Hockeyallsvenskan är avslutad.
Efter 52 omgångar.
Sluttabellen är märklig.
Av de fjorton lagen är det endast tätduon Timrå och Leksand, som tagit full pott, tre poäng, i minst hälften i matcherna. Till yttermeravisso har de båda lagen vunnit ”bara” precis hälften av sina matcher, 26. Det innebär i sin tur att de förlorat poäng vid lika många tillfällen.
Jag har naturligtvis ingen aning om något sådan inträffat på så pass hög nivå i någon idrott tidigare. För det här innebär samtidigt att alla de andra tolv lagen tappat poäng i mer än hälften av sina matcher.
I gengäld har de två kvallagen på de sista platserna, Västervik och Troja-Ljungby, spelat till sig poäng vid fler än hälften av tillfällena.
En slutsats är given: De flesta av matcherna har varit dramatiska och spännande med många avgöranden på övertid eller på straffar. Det är bara Malmöpubliken som inte attraherats av denna ovisshet. Panterns publiksnitt är smått genant.
En fråga man kan ställa är förstås också: Denna extrema jämnhet, beror den på att svensk ishockey har en imponerande bredd?
Eller är det tvärtom? Det rör sig trots allt om nivå 2.
Jag har inget svar. Ställer bara frågan.
Jag har via tv sett såväl MFF:s som TFF:s samtliga tre matcher ingående i gruppspelet i Svenska cupen.
Det är naturligtvis svårt att så här tidigt på säsongen få någon klarhet i var lagen står. TFF mötte tidigt ett Östersund, förberett för spel i Europa League mot Arsenal. 0—3 såg väl efter omständigheterna okej ut. Snöovädersmatchen på en plan i en motorvägsrondell i Kalmar, TFF-förlust 2—1, gav inga besked om lagets kapacitet. 3—0 hemma mot Åtvidaberg var stabilt men inte mer.
Det var nog bra att TFF fram till den allsvenska premiären mot IFK Göteborg slipper matcher av tävlingsmatcher och får tre träningsmatcher att hitta de rätta formationerna i den nya truppen. Viktiga spelare har av olika orsaker saknats i cupmötena. Intressantast att få se är den isländske forwarden Ottar Magnus Karlsson. Det är oerhört viktigt att han lyckas.
TFF-matcherna hittills har visat att de är många spelare som har svårt med tekniken, när tempot trissas upp till allsvenska höjder.
Däri ligger TFF:s stora utmaning.
***
Att Malmö FF skulle vinna sina tre matcher var tippsenligt. Utfallet var också odiskutabelt. MFF var bäst alla tre matcherna.
Samtidigt blottades en del svagheter.
Dalkurd hade två, tre snabba kontringar som med bättre skärpa kunde resulterat i baklängesmål för MFF.
Gefle, av alla lag och i fjor ett bottenlag i Superettan, satte under några perioder faktiskt MFF under rejäl press. Bland annat före MFF:s 3—0-kontring.
Brommapojkarna skapade också förvånansvärt många chanser i förhållande till MFF:s spelövertag.
Målvakten Johan Dahlin har genomgående varit en av MFF:s främsta i två hemmamatcher mot två allsvenska nykomlingar och ett lag från Superettan.
Detta har inte kommit fram hos alla kommentatorerna i Malmömedia. Där man fortfarande alltför ofta ser det ur ett positivt, ljusblått perspektiv.
***
I min enkla fotbollsvärld har cupmatcherna visat att det – fullt naturligt med tanke på årstiden – återstår mycket att förbättra. Både för Trelleborgs FF och Malmö FF.
För en tid sedan meddelade Malbas att klubben till kommande säsong kommer att dra bort både sitt dam- och herrlag från näst högsta serierna i basket.
I samma veva kom beskedet att Limhamn Griffins inte kommer att deltaga i 2018 ås Superserie i amerikansk fotboll.
Vad är det som händer i Malmös elitidrottsvärld?
För det är här är inte två enstaka händelser de senaste åren från Malmös idrottshorisont.
För några år sedan drog sig två av landets historiskt sett främsta badmintonklubbar, Aura och Malmö Badmintonklubb (i olika skepnader), sig ur högsta serien.
I rugby har Malmö RC försvunnit från elitkartan. SK Ran har lagt ner sin vattenpoloverksamhet.
I fredags lämnade IK Sparta walk over i sin elitseriematch i brottning mot Marsvinsholm och ligger sist i serien, som bara består av fyra lag, lika många som i serien under. Ingen annan klubb i Malmö än Sparta har serielag. Detta i den forna svenska brottarhuvudstaden Malmö. Totalsumman åtta serielag i Skåne är förstås än mer alarmerande.
I helgen pågår SM i bordtennis för seniorer och juniorer i närliggande Helsingborg. Totalt deltar två spelare från Malmö, från Kvarnby AK. Båda försvann efter en match.
I Växjö avgörs SM i friidrott för 15—16-åringar. Antalet deltagande Malmöungdomar är få. MAI har blivit ett Team Skåne. IK Pallas har helt försvunnit som en förening med aktiva ungdomar. Heleneholms IF har ett fåtal seniorer i svensk toppklass och en tunn ungdomsavdelning, förvisso under tillväxt.
I simning har utvecklingen gått åt samma håll, mot en dominerande storklubb. I skuggan av Malmö KK har Ran nästan blivit utraderad som tävlingsklubb i de större sammanhangen.
