2018.
Ett nytt blankt år. Det är mycket man vill fylla det med.
Men hinner man med allt man vill? Och i ett längre perspektiv -- utan att vara sentimental – är det inte dags att börja prioritera, välja bort?
En vän, några år yngre, konstaterade för en tid sedan att han tänkt i samma banor. Han har förstås inblandad i fler projekt än jag. Samtidigt vill jag vara med, känna mig behövd. Visa att jag fortfarande kan. Och inte minst ta del, givetvis av familjelivet, av litteraturen, av politiken inför valet 2018 och av idrotten på olika nivåer, live och via tv och genom mitt stora intresse under cirka 70 år, tidningsläsning.
Och det är häri min främsta nyårsönskan ligger. Kanske en orealistisk sådan i dessa tidningskrisens tider. Jag är väl medveten om problematiken, tids- och personalbrist men jag önskar mig en bredare bevakning. Den enorma bevakningen i Malmö på elitklubbarna i fotboll och ishockey känns övervärderad. Visst förstår jag att det lockar till läsning och nätklickar men har man funderat över hur många man skrämmer bort, de som är intresserade av andra idrotter och, ve och fasa, de som har andra favoritlag än de omhuldade Malmölagen. För att rätt kunna bedöma exempelvis MFF:s satsningar för att vinna ett nytt SM-guld är det självfallet betydelsefullt att ha kännedom om vad som händer i konkurrentklubbarna.
Och vad sker hos HK Malmös och Lugis motståndare? Och i andra klubbar och andra sporter utanför Malmös gränskommuner? Exemplen kan mångfaldigas. Jag är allmänt idrottsintresserad men måste söka den information jag har behov av på förbundens, föreningarnas och andra tidningars nätupplagor.
Jag är övertygad om att en bredare bevakning är receptet att inte förlora fler läsare på pappret. För det är väl så att det är den äldre generationen som är de trogna prenumeranterna? Var rädd om den.
Och tänk vad tid jag kunnat spara, om jag sluppit ägna någon dryg timme per dag att hämta in den information jag saknat i m-i-n tidning.
Tid till sådant jag funderar att välja bort.
Fotbollens siffror imponerar givetvis.
Jag tänker på antalet lag och spelare. Andra lagbollsporter är klart distanserade. Till en del beroende på tillgängligheten. Sporthallar finns inte i alla orter och där de finns är det många som vill ha utrymme.
I varje liten by finns en fotbollsplan. Fast en del har förstås försvunnit, i många byar har klubbarna upphört.
Jag funderade lite i dessa termer i mitt förra inlägg om de ”vita fläckarna”.
Idrottshistoria och de olika idrotternas utveckling intresserar mig.
I höstas var damlandslaget i fotboll och dess ersättningar ett hett debattämne. I och för sig intressant. Men hur är allmäntillståndet i låt oss säga Skåne?
Fyra lag i Allsvenskan är ett utmärkt skyltfönster och totalt 97 seriespelande lag är beviset på bredd. Liksom att ett 75-tal klubbar hade flicklag i serier för 17-(endast nio klubbar), 15-, 14- och 13-åringar. Men sammantaget var det endast 138 lag som fullföljde sina serier, 12 av dem var lag med spelare från två grannklubbar. Det sistnämnda visar på klubbledarnas vilja och ambition att låta alla intresserade att spela match. Samtidigt visar 138 lag på 75 klubbar i fem årsklasser att det är få föreningar med kontinuitet i dessa åldrar. Merparten av de 75 klubbarna hade bara ett lag i de aktuella åldrarna. Med sådana luckor är det svårt att bygga en stabil verksamhet. Det finns stora skånska orter utan ett enda flicklag i berörd ålder.
Jag är fullt medveten om att det finns en utbredd verksamhet för dem som är 12 och yngre, men för att få ett bredare underlag för seniorfotboll är det betydelsefullt att det finns en mängd aktiva i de yngre tonåren.
Att det bara fanns 33 14-årslag i hela Skåne kan knappast någon vara nöjd med. Lika lite som det i Malmö endast fanns fyra 13-årslag som fullföljde sina serier.
Fotbollen är störst.
Men det finns onekligen utvecklingspotential.
Under nära 65 år – ja, det är faktiskt så – har jag i olika positioner följt skånsk friidrott.
Under åtminstone de 50 senaste har man försökt lösa frågan hur man skall få verksamhet på de så kallade vita fläckarna, det vill säga de orter/kommuner utan någon friidrottsklubb. Visst har föreningar ploppat upp här och var. Någon eller några entusiaster har under ett par intensiva säsonger fått rejäl fart på verksamheten, främst givetvis på barn- och ungdomssidan. Sett över tid har dock antalet livaktiga friidrottsföreningar minskat. Och ser man enbart till arenafriidrotten för åldersgruppen 20 till 30 år är situationen verkligen mörk. Det är färre än tio klubbar som har en eller flera aktiva i detta åldersspann.
