SM-slutspelet i handboll för herrar inleddes med tre väntade hemmavinster, Kristianstad mot Hammarby, Ystads IF mot Alingsås och Skövde mot Önnered.
Såg delar av alla tre matcherna i och det är givetvis för lite för att dra några slutsatser inför fortsättningen.
Skrev för en tid sedan att Önnered hade den största möjligheten att rubba Topp-4. I går var man nära, föll med uddamålet med segermålet för Skövde på 59,59. Det kan bli kvartsfinalernas mest ovissa duell. Sen måste man beundra Skövdes förmåga att gång på gång vända relativt stora underlägen till vinster.
Det som förmodligen – tillsammans med hemmaplansfavören –kommer att avgöra för Kristianstad är målvakterna. Med Mikael Mäkelä långtidsskadad är det för tunt för Hammarby på denna position.
YIF:s bredd fortsätter att imponera.
Om någon timme är det dags för Sävehof mot HK Malmö. Partilleklubben svarade i veckan för en internationell uppmärksammad prestation, eliminerade Hannover ur European League. Kan HK med sin tunna trupp skärra detta breda Sävehof, som nog vill klara av HK med 3—0 för att få optimal vila inför nästa omgång i EL?
***
Har sett några matcher i ishockeyns slutspel. De flesta inför slutsålda hus. Publiktrycket har varit enormt i de matcher jag sett. När säsongen kulminerar höjs intresset. Det är som sagt nästan alltid fullsatt.
Så är det tyvärr inte i handboll. I fjor jämförde jag handbollens kvartsfinalsiffror med grundseriens. Hemmalaget hade i de flesta fall bättre publiksnitt i grundserien än i slutspelet. Nu var det förstås några matcher med fri entré som höjde ökade snittet i grundserien. Men ändå.
Gårdagsmötena gav kanske en viss indikation om ett ökat intresse för handbollen.
Kristianstad—Hammarby sågs av 3 631 personer, drygt 400 fler än snittet.
YIF:s 1 963 var nära exakt 600 fler än ”vanligt”.
I Skövde var man nog inte nöjda. 1 534 personer var ynka 28 fler än i grundserien.
Gemensamt är dock att det varit långt från fullsatt. Matcherna spelades ju i tre orter, där handbollen är den enda lagbollsporten på högsta nivån.
***
Trots min allmänt njugga inställning till ishockey hade jag behållning av två av Rögles vinster mot Färjestad och Frölundas avgörande mot Leksand. Onekligen dramatik och spänning med ett intensivt tryck på de fyllda läktarna.
Likväl föredrar jag dock Sävehof—HK Malmö framför Växjö—Rögle.
Men blir det ett tidigt avgörande i handbollsmötet är det ju lätt att slå över till hockeyn.
Konkurrensen om själarna är enorm. Inte minst från tv.
Och tittar man fram mot måndag, returmöte HK Malmö—Sävehof och en förmodad toppmatch i fotboll, Djurgården—Häcken.
***
När HK Malmö grundades 2007, försvann IFK Malmös som en seniorklubb. IFK:s ungdomsverksamhet har dock varit stort och vuxit under åren och haft framgångar på riksplanet.
Seniorlagen har hållit till på låg nivå. Efter två missade kval för herrarna att nå division 2, nivå 4, fixade laget det i år via en andraplats efter H 43:s farmarlag IS Lejonen i den sydliga division 3-serien.
Grattis, ett avancemang är alltid något att glädjas åt. Oavsett nivå.
Det är mycket nu, vinteridrotterna närmar sig slutspelen, svenska cupen i fotboll har inletts.
Allt detta i tv, och mycket därtill.
Har man dessutom även andra intressen och måsten, då gäller det att prioritera och välja bort. Därför såg jag inte Malmö FF:s cupmatch mot IFK Luleå, ett lag från nivå 4 i seriesystemet. Läste mig till att MFF lät fyra, fem av sina yngre före detta akademispelare få matchtid och att de klarade det alldeles utmärkt. Jag betvivlar det inte för en enda sekund. Men vilka slutsatser kan man dra efter en 8—0-vinst mot ett undermåligt motstånd? Spelare från Sveriges bästa akademi – det har MFF papper på – skall i min värld givetvis vara överlägsna motståndare från en norrländsk division 2-klubb. Jag vill nog vänta med mina omdömen till lite mera skarpa lägen. Om jag får tillfälle till det.
***
I både skrift och tal framför de ansvariga i Sydsvenskan ofta att tidningen numera inte har samma personella resurser som tidigare. Jag har ingen aning om hur många heltidsanställda personer Sporten disponerar. Men bristen gjorde sig verkligen inte påmind i går. Tre personer bevakade cupmötet i Luleå. Jag förmodar via tv. Men ändå. Numera uppger man inte om man är på plats eller ej.
. ***
Skånederbyt i ishockey mellan Malmö och Rögle, 2—3, bevakades av två representanter från Malmötidningen. Det är tydligt var Sydsvenskan lägger sina sportresurser, Malmöfotboll, damer och herrar, och ishockey. Jag är inte säker på att den breda sportintresserade läsekretsen gör samma prioriteringar. Men överbevisa mig gärna.
