Det ingår i det fria pensionärslivet att då och då göra en trevlig och lärorik bussutflykt med likasinnade. Och kanske till och med någon kryssning.
Några bussturer har det blivit. Har just också kommit hem från en kryssning med Hurtigruten, Bergen—Kirkenes—Bergen, elva dygn med fantastiska naturupplevelser, några i midnattssol. Tyvärr var vädret på Nordkalotten inte det bästa. Men man kan inte få allt.
Har varit i Norge några gånger tidigare och inte blivit imponerad av det norska köket. Nu har jag ändrat åsikt: Maten på MS Nordlys var utsökt.
***
Valet av resperiod var välplanerad, hann se några matcher i den allsvenska våravslutningen och är hemma till den spännande VM-månaden. Man vill ju inte gärna missa något. Var hemma och såg 0—0-mötet mellan Sverige och Peru. Det var i sanning torftigt. Det får räcka som kommentar.
***
Elva dygn på ett kryssningsfartyg, utan tillgång till tidningar och – självvalt – inte heller till en dator, och minimalt utnyttjande av mobilens nyhetsförmedling ger tid för bokläsning och till funderingar om framtiden.
För det är klart: Man lär inte hinna med allt man vill. Tiden och åren rinner i väg. Detta sagt i friskt tillstånd och utan sentimentalitet.
Skall jag fortsätta blogga?
Har i år åter tagit på mig – tillsammans med Göran Schönhult – att vara ansvarig för Skånsk Idrotts Historia och skriva två artiklar i 2018 års bok.
Samtidigt har jag under många år samlat uppgifter om Heleneholms IF:s snart 80-åriga historia i ett skånskt och malmöitiskt perspektiv. Det jobbet vill jag gärna fullfölja. Hur materialet skall publiceras är en annan fråga.
Men det är uppiggande att blogga. Vill också titta på händelser och skeenden inom idrotten som inte får plats i dagens klickinriktade massmediavärd. Pretentiöst? Kanske och må så vara.
Har ingen aning om vilka läsarsiffror som är bra för en icke marknadsförd blogg, men statisten före Hurtigrutresan visade att läsandet av bloggen aldrig varit större och att många saknat inläggen under de senaste två veckorna.
Smicker biter. Så jag bryter löftet till mig själv från resan i norr och fortsätter mitt bloggande. Till glädje för några, till förargelse för andra och likgiltigt för de flesta.
***
Återkommer i morgon om MFF:s möjlighet att infria ordföranden Håkan Jeppssons målsättning med fler unga, egna spelare i laget nu när Anders Christiansen åter blir tillgänglig.
”Egzon Binaku tvingades kliva av torsdagens MFF-träning med en känning i baksida lår. Låret lindades innan han lämnade planen.
– Men "Berra" körde för fullt och det var positivt, så då får vi väl bara byta dem rakt av, sa tillförordnade tränaren Daniel Andersson med ett litet leende”.
Detta är de inledande raderna i dagens Sydsvenska på en av sportsidorna. Vem är då denne ”Berra”? Jag tror jag vet. Men jag har en nära vän, förvisso måttligt fotbollsintresserad, men hen hade ingen som helst aning.
Hur familjär får man bli med ett lag och dess spelare?
Det är många – ja, själv har tidningen producerat en ironisk reklamfilm på temat – som anser att SDS-sporten är synonymt med MFF-bladet. Kritikerna har fått ett nytt argument.
Ja, egentligen två denna dag. Reportaget från ett träningspass med MFF var i stort lika stort som det från Trelleborgs FF:s jätteviktiga möte med Brommapojkarna. Värdering?
Själv på plats på Vångavallen hade jag förväntat mig några ord om spelaren som fick något av ett allsvenskt genombrott, TFF:s mittfältare Sebastian Olsson. Men inte ett ord om planens suverän tillsammans med BP-målvakten Nikola Petric, som räddade sitt lag från ett betydligt större nederlag.
Men man kan ju inte få allt.
***
Jag gissar att ”Berra” är Behrang Safari. Rätt?
Jag lärde mig en gång som journalist att man alltid skall hoppas att man får en ny läsare, ingen skall känna sig utanför. Vem är det mer än den närmaste i MFF-familjen som vet vem ”Berra” är? Läsekretsen är förhoppningsvis större än den ljusblå familjen.
IF Elfsborg är en av svensk fotbolls mest värdefulla föreningar.
Boråsklubbens förmåga att upptäcka och utbilda ungdomar från regionen till elitspelare är vidimerad. Se bara på årets VM-trupp och de hetaste reserverna!
I årets Allsvenska har Elfsborg startat illa. Det talas om att den nye tränaren Jimmy Thelin sitter illa till. Jag tror inte han får sparken. För ett drygt tiotal år sedan inledde Elfsborg under då nye Magnus Haglund med – jag tror upp mot sju, åtta matcher utan vinst. Magnus fick stanna kvar och det blev därefter Elfsborgs mest framgångsrika period med åtta medaljer, därav två guld, under åren 2006 till och med 2015.
Jag inbillar mig att även den nuvarande styrelsen har samma tålamod. Elfsborg reder ut det här.
Om inte annat efter att ha sett lagets kryssmatch senast mot IFK Göteborg, 1—1-kvitteringen på övertid. Tilltufsade efter 0—5 mot Häcken efter två av den allsvenska historians märkligaste självmål gjorde Göteborg 0—1. Typisk för ett lag i motvind kom målet efter att bolluslingen inne i straffområdet studsat rätt i gästernas favör tre gånger före målet.