I handboll är det endast HK Malmö och dess samarbetspartners som har verksamhet på herrsidan. Stans damlag håller till på en låg nivå.
Liksom de i volleyboll.
I squash var Malmö SRC under decennier Sveriges helt dominerande ungdomsklubb. Det är man inte längre. Det är också många år sedan man hade något damlag.
Och hur ser det ut i bowling, en tidigare paradgren i Malmö? Inget elitlag på herrsidan längre och ett sladdande lag i damelitserien.
I herrfotboll är det förbluffande tom bakom Malmö FF, liksom bakom FC Rosengård och LB 07 på damsidan.
***
Okej, detta är en negativ betraktelse. Men inte desto mindre sann. MFF, FC Rosengård, LB 07, Malmö Redhawks, Pantern, Fair Play, herrarna i Malmö SRC, Malmö FBC:s båda lag, short track-åkarna i Skinnaren, de duktiga kampsporsutövarna i många klubbar, boulespelarna, undervattensrugbyspelarna och några till, kan inte hjälpa upp det faktum att Malmö faktiskt är en ganska så dålig idrottsstad.
Med tanke på storleken.
Politiker och tjänstemän framhåller ofta hur fantastiskt föreningslivet är i Malmö och hur bra förutsättningarna är.
Så är kanske inte fallet.
Alla inblandade borde kanske ta sig en funderade.
OS och en hostrelaterad influensa har gjort att varken tid eller ork räckt till för några konstruktiva (nåja!) funderingar den senaste tiden.
En bloggcomeback kan kanske vara på plats, när kyla och vind gör att det är skönast att sitta inne i värmen och beskåda det vackra snölandskapet.
I går kväll var det extra angenämt att bara ha några 100 meter till Baltiska hallen för att se handbollens Skånederby mellan HK Malmö och IFK Kristianstad.
HK har lite otur med vädret vid sina derbyn. Om jag inte missminner mig var det ett rejält höstoväder vid YIF:s besök och så nu denna ”arktiska” kyla. Publiksnittet hade behövts hissas upp.
***
Till matcher och tävlingar skall man gå med glädje. Det skall vara högtidsstunder. Så känner de flesta, tränare, aktiva, styrelser och alla supporters.
Men hur känner sig Ola Lindgren, den förre förbundskaptenen och IFK Kristianstadstränaren, när det är dags för match? Han vet ju att han kommer att bli arg, nej störtförbannad, för hans lag kommer att möta två fullkomligt odugliga domare match efter match. Inte ens de egna spelarna undgår hans negativa gestikulerande.
Hur står man ut att gå till ett jobb med vetskapen om att man vid nästan varje tillfälle kommer att bli besviken på allt och alla¨?
Okej, jag överdriver något men jag känner olust när jag ser OIa Lindgrens osympatiska uppträdande. Varför inte lägga energi på något man kan påverka?
Jag har ingen aning om skade- och sjukdomssituationen i Kristianstadstruppen (förutom de som inte alls var med) men det var väl ganska uppenbart att Ola inte fullt ut matchade laget för seger. Han hade resignerat. Likväl protesterade han in i det sista, när matchen var körd och fick en berättigad varning.
Ovärdigt!
Lika ovärdigt som när delar av Kristianstadsanhängarna hyllade honom i samband med det gula kortet.
***
Matchen, då? HK-vinsten 21—17 finns det inget att säga om. Men för en neutral handbollsvän var det definitivt ingen höjdare. Snarare en av säsongens sämre toppmatcher i Handbollsligan.
Att med utgångspunkt från skeendet i går mena att HK och Kristianstad är Sveriges två bästa lag just nu tyder inte på någon större erfarenhet av inhemsk handboll. Båda dessa lag och några andra har presterar betydligt bättre handboll, inte hämmade av sjukdomar och skador.
Därmed inte sagt att det inte just blir Kristianstad och Malmö i SM-finalen.
***
Personligen gladde jag mig mest över att HK:s Simon Nyberg fick 60 minuters speltid på grund av Fredrik Petersens skada. Simon skötte det utmärkt och i min handbollsvärld är han värd mer speltid även när Fredrik Petersen är kurant.
Varför nedvärderar ishockeyexperterna sin egen idrott?
Varje gång Tre Kronor i en kvartsfinal i ett mästerskap förlorar mot ett lag som inte tillhör ”De sex stora” plockar man fram fiaskostämpeln. Som efter OS-förlusten mot Tyskland.
Två gravallvarliga profiler, Peter Forsberg och Calle Johansson, satt i tv-studion i mörka kostymer och analyserade det svenska spelet. Det var mycket negativt i kommentarerna. Många tidningar var inte sämre.
Men tydligen är inte ishockeyvärlden större än att en kvartsfinalförlust mot Tyskland hamnar i fiaskofacket. Det tycker jag är ett bevis på hur liten ishockeyn faktiskt är i ett världsperspektiv.
I vilken annan av de större lagsbollsporterna klassar man en förlust i en kvartsfinalplats som fiasko
En annan mer nyanserad journalist menade att Tysklands vinst var ett bevis på att landslagshockeyn breddats. Förhoppningsvis är det så. För visst är det lite av inavel i den europeiska landslagshockeyn. Under 2016, bortsett för VM, mötte Sverige Finland sju gånger, Ryssland fem och Tjeckien 3. Okej, Tre Kronor spelade också två matcher vardera mot Tyskland och Schweiz.
Jag menar dock att ett bredare utbyte hade gynnat hockeyn.