***
Jag såg stora delar av matchen. Och visst finns det en inbyggd dramatik i ett jämnt hockeymöte. Pucken tar ibland oväntade vägar och det jublas över mål, som ”ingen” ser.
Derbyt marknadsfördes som ett ångestmöte, förlorande laget riskerade att få kvala för att behålla sin SHL-status. Så uppfattade jag det och så var det väl också. Men döm om min förvåning när en rubriksättare på en site noterade: Där röks Malmös slutspelschans.
Så var det – också. Men visst känns det lite underlig att tionde lag efter 52 omgångar fortfarande har möjlighet att bli svenska mästare.
Tydligare kan inte grundseriens roll som transportsträcka beskrivas.
Men publiken lär gilla det. Varför gnälla?
Handbollen kan bara avundas ishockeyn. I detta fall.
***
Sydsvenskan – och jag via tv -- bevakade även Skånederbyt i handboll, Kristianstad—HK Malmö, 29—23, jämnare än så var det länge, och en viktig seger för ett svajigt Kristianstad, som i och med de två poängen lär ha säkrat ett slutspel. HK kan få det kämpigt. Av sina fem resterande matcher spelas tre borta och hittills har HK bara vunnit två möten utanför Baltiskan, mot Karlskrona och Amo i höstas.
Det sorgliga i rapporten från Kristianstad var den om Malmöklubbens ansträngda ekonomi.
Lugi och Ystads IF har räddats från röda siffror och kommun och privata donatorer, kronofogden jagar IFK Ystad. Dystra påminnelser och långt från det mål elithandbollen hade för cirka tio år sedan att Handbollsligan under inledningen av 2020-talet skulle vara helprofessionell.
***
Vi avslutar positivt och gratulerar herrarna i Lågan till en plats i Allsvenskan, nivå 2, och H 43 Lunds herrlag till avancemanget till division 1. Och gläds speciellt med Mats A Andersson, numera kallad Mr H 43.
EM i handboll har börjat.
Det kommer att ta mycket av min tid. Inte final förrän den 28 januari. Här gäller det att prioritera, eller om man så vill, prioritera bort. Det blir inte lätt.
Den här bloggen skulle ha publicerats för några dagar sedan. Men så pajade både datormus och tangentbord och då står man där – den moderna människan – mer eller mindre handlingsförlamad. Ja, jag vet, jag vet: Man kan fixa det mesta via en modern mobiltelefon, men begär inte att jag skall skriva ett långt inlägg på en liten mobil.
***
Vem blir då Europamästare?
Storfavorit är förstås Danmark, världsmästare de tre senaste gångerna, 2023, 2021 och 2019. I sanning imponerande. Men i ett EM är konkurrensen om medaljerna lika hård. Det har inte minst Danmark fått erövra, i de tre senaste EM-turneringarna har Danmark placeringarna, trea, 13:e och fyra.
Fyra medaljer av sex i de senaste mästerskapen gör Danmark till näst bästa medaljnation. Bäst är faktisk Spanien med fem medaljer. Inte illa.
Frankrike har fyra, dock utan Danmarks guldglans, endast en förstaplats.
Sverige hävdar sig bra i detta korta tidsperspektiv, ett guld och två silver.
Kroatien med ett silver i EM och Norge med ett brons, också i EM, är de övriga medaljnationerna.
Det är bland dessa sex jag också ser årets medaljörer. Möjligen kan Tyskland med hemmastödet knipa ett brons.
Jag har inte tagit med OS. Sett i ett breddperspektiv håller ett OS inte samma klass- Men medaljtrion från Tokyo 2021 ger samma bild: Frankrike, Danmark, Spanien med Sverige utslaget i kvarten med ett mål mot Spanien.
***
Mitt eget guldtips? Sverige.
Lite patriotism, givetvis. Samtidigt har laget under hela 2020-talet visat att man tillhör Topp-6. Man glömmer förvisso lätt, men har vi – nu kom patriotismen fram – någon gång haft en bredare trupp och då tänker jag på spelare med internationell erfarenhet på hög klubbnivå? Någon årgång under Bengt Johanssons tid, måhända?
I bästa fall blir det nio matcher på 19 dagar. Det kräver kvalitet på många händer. Samtidigt är marginalerna små – och många. En målvaktsräddning, eller en ramträff, kan ju faktiskt vara skillnaden mellan ett guld och femteplats. Jag lovar att inte sätta fiaskostämpel på svensk medaljmiss. Det här är ju inte hockey.
***
Sveriges val av motståndare i de två sista träningsmatcherna, Japan, har diskuterats. Japanerna höll inte måttet. Värdet av de två utklassningsvinsterna har ifrågasatts. Jag håller med.
Men i ett större perspektiv är det betydelsefullt att den Europadominerade handbollen breddas. Länderna i Sydostasien, främst Sydkorea och Japan, i arabvärlden, Afrika och Sydamerika måste få influenser och erfarenhet genom matcher mot toppmotstånd. Som nu Japan mot Sverige.
