtidigt spelade Örgryte hemma mot Grimsås. Det var en raffinerad ställning, IFK 31 p, ÖIS 29, Gais 29, Grimsås 29. Det var på den tiden en seger gav två poäng och endast ettan avancerade till Allsvenskan. IFK hade sämst målskillnad, Göteborgslagen lika men ÖIS hade fler gjorda mål. Grimsås var med sin målskillnad borta från chansen till avancemang eftersom IFK och Gais möttes.
En poäng skulle räcka för att IFK Malmö åter skulle var allsvenskt. I 88 minuter var man det. Det var mållöst på Stadion. Då fick Gais en straff som Sten Pålsson placerade förbi IFK-målvakten Bosse Theander, 0—1. Sorg och glädje.
I Göteborg var det 2—2. Gais hade bytt plats med IFK i tabelltoppen.
Det är då jag har mina minuter i den svenska fotbollhistorian.
I Gais jubileumsbok kan man nämligen läsa:
Men vänta lite, vad är det han säger i högtalaren. Vad fan säger han? Är det fem minuter kvar på Ullevi? Dra åt helvete! Glädjescenerna stannade upp spelarna satte sig på planen och väntade. Och så...
»DET ÄR STRAFF PÅ ULLEVI. ÖRGRYTE HAR FATT EN STRAFF.«
Många tidningar uppehöll sig även vid vad förseningen på Ullevi betydde. Några notiser hade han/speakern i rubriken. Många av åskådarna hade naturligtvis lämnat Stadion men cirka 15 000 var uppskattningsvis kvar och väntade vad jag skulle förmedla.
Jo, då ÖIS förvaltade även sin straff och tog den attraktiva platsen i högsta serien. IFK och Gais deppade.
Under en fem, sex minuter var jag i fokus.
***
Självfallet finns det fler minnen, som åskådare, journalist, tävlande och inte minst som åskådare.
Malmö stadion har en stor plast i mitt idrottshjärta.