Knappt hade slutsignalen på Stadsparksvallen i Jönköping ljudit och Trelleborgs FF åter blivit allsvenskt förrän man i olika medier nedvärderade TFF:s insats.
”TFF tillför inte svensk fotboll något positivt.,”
”TFF åker ner direkt.”
”Svensk fotboll har inte 16 lag som håller allsvensk klass.”
Det finns fler exempel. Varje år är det samma visa. Det är bara föremålet/klubben som är annorlunda. Jag är så trött på resonemanget.
En samlad svensk fotboll har beslutat att tävlingssäsongen för elitlagen måste förlängas. 16 lag i de två högsta serierna är ett led i detta. Den nya utformningen av Svenska cupen ett annat.
Man var också enig om att seriepyramiden borde spetsas. Därav bara en division 1-grupp, Superettan.
Det här systemet har breddat Fotbollssverige. 2018 finns det lag från Trelleborg i söder till Östersund i norr. Dessutom ytterligare ett Norrlandslag, Sundsvalls GIF. Fler spelare har fått möjlighet att spela på elitnivå. Den ”vita” fläcken på den skånska fotbollskartan, Österlen, har exempelvis tre spelare med i TFF-truppen med moderklubbarna Öja FF, IFK Simrishamn och Tomelilla IF.
Möjligheten att nå Svensk elitfotboll, de två högsta serierna, har inspirerat klubbarna. Och visst har nykomlingar de senaste åren tillfört den svenska fotbollen mycket positivt. Östersund är det bästa exemplet. Sirius i år ett annat. Och hur många lovord fick inte Jönköping i fjor? Visst föll Halmstads BK som nykomling direkt ut men vilken nyttig skolning fick inte de många talangerna under året?
Även om PB har vanan att åka hiss mellan de två högsta serierna är det självklart nyttigt för en av svensk fotbolls främsta talangutvecklare att spela i Allsvenskan.
Toppskiktet i Allsvenskan lär bli tunnare. Ekonomin kommer att styra än mer. Malmö FF, i särklass, Häcken, AIK och Djurgården har ett försprång. Östersund kan med sina Europa League-pengar utmana men förmodligen bara på kort sikt. Hammarby har med sin publiktillströmning möjligheten. Liksom IFK Göteborg med sin tradition.
I ett tioårsperspektiv kommer de flesta av de fyra medaljerna hamna hos några av dessa sju. Om Elfsborg och IFK Norrköping med sin förmåga att hitta talanger i närområdet och inte, som nu, förlorar sina främsta kan de då och då vare med i en medaljstrid, Om de inte hittar en spelare som kan inbringa 100 miljoner. Då kan man vara med och dansa med de stora.
Så ser mitt framtidsscenario ut.
Lite krasst uttryckt så är det dessa nio klubbar plus Kalmar och Örebro som opportunistiska elitister i bästa fall anser hålla allsvensk klass.
Är det en så smal Allsvenska de svenska fotbollsälskarna vill ha? Tror inte det. Vi vill då och då se TFF, Mjällby, Falkenberg och andra ”småklubbar” i kamp mot de stora.
Pratet om att det inte finns 16 lag av allsvensk klass är nonsens.
TFF och andra liknande klubbar berikar svensk fotboll. Deras ambition får inte strypas av för höga hinder.
I dag är det Trelleborgs FF som gäller.
Och klubbens jakt på plats i nästa års Fotbollsallsvenska.
HK Malmö får ursäkta, en handbollsmatch i EHF-cupen mot det danska topplaget Bjerringbro-Silkeborg kittlar inte lika mycket. TFF har en hög placering i mitt fotbollshjärta.
Det blir tufft för TFF uppe i Jönköping. En bibehållen nolla från onsdagsmötet i Trelleborg är naturligtvis en stor fördel. Men 2—0 är trots allt en skör ledning. Kom ihåg att TFF-målvakten Marko Johansson var en av de absolut bästa – kanske till och med den främste – i förra mötet.
Nåväl en spännande eftermiddag blir det.
***
Det spekuleras redan i om förstärkningar till TFF vid ett eventuellt avancemang. Man talar om relationerna till MFF och hänvisar till ”gamla tider”. Men fotbollsvärlden ser inte som på 1990-talet, när drygt 30-åriga toppspelare som exempelvis Anders Palmér och Leif Engqvist med bibehållen ambition fortsatte sina karriärer i TFF. Jag ser inga sådana spelare i dagens MFF.
