I kväll är det VM-final i ishockey.
Hockey-VM tidigare en av idrottslivets höjdpunkter. Tidigare, det vill säga när turneringen spelades under en årstid som hade några likheter med vinter, missade jag sällan någon av Tre Kronors matcher. I år har jag inte sett en enda match. Orkar jag mer idrottskonsumtion efter att via tv sett de två allsvenska toppmatcherna (nåja, en i alla fall) i fotboll Hammarby—AIK och MFF—Häcken (tvåa i båda till oddset 7,68) lär jag bli kvar i tv-fåtöljen och se finalen mellan Sverige och Schweiz. Utan att troligen känna igen en enda svensk spelare, än mindre någon schweizare.
Med ganska stor säkerhet vet jag namnen på alla de 50 fotbollsspelare som kommer att medverka i Stockholm och i Malmö. Just igenkänningsfaktorn gör att jag nördigt följer den allsvenska fotbollen intensivt.
***
Nåväl, jag har full förståelse för fascinationen för ishockey, tempot, intensiteten, de tuffa tacklingarna, skickligheten på skridskorna och klubbhanteringen. Bland annat.
Att sporten även fångar massorna i Danmarks-VM är ett bevis, om något, på hockeyns stora dragningskraft.
***
I morse hajade jag dock till när jag i Sydsvenskan läste Kent Leijon Jönssons krönika (det finns många sportkrönikörer på tidningen numera), när han konstaterade att i årets svenska VM-lag endast fanns tre spelare som vann guldet 2017. Kent, som är den ende ishockeykrönikör jag regelbundet läser och dessutom har behållning av, menar att detta vittnar om en enorm blågul bredd. Så är det.
Samtidigt kan man fråga sig på vilken nivå? Givetvis är det världsklass vi talar om. Men är det samtidigt inte ett bevis på hur tunn toppbredden är inom världsishockeyn? Med i stort två olika lag kan Sverige bli världsmästare två år i rad. Dessutom finns det väl underlag för ett ”tredje lag”, byggt på spelare som lämnat återbud av olika skäl.
Lite hårdraget – och teoretiskt – skulle det innebära att Sverige skulle kunna ställa upp med tre medaljkandidatlag i VM. Är det ett bevis på ”en enorm blågul bredd” eller på en tunn världstopp?
Jag ställer bara frågan. Men ger en antydan om min åsikt: Är det rimligt att Sverige nu har en generation av spelare med ett 60-tal som tillhör världens främsta?
Jag var på plats och såg Skånederbyt i fotboll mellan TFF och MFF. 1—0
Min uppfattning om matchen och det ”rättvisa” i den är i stort samstämmig med det jag fått läsa.
Även in i det sista – det blev ju så – framhärdade tränaren Magnus Pehrsson och menade att MFF var det överlägset bästa laget. Understödd givetvis av lagkaptenen Markus Rosenberg.
Men, om när man nu räknar rättvända spelare i en viss position som en potentiell målchans, ja, då kan man tydligen statistiskt få till det mesta. Gud bevare mig för dylika analyser.
Det där om att MFF alltid är störst, bäst och vackrast lär vi nog inte undvika när Daniel Andersson (tillfälligt?) tar över. Miljön kring MFF är ju sådan och befäst av alla kring storklubben, då inklusive stora delar av den lokala hovmedia.
***
Valet av Daniel Andersson som ersättare förvånar delvis. När det är tal om korta förordnanden (som det sägs) är det vanligtvis den assisterande tränaren som tar över. När det nu inte blir så, kan man illvilligt undra över om MFF-ledningen anser att ingen av Jens Fjellström, Olof Persson eller Andreas Georgsson duger. Inte ens under någon veckas tid.
Jag snuddade faktiskt vid denna åsikt i ett inlägg för inte så lång tid sedan. Det där om delat ansvar.
En ny tränare – många hoppas på någon från en dyrare hylla – är han villig att ta över den tränarorganisation bakom Magnus Pehrsson som sportchefen Daniel Andersson byggt upp? I sitt dubbelarbete måste Daniel måhända också hitta nya arbetsuppgifter till sina tre assisterande tränare.
***
Magnus Pehrssons öde beseglades förmodligen strax efter matchslutet i Trelleborg, då några allvarsamma herrar hade ett informellt möte på övre etaget på den östra sidan av Vångavallens huvudläktare. Det var Malmö FF:s styrelse.
***
Jag har sett lite MFF-bortförklaringar. Laget tvingades undvara skadade spelare, bland annat Barang Safari, Rasmus Bengtsson och Fouad Bachirou. Är egentligen någon med den minsta kännedom om elitidrott förvånad? Ingen i den här trion är tränad för så pass många matcher på så pass kort tid. Det är klart man blir skadad. Kanske också ett lägligt tillfälle att se över den medicinska organisationen.
***
Råkade se Kvällspostens betygssättning: TFF-spelarna fick ett snitt på 3,09, MFF:s 1,58. Satte Elisabeth Lindbäck och Mattias Larsson sina siffror efter förväntningar eller insats?