Det var då spelarna visade att man var ett lag, man spelade för klubben och Jimmy Thelin. När han i omgångar bytte ut tre av sina mest etablerade spelare, Alex Dyer, Samuel Holmén Stefan Ishizaki rusade dessa till avbytarbänken, omfamnade hjärtligt – det syntes – sin ersättare och tog Jimmy Thelin i hand utan den missnöjda min som tyvärr är så vanlig i sådana här sammanhang, där egot går före laget.
Bara detta var befriande och när Per Frick snyggt på övertid nickade in kvitteringen var den gemensamma glädjen från styrelse, spelare och tränare rörande till och med för en helt neutral tv-tittare.
Man såg tydligt att spelarna kämpade för klubbmärket – och Jimmy Thelin.
De tog sitt ansvar för vårens dåliga insatser.
Elfsborg kommer att avancera. Med Jimmy Thelin som huvudtränare.
I dag är det en friidrottstävling i Malmö, på Heleneholm.
Det är inte ofta det arrangeras någon arenatävling för seniorer i den här stan. Efter en massa års uppehåll var det en tävling i fjor med klena startfält men två diskuskastare i världsklass, Simon Petersson och Axel Härstedt. Det gav en viss uppmärksamhet i Malmömedia.
Nu återkommer Heleneholms IF med sin Vårtävling i kväll. Utan Simon och Axel som koncentrerar sig på Kastarfestivalen i tyska Halle senare i veckan. Förståeligt.
Det kan likväl bli långa diskuskast. Jakob Gardenkrans, numera tävlande för Växjöföreningen Athletics 24Seven men med ett förflutet i Heleneholm och MAI, är nämligen anmäld. För en tid sedan kastade Jakob 63,63, en imponerande längd av 20-årig yngling.
I min enfald sände jag i väg en pressrelease, informerade om tävlingen och hade en enda anspråkslös förhoppning att Sydsvenskan och Skånskan under vinjetten Sport i dag skulle informera om att det var en friidrottstävling i Malmö i dag.
Men ingen bemödade sig, orkade, att skriva in några rader. Det stod dock att läsa att om att Afro FK skall möta Klågerup i en match i fotbollens division 6, nivå 8.
Jag är fullt medveten om att det inte är pressens uppgift att göra reklam för olika idrottsevenemang men när man nu gör det, borde det finnas en viss form av konsekvens. Om inte för arrangörens skull så för de friidrottsintresserade läsarnas. De är numera måhända inte så många men jag övertygad om några sökt sig till idylliska Heleneholm. Om de fått information.
Jag är inte förvånad – men besviken och till och med lite arg – över att Malmös morgontidningar nonchalerar den lokala friidrotten.
Det var lika illa i vintras då världens bäste höjdhoppare Mutaz Essa Barshim tävlade i Atletiucumspelen och hoppade 236. Inte ett ord varken före, under eller efter tävlingen.
***
Nättidningen skånesport.se tog in hela pressreleasen. Tack!
Det spred sig en känsla av lättnad över Malmö i går kväll.
I alla fall över den himmelsblå delen. MFF hade vunnit med 2—0 över Häcken. Det ger en lugn vecka för MFF-familjen, från ledarstab via spelare till alla de många supportrarna.
Men visst finns det mycket att fundera över. Bonce Innocent och Samuel Adrian, det nykomponerade innermittfältet, fick berättigat beröm, men den främste matchvinnaren var målvakten Fredrik Andersson. Han har sett osäker ut i sina två tidigare matcher mot TFF och Hammarby men var i går lika stabil som när han i höstas vikarierade för Johan Dahlin. Mål förändrar alltid en match. Därför var Fredriks frilägesräddning vid Moestafa El Kabirs genombrott i matchinledningen oerhört värdefull. Liksom missen, den hårresande, av Häckens Daleho Irandust, den också vid 0—0. Rent allmänt får man en känsla av att många av Häckenspelarna gärna vill göra det lilla, onödigt, extra i sina avslutningar. I går liksom många gånger tidigare.
Vad jag vill ha sagt är: MFF:s försvarsspel har med rätta ifrågasatts under våren. Trots bibehållen baklängesnolla var det inte bra i går heller. Den berodde i mångt och mycket på Häckens ineffektivitet.
MFF vann på att marginalerna denna sköna försommarkväll var på deras sida. Inte på att det var ett annorlunda Daniel Andersson-insspirerat spel.
Marginaleffekten kan väl accentueras av straffen till MFF. Enligt regelboken korrekt men medge att det är oturligt att i en duell ramla och få bollen skjuten på armen med straff som påföljd.
Jag tror givetvis att Daniel Andersson är nöjd med de tre poängen, men absolut inte över helheten, sett över 90 minuter.
***
En fundering kring Häcken. Jag tror att laget är det i Allsvenskan som har svårast att anpassa sig till skiftena av underlag. Har sett åtta av Häckens matcher (missade förlusten mot BP, förvisso på konstgräs) och konstaterar att spelarna är betydligt bekvämare på konstgräs än på naturgräs.
Sina sämsta insatser – förmodligen undantagandes mötet mot BP -- har Häcken gjort borta mot IFK Göteborg och Malmö FF. Båda på naturgräs.
Så på onsdag får AIK sin första förlust, mot Häcken på Bravida.