Jag tror inte heller att spelare på platser över 20 i MFF- hierarkin – och det är väl i detta härad vi rör oss – kan tillföra TFF den spetskompetens som behövs vid det eventuella steget upp.
Visst MFF-lånet Marko Johansson har varit en av lagets främsta under hela säsongen. Men det andra lånet Erik Andersson, förvisso bara 20 år, har mestadels på sistone mest agerat avbytare. Och en annan 20-åring, Johan Brannefalk, som kom från MFF till TFF, har gjort sina flesta matcher som sen inhoppare. Under sin tid i MFF tillhörde han dem på platserna över de 20.
Med detta vill jag ha sagt att TFF inte finner sina nya spelare i MFF:s nuvarande så kallade överskottslager.
***
Men visst är det så att många spelare i dagens TFF och även i andra lag från Superettan haft längre eller kortare (mest det senare) i sejourer i MFF. Men det är i min värld naturligt att många talanger passerat i MFF-organisationen. MFF har genom skicklighet skaffat sig en position inom regionen -- inte minst genom fotbollsgymnasiet – som ingen annan klubb kan konkurrera med. Men med sina höga internationella ambitioner räcker inte egenproduktionen. Spelare blir över. Det är naturligt att det blir en stor utsortering ända från pojklagsåldern. Om de vill fortsätta spela fotboll måste de söka sig vidare.
Men det känns lite underligt att kalla alla, som spelat ett eller annat år i yngre år i storklubben, för MFF-produkt känns inte helt korrekt. Det är många mindre föreningar som borde få beröm.
I dagens TFF finns många exempel.
Veckans stora svenska fotbollshändelse, vilken var det?
Det finns väl knappas någon vettig person som har ett annat svar än herrlandslagets 0—0 borta mot Italien och därmed en plats i VM-slutspelet 2018.
Men, nej, nej, nej. Vi är helt fel ute. Ett opportunistiskt snille på Expressen menar på allvar (?) att bragden/den heroiska insatsen—ordens valör har sannerligen devalverats i idrottens språk – var ett intet mot att Zlatan i dag kommer att sitta på bänken i Manchester Uniteds match mot Newcastle.
Man tar sig för pannan och undrar vad som menas. Att över huvud taget bara komma på tanken att göra en sådan jämförelse. Det är det eviga klicktänkandet som härskar på alla tidningars nätredaktioner. Nämns Z blir det ett antal klick och alla är nöjda. Även jag, min dumme … bidrog till ett klick.
***
Vill man ha en hygglig inblick i vad som händer utanför dem snäva sportvärld min morgontidning numera bevakar ”tvingas” man ut på nätet. Men det gäller att ha urskiljning. Kvällstidningarna har intressanta skribenter men också för många med klickar dallrande framför ögonen.
Jakten på klickar minskar trovärdigheten. Hos i stort alla tidningar. Intressanta "smågrejer" ges det inte plats till, de ger inte tillräckligt många klickar.
Läsarna av Sydsvenskans sport vaknade i morse med tre sidor om damfotbollslandslagetsa bojkott av Fotbollsgalan, en idrottslig pseudohändelse.
Men liksom när krönikören vevade i gång i samma ärende, det gäller landslagets ersättningar, för en tid sedan får läsarna inte veta något konkret om vad som skiljer förbund och spelarråd. Är spelarnas krav extremt höga eller är det ett skambud som förbundet lagt fram?
Man hänvisar till uppgörelser och diskussioner som förts i USA, Danmark och Norge. Men inte ett ord om utformningen av dessa. Och hur ser det ut inom exempelvis svensk handboll?
Seriös journalistik kräver faktiskt bättre underlag för en rubrik som:
Fotbollens döva maktens män får börja lyssna
Och hur känner sig de tre kvinnor, av sju, som finns i Svenska Fotbollförbundets styrelse? Är de överkörda av fyra maktfullkomliga män?