***
Detta är inget nytt för dem som tidigare läst min blogg.
Men när jag under helgen studerade Skånebollen, där 2017 års alla serietabeller redovisas från seniorer ner till och med 13-åringar, kom tankarna in på just begreppet vita fläckar. Nu är förstås fotbollen så mycket större än friidrotten att någon klubb/ort mer eller mindre inte uppmärksammas i samma utsträckning.
YA-cupen i herrfotboll (YA står för Ystads Allehanda) har haft 64 deltagande lag. Det var förvisso på den tiden turneringen var så populär att klubbar utanför tidningens huvudsakliga spridningsområde gärna deltog, som Veberöds AIF och de östligaste lagen från Söderslätt.
I år fullföljde endast (vågar man skriva så?) 35 herrlag från kommunerna Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn sina serier. Totalt finns i det närmaste 100 000 innevånare i regionen, ett geografiskt stort område.
Det som borde oroa mest är dock att endast tre klubbar hade ett herrjuniorlag, Sjöbo IF, Sövestads IF och Köpingebro IF. Så pass stora centralorter som Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Skurup hade alltså inte ett enda herrjuniorlag.
I min kära födelsekommun Skurup med sina fyra föreningar Skurups AIF, Rydsgårds AIF, Janstorps AIF och Skivarps GIF kan inte heller redovisa något lag i P 14. Skurup hade ett lag i P 15, Janstorp ett P 13-lag och kombinationen Skivarp/Rydsgård ett lag i P 16 och ett i P 13.
På flicksidan fanns ett F 15-lag från Janstorp.
Skurups AIF:s damer som spelar i division 1 (Skånes sjunde lag) har alltså inget flicklag, 17—13. Men förvisso ett U-lag,
Hur ser fotbollsframtiden ut för Skurups fyra fotbollsklubbar med minimal egenrekrytering?
En framtidens fotbollens vita fläck?
***
Samtidigt som det finns positiva trender inom skånsk fotboll med många progressiva föreningar finns det problem att lösa.
Finns kanske tillfälle att återkomma,
God Jul
Till alla
Gör någon dags uppehåll, men skrivklådan lär bli för svår innan nyårsklockorna ringer, så du blir något inlägg innan det är tid för en nyårshälsning.
Ha det bra/MM
”50 procent av A-truppen ska bestå av egenutvecklade spelare och varje år ska en till två nya egna produkter etableras i truppen, det vill säga spela i hälften av matcherna.”
För en äldre idealist med nostalgiska minnen om ”den gamla tiden” är en målsättning som ovanstående härlig läsning.
Men är den i den moderna fotbollsvärlden realistisk? På låg nivå måhända och då i undantagsfall. I Malmöregionen är det ”tio in och tio ut” som härskar i många klubbar.
I elitskiktet ter det sig ytterst svårt om man har en annan ambition än att bli ett mellan-bottenlag i Allsvenskan. Jag talar nu om herrar. Damallsvenskan har jag för lite kunskap om.
Utan att ha forskat – litar på mitt allt sämre minne – tror jag att Elfsborg för några säsonger hade en trupp som uppfyllde de tuffa kraven. En stor andel av spelarna hade kommit till Boråsföreningen som tonåringar. Inte ens en av landets främsta klubbar på talangutveckling kunde i längden ersätta de till utlandet flyttade spelarna.
Locktonerna, kryddade med miljonbelopp, är svåra att motstå för unga spelare. Även talanger, som inte är helt ordinarie i ett allsvenskt topplag, har en lukrativ marknad utanför Sverige. Som nu MFF:s Pawel Cibicki och Pa Konate.
Målsättningsformuleringen ovan är Malmö FF:s. Jag högaktar givetvis klubben för en så progressiv målsättning. Men samtidigt är den inte förenlig med de idrottsliga målen att alltid vinna SM-guld och därmed också spela i Europa varje år.
Inför 2018 verkar även Oscar Lewicki och Erdal Rakip försvinna och att i en trupp ersätta fyra Malmögrabbar med ungdomar från de egna leden är i min värld ett önsketänkande. Tre, fyra ”egna” spelare i laget är i den moderna svenska fotbollsvärlden gott nock.
Man får även i framtiden räkna med ett antal nytillskott i MFF-truppen varje år, som nu Egzon Binaku, Arnor Ingvi Traustasson och Eric Larsson.
Var i hierarkin hamnar nu Mattias Svanberg och Teddy Bergkvist, de av många lovordade stortalangerna?
MFF:s målsättningar ställer stora krav på fingertoppskänsla.