Ibland är det underbart att ha fel.
Till och med, rejält och dubbelt.
Vem hade trott på en EM-final i handboll mellan Sverige och Spanien?
Speciellt inte som Simon Jeppssons sjukdomsåterbud kom efter mina bloggspekulationer.
Men lite rätt hade jag i min amatöranalys. Målvaktsinsatsen kunde bli avgörande. Det blev den. Andreas Palicka var den store matchvinnaren bakom ett väl fungerande försvar.
Jag funderade också över vad någorlunda fräscha spelare kunde uträtta mot trötta och slitna motståndare. Då tänkte jag på Viktor Östlund och Andreas Cederholm. Östlund inledde och visade att har kapacitet på den här nivån. Cederholm fick inte chansen. Förklaringarna är enkla: Linus Arnesson och Mattias Zachrisson. Vilken match de båda gjorde. Och då är vi inne på det där med fräscha spelare. Arnesson har fått minimal speltid tidigare, Zachrisson har delat tid med Niclas Ekberg.
Nu blommade de ut, Arnesson och ”Zacke”, inspirerade av speltid och en ny roll, även om Zachrisson tidigare internationellt spelat på niometer. Men aldrig så här bra.
Alla välförtjänta lovord till Palicka, Arnesson och Zachrisson, och även de andra så kan man aldrig bortse från Jim Gottfridssons insats. Honom kan Sverige inte vara utan.
Men jag har som sagt haft rejält fel tidigare.
Med Mikael Appelgren i målet och en hyggligt kurant Simon Jeppsson som avbytare finns guldchansen. Eller är jag fel ute?
Igen.
Om några timmar skall Sverige börja spela om medaljerna i handbolls-EM.
Det tackar man för, två matcher ytterligare med Blågult ger extra krydda åt en redan intressant anrättning.
Sex matcher, endast tre vinster skall ju egentligen inte ge en placering bland de fyra främsta. Sverige har verkligen gynnats av systemet med inbördes möten. Som jag skrev för en tid sedan:
I en serie skall alla resultat värderas lika.
Nu fick Island ingen nytta av sin seger mot Sverige eftersom islänningarna förlorade mot Serbien och åkte ut i första rundan. Med ”normalt” sätt att räkna hade Island kommit före Serbien på bättre målskillnad och Sverige inte fått med sig de två poäng, som gav möjlighet att tävla om en semifinalplats i mellanrundan.
Även där var marginalerna svenska. I en tabell där alla matcher räknats hade Kroatien kommit före Sverige, lika målskillnad, men kroaterna hade fler gjorda mål, 147—138 mot 136—127. Norge hade 152—144.
I inbördesmötetabellen hade alla tre lagen två poäng, målskillnad: Sverige 60—59, Kroatien 63—63 och Norge 56—57.
Tala om jämnhet och dramatik. Hur man än räknar var matematikkunskapen viktig.
Inför Danmarksmatchen kan Sverige nu bara räkna med de marginaler som är en naturlig del i jämna handbollsmatcher. Alltså ingen hjälp från andra håll.
Har sett Danmark i fyra EM-matcher. Bra, men inte helt övertygande. Har samma känsla om Danmark som om Sverige: Det finns mer att plocka fram.
Sett till de olika positionerna är Danmark bättre i alla utom den viktigaste, målvakternas. Där ligger den svenska chansen. Niklas Landin, världsmålvakten hos danskarna, har inte riktigt nått upp till sin högsta nivå. Kunde Tjeckien med ett strålande målvaktsspel vinna över Danmark är det naturligtvis ingen omöjlighet för Sverige.
Men det måste mer till. Samtidigt som svenskarna måste få stopp på det danska kantspelet – det kanske bästa vapnet – måste de svenska spelarna i dessa positioner höja sin effektivitet. Förbundskapten Kristjan Andrésson måste också våga, ta någon chans. Det var inte helt optimalt att låta Jerry Tollbring spela matchen mot Norge och inte släppa in Hampus Wanne.
Danmark är självfallet favorit, tillhör i alla mästerskap de främsta medaljkandidaterna.
Just när slår ner de här raderna nås jag av beskedet att även Albin Lagergren är borta – tidigare har ju även Johan Jacobsson i samma position försvunnit ur truppen. Det gör ju inte möjligheterna att nå en final större.
Men det går att finna något positivt i allt. Sex matcher på två veckor är slitsamt. Nu hoppar två fräscha spelare, Viktor Östlund och Andreas Cederholm, in i truppen och kan tillföra ny energi. Det gäller att utnyttja detta. Båda har också rutin från slutspel i EM och VM. Och om jag inte missminner mig så var de båda duktiga vid dessa tillfällen.
Så varför inte …
Låt nu inte optimismen ta överhand.
Det troliga scenariot är att Danmark och Frankrike spelar final på söndag och det blir ett bronsmöte mellan Spanien och Sverige.
Ett svenskt brons är ingen omöjlighet.
Trea i Europa. Men fyra i Norden.
Island, Norge och Danmark (?) har vunnit över Sverige.
Innerbacken Lasse Nielsen, inte MFF-aren, är klar för den allsvenska nykomlingen Trelleborgs FF.