Andra europeiska stornationer genrepade också mot lag från B-nationer. Jag tycker det är ett sympatiskt drag inom handbollen.
***
Ishockeyn visar inte samma generositet. I alla turneringar av vikt var det Ryssland, Tjeckien, Finland och Sverige. Nu när Ryssland är bojkottat är Schweiz ersättaren.
Nog hade världsishockeyn haft ett behov att breddas? I enstaka matcher i VM har de små visat att de kan utmana de stora men inte i en lång turnering. De saknar den erfarenhet som matchning mot eliten ger. De fyra stora utestänger dem från möjligheten.
***
I ett internationellt mästerskap i handboll har jag alltid två favoriter, Sverige, förstås, och Island, också förstås.
I det pågående EM-slutspelet har jag fått en tredje, Färöarna, förstås.
Är det inte fantastiskt att två små önationer ute i Atlanten kan ha två lag bland Europas 24 främsta?
Tillsammans har de en befolkning obetydligt större än Malmös.
Ungdomsidrotten får en alltmer undanskymd plats i pappersmedia, i alla fall i de regionala.
Lokalpressen är mera generös. Tja, nu skriver jag utan att ha riktigt under fötterna. Det är bara Ystads Allehanda jag har koll på.
Tidigare kunde man ta del av resultaten från de stora jul- och nyårsturneringarna i Malmö och Lund i fotboll, handboll och basket. De två sistnämnda i Lund höll, och håller, en hög klass med bra internationellt deltagande. Fotbollens Skånecupen har tenderat till att bli en ren Malmöangelägenhet. Runt om i Skåne arrangeras samtidigt en massa konkurrerande turneringar.
***
Ett junior- och ungdomsmästerskap som dock uppmärksammas rejält är det pågående JVM-et i ishockey. I vissa media och hos många journalister lite hysteriskt. Om jag får säga min mening.
Jag förstår att anhängare av andra idrotter känner sig förfördelade. Liknande prestationer, som nu Småkronornas finalplats, i globalt betydligt konkurrenskraftigare idrotter omnämnts ibland inte ens i resultatbörsen.
Men man kan naturligtvis inte bortse från hockeyns attraktionsvärde. Det är imponerande att ett juniorlag kan fylla, över 11 000 åskådare, Scandinavium vid varje match.
***
Nu lite om ungdomsidrott på en lägre nivå. USM i handboll skall nu på det nya året spela Steg 3, som skall kulminera i maj med Steg 5, Final 8.
Dessa riksmästerskap, eller om man vill kalla det SM, är, oavsett idrott, ger en indikation om hälsotillståndet och kanske viktigare om framtiden.
Min bedömning är: Skånsk handboll mår alldeles utmärkt.
Att 29 klubbar anser sig ha 100 tillräckligt bra lag i sex klasser för att deltaga i dessa sammanhang tyder på bra bredd. När den första grova gallringen är gjord har 19 klubbar 65 lag kvar. I steg 3 sker förvisso den stora elimineringen men i min värld är det betydelsefullt att ha många spelare i tonåren. Det har skånsk handboll.
Men det finns stora luckor i rekryteringen. Skånsk ungdomshandboll är koncentrerad till några få regioner, Lund med kranskommuner, Mellanskåne, och Kristianstadstrakten. Ystad med sin två klubbar är stabilt. De två största städerna, Helsingborg och Malmö, strävar på men det lyfter inte riktigt.
Lugi med 13 lag och Ystads IF med 8, har lag kvar i alla sex grupperna, liksom Lödde Vikings, vars ungdomsverksamhet år efter år är imponerande. Klubben levererar ständigt talanger till elitlagen.
***
I Lund har H 43 numera svårt att hävda sig på ungdomssidan. Konkursen 2014 sätter ännu sina spår. Nu leder herrarna division 2 och ett avancemang kan måhända vända trenden så att de talanger som bevisligen finns stannar kvar i H 43. I längden räcker det nog inte att glädja sig åt alla de före detta 43-ungdomar som spelar på hög nivå, både internationellt och nationellt.
IFK Malmö är i en liknande situation på flicksidan, fast från ett sämre utgångsläge. A-laget är ett mellanlag i division 4, nivå 6. Varje säsong har IFK flicklag långt framme i USM. Det här spelåret är två 16-lag och ett 14-års kvar i Steg 3. Talangunderlag finns men, också konkurrens från många klubbar i regionen med A-lag på en högre nivå.
IFK Ystad, som i sina led, under ett längre tidsperspektiv, fostrat väl så många internationella spelare som Ystads IF, har haft en djup svacka i sin ungdomsavdelning, har nu ett pojklag i såväl 18- som 16-årsklassen. För oss som har åsikten att lokal konkurrens stimulera, lär detta betyda att Ystadhandbollen blir än starkare.
***
Det finns fler intressanta detaljer att plocka fram inför steg 3. Men det får vi ta när USM går vidare.
Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.
Konfekten har varit varierad.
Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.
Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.
Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.
Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.
Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.
Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.
Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.
***
Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.
Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.
***
Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.
Vem ser denna enorma skillnad?
***
Lite mer AIK.
Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.
Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.
***
Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.
Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?
***
Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.
Vilken måndagskväll!