Zoran Jovanovic i TFF fick en 3:a, liksom fem klubbkamrater, två fick en 4:a.
Jag tycker man missat något. Här min nedskrivna motivering:
Planens offensivt bäste spelare.Alla (nästan i alla fall) farligheter på fasta situationer, och de var många, kom från hans fot. Han hade också ett "vanligt" inlägg till Blomkvist som var nära att resultera. Variationen vid fasta situationer med Erik Andersson gjorde försvaren osäkra.
I alla (nästan i alla fall) de kontringar TFF hade, speciellt efter paus, och de var ganska många, var Zoran delaktig genom att med sin bolltrygghet skapa tid och utrymme åt sina lagkamrater. Ofta slog han också den öppnande passningen.
Det stormar kring Malmö FF.
Storm är kanske ett lite svagt ord, orkan är kanske mera adekvat.
Mitt i blåsten står tränaren Magnus Pehrsson. Så är det ju alltid. Det är tränaren som får bära hundhuvudet, när det går illa för ett lag.
Nu har förvisso både sportchefen Daniel Andersson och vd:n Niclas Carlnén också till en del blivit ifrågasatta. Men är det inte fler personer kring Magnus Pehrsson som har en stor del i de dåliga insatserna? Visst det är han som har huvudansvaret. Samtidigt har MFF, som enda allsvenska klubb, tre assisterande tränare Jens Fjellström, Andreas Georgson och Olof Persson. Jag vägrar att tro att dessa tre herrar enbart är konflyttare. Trion är givetvis delaktig i alla beslut som tas. Vilka ansvarsområden de har vet inte jag, men nog finns det anledning att undra över tränarorganisationen och arbetsfördelningen i denna.
***
Jens Fjellström har en roll som videoanalytiker. Det är väl ingen överdrift att efter de senaste insatserna kunna konstatera att motståndarna varit mer framgångsrika på att hitta MFF:s svagheter än att MFF hittat deras. MFF är ytterst sårbart på snabba omställningar.
***
Jag har aldrig träffat Magnus Pehrsson, bara mött honom via tidningar, radio och tv. Min erfarenhet, grundat på ett långt liv med mycket människokontakt, är att man i krissituationer måste inse att det är problem när det är det. Inte med stockholmsk/malmöitisk kaxighet efter förluster mena: ”Alla ser ju att vi är det bättre laget.”
Denna usla självrannsakan är en dålig utgångspunkt för att vända en nedåtgående trend.
***
Daniel Andersson har i och med motgångarna fått kritik för att säsongens nytillskott inte håller tillräcklig klass. Kritiken framförd med ett halvt vårfacit i hand.
Men visst har han tagit mycket av det bästa från den allsvenska hyllan, Eric Larsson från Sundsvall, Fouad Bachirou från Östersund, Sören Rieks från Göteborg. Och när den isländske VM-spelaren Arnor Traustason var ledig var det ett självklart val att bjuda på honom.
I den ekonomiska fotbollsvärld vi lever i har de svenska toppklubbarna svårt att under lång tid behålla sina bästa spelare. För en förening som MFF kommer det att se ut så här. Det blir fem ut och ungefär lika många in. Men det är först när säsongen är slut man kan sätta ett slutbetyg.
***
I hela mitt liv har jag sysslat med idrott på olika nivåer i olika funktioner. Tidvis också elitidrott. Därför ställer jag mig frågan: Vad krävs fysiskt för att spela i ett allsvenskt topplag i fotboll?
Här har MFF:s Rasmus Bengtsson varit allvarligt sjuk (punkterad lunga) men efter bara någon kort tids träning anses han mogen för att spela i 90 minuter. Ett par tre gånger i veckan.
Fouad Bachirou har också från och till varit muskelskadad och inte kunnat träna för fullt men likväl får han spela utan någon gedigen träningsperiod.
Och visst är det lite patetiskt att se Behrang Safari tvingas bryta i stort varje match.
Det är tre spelare som MFF använde nu senast i cupfinalen mot Djurgården utan att vara elitmässigt tränade. Inte med de mått man i andra sporter tvingas ställa.
Och hur känner sig de friska spelare som får stå tillbaka? De duger alltså inte ens i konkurrensen med ”halvtränade” lagkamrater.
Landets bästa trupp – så heter det – är inte alls så bred som MFF-experterna menar. Eller i alla fall menat.
Det blev mycket idrott i tv i går.
Två handbollsmatcher och en i fotboll. Hade satsat 100 kronor på Lången på de tre matcherna med oddset 9,62. Var ett stolpskott strax före slut från att få utdelning. Men det får man ta för den dubbla spänningens skull.
Handbollsfinalerna var sällsynt dramatiska. Så skall handboll vara. Samtidigt är sporten så grym med sina små marginaler och många hart närt omöjliga situationer att bedöma i stridens hetta. Absolut ingen skugga över domarna. Jag hade hjälp av en tv-repris – som jag påpekat åtskilliga gånger är domarnas värsta fiende. Men vid två tillfällen i andra halvlek blev HK Malmö hårt straffat av i min värld helt felaktiga domslut. HK blev berövat en straff. Kristianstad fick ett mål godkänt som var ett av de mest klara övertramp, ”nere”, jag sett den här säsongen.