Det är även unge Dennis Hadzikadunic, även han innerback, som lån från MFF.
När det kungjordes att Dennis skulle bli TFF-are under en säsong menade poeterna att det var en win-win-situation för alla tre parterna, MFF, TFF och spelaren.
Men så är det ju alltid. MFF gör inga dåliga affärer.
Och visst är det ekonomiskt en bra affär för de båda klubbarna. Har självfallet ingen kunskap om uppgörelsen men det är väl rimligt att tänka sig att TFF för en rimlig summa får låna en duktig bänkspelare samtidigt som MFF får en reducerad lönekostnad.
I MFF var Dennis Hadzikadunic fjärde alternativet i sin position, i TFF är han det tredje efter Lasse Nielsen och Alexander Blomqvist. Okej, det är ett steg närmare en av de två platserna, men det skall till några avstängningar eller långvariga skador för att Dennis skall få det kontinuerliga A-lagsspel på hög nivå som är huvudsyftet med denna och andra utlåningar.
Dennis Hadzikadunic är ingen vinnare i denna affär.
En plats kring 20 i MFF-hierarkin är ingen garanti för en ordinarie plats i en annan elitklubb. Det finnas exempel, inte minst i senare tids TFF.
Det är mycket handboll nu, två EM-matcher i tv i stort varje kväll.
Naturligtvis till glädje för en handbollsvän. Men samtidigt har det funnits anledningar till eftertanke. Man har sett högklassiga matcher i högt tempo (Norge—Kroatien, den bästa?), strålande kombinationer, stor individuell skicklighet och högdramatiska möten med avgöranden i slutskedena.
Allt ingredienser i det som gör handbollsmatcher till fascinerande idrottsupplevelser.
Men är det det positiva som övervägt hittills?
Att döma handboll är nog en av idrottsvärldens svåraste uppgifter. Det finns så många gränsfall. Och någonstans på planen pågår det nästan alltid någon ojusthet, av större eller mindre grad. Det är en omöjlighet för två personer att se och rätt beivra alla regelöverträdelser. Och inte blir det lättare av att det ibland blir spel 7 mot 6. Domarna får då ytterligare en spelare att hålla reda på.
Tröjdragningarna på linjen är så många från både försvarare och anfallare att det är omöjligt att döma utvisning. Det skulle inte finnas några spelare kvar på plan.
Ett annat stort problem är försvarsarbetet på linjen. En häl på linjen kan ge straff, medan en position en halvmeter in i förbjudet område undgår all bestraffning. Så har det varit alltför ofta.
Det har i EM funnits matcher som i princip är ”omöjliga” att döma. Värsta exemplet är Slovenien—Tyskland.
En idrott som är svår att rättvist bedöma lever på sikt farligt.
***
Det låga passningstempot i det uppställda spelet har inte gjort EM-handbollen attraktivare. Frapperande många EM-matcher har haft ett så lågt tempo att det inte är värdigt ett mästerskap i en världssport 2018.
Ett lågt tempo gynnar ett destruktivt försvarsspel. Anfallarna får inte rörelse på försvararna och detta underlättar alla fasthållningar och tröjdragningar.
Och gör det än svårare för de stackars domarna.
***
I seriespel skall i min värld alla resultat, poäng och målskillnad, vara värda lika mycket. Även om Sverige gynnas av att Island försvann i stället för ett Serbien, som efter gängse system utan hänsyn till inbördes möten, varit efter Island.
Nu gäller det att ta vara på denna fördel och vinna över Vitryssland och Norge.
***
För trots att EM-spelet i ett spelmässigt perspektiv inte varit positiv, kommer jag att vara klistrad framför tv:n i kväll och på onsdag.
Blir man en bättre fotbollsspelare bara för att man tar på sig en ljusblå tröja?
Egentligen räcker det att man signerar ett kontrakt med Malmö FF.
Det är likadant år efter år. De nya som kommer till MFF är alltid bättre än de som lämnar. Okej, lite överdrivet är det och lite ironi finns kanske också med i spelet.
Men tänk efter! Efter bara några träningspass omvärderar de trogna MFF-journalisterna sina omdömen. Eric Larsson, ny från Sundsvall, har nu en del egenskaper som överglänser omhuldade Anton Tinnerholms. Och Anders Christiansen var kanske inte så överlägsen som Allsvenskans bäste spelare 2017 som man ville göra gällande. Östersundsförvärvet Fouad Bachirou var plötsligt i nästan samma klass.
Och visst var islänningen Arnor Traustason en av de främsta i IFK Norrköpings guldlag 2015, men var han verkligen den dominerande spelaren i Allsvenskan den säsongen?
Det väl bara en tidsfråga, innan Sören Rieks från IFK Göteborg klassas som bättre än Jo Inge Berget. Ett fint mål i en träningsmatch och det lär bli så.
Själv kan jag spä på med en enkel synpunkt. Häckenförvärvet Egzon Binaku kommer att placera Berang Sarfari på avbytarbänken.
Som alltid är det dock bättre att avvakta och se.
Men det ger inga rubriker. Och inte heller några klick på nätsidorna.