***
Vid Fotbollsgalan delar Sydsvenskan ut Diamantbollen till årets bästa kvinnliga fotbollsspelare. Chefredaktören Pia Rehnquist är tveksam till att åka till Globen om inte damlandlandslaget finns på plats. Om sakfrågan är hon lika osäker som de flesta av oss andra. I en intervju på nätet säger hon;
- Ett problem för mig är ju att veta exakt vad konflikten består i, hur långt ifrån varandra parterna är i sakfrågan. Det vet jag inte än.
Kan man tolka detta som att Pia Rehnquist inte är helt nöjd med krönikör Max Wimans skildring av bakgrunderna till konflikterna.
***
Det som verkligen är värt att debattera är ojämlikheten i bonus för lagen i de båda allsvenskorna. De bäst placerade lagen för herrar får miljonbelopp, inte ens dammästarinnorna får en enda krona.
Förvisso är det en sponsor, Svenska spel, som svarar för herrbonusen men nog borde förbundet kunna förhandla fram att någon miljon hamnade hos damerna.
***
Det är lätt att från massmedia att dundra om idrottens ojämlikhet. Men hur ser man själv på det? Visst var det något speciellt när Dalkurd tog steget upp i herrarnas allsvenska. Tv var på plats och Sydsvenskan uppmärksammade händelsen med text och bild. När IFK Kalmars damlag avancerade till högsta nivån fanns inte ett endaste ord i varken Sportspegel eller SDS. Jo, sluttabellen fanns.
Det har gått en vecka sedan Allsvenskan slutade.
Några övergångar är klarade. Övergångsryktena florerar.
Vilkas slutsatser inför 2018 kan man då dra av den just avslutade säsongen? Många givetvis. De fem topplagen har det bästa utgångsläget. De har redan de bästa trupperna och efter vad jag förstår har alla kvar sina tränare, bara det en fördel.
Samtidigt öppnas två övergångsfönster innan nästa SM-guld skall delas ut. I öppna fönster det blåsa friskt. Spelarkontrakten är heller ingen garanti för att spelarna blir kvar, bara en försäkring för att säljaren får bra, eller skälig, betalning för de eventuellt flyktade spelarna.
Utan att ägna mig åt någon rangordning lär medaljstriden kommande år stå mellan säsongens fem toppklubbar, MFF, AIK, Djurgården, Häcken och Östersund. Detta sagt utan vetskap om vad som händer i trupperna. Om jag förstått rätt har dessa fem också de bästa ekonomiska förutsättningarna att förstärka sina redan skickliga trupper. Eller hitta ersättare till klara och eventuella flera förluster.
Hittar Elfsborg rätt i sitt sökande efter en ny tränare och dessutom hittar en spelare som kan rätta till och styra upp defensiven blir Boråslaget ytterligare en medaljkandidat.
Liksom IFK Norrköping. Men det går förstås inte i längden att se tre, fyra, fem spelare per år försvinna till den utländska professionella världen.
***
Det talas om att Malmö FF på den inhemska marknaden får betala med än de svenska konkurrenterna för nya spelare. Från hovpoeterna kan man utläsa en viss indignation.
Jag kan förstå att föreningar utan ambitioner eller realistiska förutsättningar att nå de europeiska turneringarna för en skälig summa säljer sina bästa till MFF. Som Sirius (Kingsley Sarfo) och GIF Sundsvall (Eric Larsson). Men varför skulle klubbar med bra möjlighet att nå de ekonomiska ”köttgrytorna” sälja sina viktigaste spelare billigt till en konkurrent och därmed försämra sina egna chanser?
Det vore att ge upp.
Det är bra för svensk fotboll att det finns många svenska klubbar med europiska ambitioner. Nu när Malmö FF missade känns det underbart att svenska fotbollssupporters i höstmörkret kan glädja sig åt Östersunds framgångar.
***
Läste – jag tror det var i höstas – i en krönika i en Malmötidning att lag som Gefle IF och GIF Sundsvall ”inte står för så mycket utveckling”.
Vill så här bara i all vänlighet påminna om att två av landslagets bästa spelare i år Emil Forsberg och Mikael Lustig fick allsvensk skolning i just Giffarna. Jag blir inte alls förvånad om Eric Larsson (med spel även i Gefle)s tar samma väg.
Så visst kan Norrlandslagen stå för utveckling även i fotboll. Glöm inte Östersund.
Men så blir det, när hastigheten över tangentbordet är snabbare än tanken.