Jag gillar handboll men ibland – alltför ofta – i jämna matcher kan man peka på mycket diskutabla domslut, eller ”ickedomslut”. Det är inget gnäll på domarna bara ett konstarende att deras uppgift är mer än svårbemästrad. Den är omöjlig.
Toppishockeyn har fyra domare, den internationella toppfotbollen sex, inhemsk basket tre. Handbollen två, med tolv spelare – kan ju till och med vara tretton – på en minimal yta. Med allt det fuffens som sker på plan är det en omöjlighet att se allt. Ta bara tröjdragningarna! Det blir lite hipp som happ, allt från utvisning till inget via ett frikast.
Två handbollsdomare behöver hjälp av fler par ögon! Hur man skall fördela arbetsuppgifterna får skarpare handbollshjärnor än min komma fram till.
En risk med fler domare är förstås att avblåsningarna blir fler än nu. I en normal elitmatch på herrsidan har domarparet över 100 situationer att bedöma. Det säger allt om svårigheterna.
Jag ser dock en fara i att det finns en alltför hög acceptans mot faktiskt ganska många små eller stora feldomslut. ”Det jämnar ut sig”. Men gör det verkligen det?
***
Grattis givetvis till HK Malmö och SM-silvret. I höst gör klubben sin tionde raka start i högsta serien. IFK Malmö har 20 spelår i sex sejourer på högsta nivån. Ingen längre än sju säsonger.
Det behövs dock mer än ett herrelitlag i stan för att Malmö kan kalla sig ”handbollsstad”. Fick lite respons på mitt inlägg i detta ämne för en tid sedan och återkommer.
I morgon spelar HK Malmö SM-final för herrar mot IFK Kristianstad.
Det är den hittills största matchen i Malmös handbollshistoria. För första gången spelar ett lag från stan SM-final inomhus.
Det är självklart en utmärkt prestation och värd att berömma.
Men för att rankas som den bästa Malmöinsatsen i ett historiskt perspektiv måste det bli SM-guld. 1973/74 vann IFK Malmö grundserien och i min värld är detta mer värt än en andraplats och en (eventuell) finalförlust.
En tumskada på landslagskapten Tommy Jansson kan (märk väl, kan) ha hindrat IFK att nå finalen den säsongen. Tommy kunde inte medverka i det tredje och avgörande semifinalmötet borta mot Hellas, som vann med 17—16. Lite märkligt att serieettan fick två bortamatcher mot serietrean.
Nåväl, det är historia.
Efter finalavancemanget för HK Malmö blev lovorden många, oftast berättigade. Någon skrev att Malmö åter var en ”handbollsstad”. Vad nu menas med det. Räcker det med över 3 000 entusiastiska åskådare i en enstaka match för att förtjäna detta epitet? I en stad med över 300 000 invånare och med ett enda lag på en högre än nivå 4. Men med en växande ungdomsverksamhet samtidigt som det finns åldersgrupper med inga lag alls och väldigt tunt i många. Jag bara undrar.
Har Malmö för övrigt någon gång under en längre period varit just en handbollstad?
1933—34 spelades den första Allsvenskan, som bytt namn till Elitserien och nu Handbollsligan. Under dessa mer än 80 år har IFK Malmö spelat 20 säsonger på denna nivå, HK Malmö 10. Under 54 säsonger har Malmö inte varit representerad i högsta serien på herrsidan.
Dalhems IF:s damer hade i mitten av 1980-talet två säsonger i Allsvenskan.
Med grundserierna som underlag har Malmös elitklubbar ett guld, två silver och två brons. Ett av silvren är HK:s, övriga medaljer IFK:s.
Man kan urskilja två bra perioder, IFK:s från 1953 till och med 1959, då man fyllde den nu rivna Idrottshallen (”Dårhuset”) mitt emot Gamla idrottsplatsen med fem placeringar på övre halvan. Hallen rymde kring 1 500 personer, snittet var ofta över 1 200.
Flytten till Baltiska hallen ökade publikintresset och när IFK 1973—74 vann Allsvenskan blev det ett nytt allsvenskt publikrekord med officiellt 2 974 åskådare i snitt per match med kulmen 4 628 mot IFK Kristianstad den 13/1 1974. Det är rekord som slagits först på 2010-talet i Kristianstad.
Är andraplatsen i Ligan och finalplatsen för HK Malmö grunden för en tredje bra period med hyggliga publiksiffror och höga placeringar?
Men för att rankas som en ”handbollsstad” behövs betydligt mer: Fler duktiga seniorlag för både damer och herrar samt inte minst en större och mera gedigen ungdomsverksamhet.
Finns anledning att återkomma.
Fotnot.
1956 förlorade IFK Malmö SM-finalen utomhus (11-manna) med 22—20 mot Göteborgslaget Majornas IK.
1976 vann IFK Malmö SM-finalen utomhus (7-manna) med 19—18 mot AIK.