Efter mitt senaste blogginlägg om den skånska – och för den delen också den svenska – brottningens regress, funderade jag över situationen inom friidrotten och gjorde en jämförelse.
Nu håller jag mig till Skåne. Sett över hela landet är friidrotten så mycket bredare än brottningen. I Skåne är problemen dock likvärdiga. I Skåneserierna i brottning deltar åtta seniorlag (några i laget är förmodligen under 21 år) den kommande säsongen. Till den klassiska Fyrstadstävlingen (som sedan 1977 är en klubbtävling) har Malmö Tigers och Eslövs AI, som icke ställer upp i serien, också anmält lag. Det är tillåtet att låna upp till tre brottare från andra föreningar. Det lär dessa ha gjort. Det innebär att cirka ett tiotal skånska klubbar har aktiva över 20 år.
Hur många klubbar har aktiva som deltager i arenafriidrott och är över 20 år? Tänk efter! Jag räknar inte veteraner, de över 35 år.
Jag får det till sex, sju på herrsidan, lika många bland damerna. Alltså färre än den krisande brottningen.
Ett lag i brottning har (vanligtvis) åtta aktiva. Hur många friidrottsföreningar i distriktet har så många aktivt tävlande över 20 år? MAI på herrsidan är den enda.
Min förening Heleneholms IF, breddmässigt på seniorsidan nere i en djup svacka, har i år haft fyra tävlande seniordamer, tre herrar. Och vi tillhör då likväl dem som har flest aktiva seniorer i Skåne. Några har bara en enda.
Genant. Minst sagt!
Skånsk brottning och skånsk friidrott sitter i samma kantrande båt. I alla fall bland seniorer.
***
Vid researchen – fint ord – för det här inlägget har jag hittat kanske lite intressant brottningshistoria.
Eslövs AI och Malmö Tigers har haft stora framgångar i Fyrstads. EAI har varit med i 14 finaler, därav två silver och nio brons.
Tigers var i början av 2000-talet bäst i Sverige, vann tre gånger, kom tvåa en gång.
Som stad, fram till och med 1977, vann Malmö 17 gånger, IK Sparta har varit etta sex gånger och alltså Malmö Tigers tre. Brottningen har varit en av Malmös mest framgångsrika idrotter.
***
Jag valde på måfå ut 1955. Då deltog exakt 200 lag/städer/orter i Fyrstads, 50 var från Skåne. Några ställde upp med två lag, Skivarps och Svedalas B-lag vann sina grupper. Malmö deltog vissa år med tre lag. Speciella uttagningsmatcher arrangerades.
Under storhetstiden var det prestige att vara med i Fyrstads. Klubbarna mobiliserade allt man hade.
Idrottshistoria ger intressant bakgrund.
Såg någonstans att endast åtta klubbar anmält sig till årets Skåneserier i brottning.
Det har gått snabbt neråt. För åtta, nio år sedan deltog ett tjugotal, de fyra senaste kring tolv.
Det hjälper inte att påminna om att det på 1940- och 1950-talet fanns över 50 föreningar med i det skånska seriesystemet. Skåne var det stora distriktet. Det syns i listorna över OS-, VM- och EM-mästare. För att inte tala om dominansen vid SM. Det är få år som Skåne inte blivit bästa distrikt. Det är därför oroande för svensk brottnings framtid att Skåne fortfarande är det breddmässigt ledande distriktet.
Under mina år som tonåring på 1950-talet i Skurup var brottning och bordtennis de enda vinteridrotter man som man som ung kunde utöva. Och då pratar vi i brottning om ”pågar” från 15, 16 år. Knattebrottning förekom inte. Inte heller någon verksamhet för kvinnor. Den första SM-tävlingen för damer arrangerades 1995.
Före 1960-talet var brottningen tillsammans med bordtennisen, som båda kan nöja sig med mindre lokaler, de stora vinteridrotterna i landsorten. Under 1960-talet började alltfler kommuner bygga idrottshallar. Skolan ställde krav. Fler idrotter kunde bedriva verksamhet inomhus. Konkurrensen stegrades. Nya idrotter kom till Sverige, inte minst de vi kallar asiatiska kampsporter, som vänder sig till den kategori ungdomar som gillar kampmomenten man mot man. De nya idrotterna har etablerat sig även i de mindre kommunerna runt om i Skåne.
Jag minns med nostalgisk glädje klubbmatcherna i ett fullsatt Folkets park mellan Skurups SK och grannklubbarna inom tre, fyra mil först och främst Skivarpsklubben Pantern, men även lag från Marsvinsholm, Ystad, Sjöbo, Dalby, Staffanstorp, Klågerup, Svedala, Hököpinge/Vellinge, Skegrie och Trelleborg. Ibland fick SSK även besök av någon av de mindre Malmöklubbarna, och de var många. Enighet och Sparta, storklubbarna, var för starka. Sparta fyndade förstås många gånger i Skurup, främst svenske mästaren Lennart Persson men även andra av hyfsad svensk elitklass.
Numera bedrivs herrseniorbrottning på dessa orter i större skala bara i Trelleborg (Starke), Malmö och Sjöbo/Marsvinsholm, som har ett gemensamt serielag, Marsvinsholm/Pan.
För att säkra en viss numerär – för bidrag – har brottningen precis som många andra idrotter sökt sig ner i åldrarna och inbjuder till träning och tävling ända ner i 6-årsåldern.
Resultatet är det samma som i andra idrotter. Det är ett fåtal som fortsätter upp i senioråren.
I och med tillkomsten av tjej- och dambrottare plus en på vissa orter livlig knatteverksamhet har brottningen ett hyggligt antal aktiviteter.
Bristen på seniorbrottare gör dock att det i framtiden kommer att bli svårare att rekrytera ledare och tränare med den viktiga erfarenheten av egen karriär.
Det är en fara.
***
De åtta klubbar som 2017/2018 deltager med serielag är Marsvinsholm/Pan, Bergania (Helsingborg), Sparta, Björnekulla (Åstorp), Starke, Ballingslöv, Ore (Vinslöv) och Hästveda.
De unga grabbarna sviker friidrotten.
Inte bara i Malmö och Skåne utan i hela landet. Nja, kanske lite vågat att skriva ”hela landet”, men en tendens finns.
I Skåne har den negativa utvecklingen varat länge. Den accentuerades än en gånga när Götalandsmästerskapen avgjordes för en tid sedan. GM är en tävling för 13- och 14-åringar. Varje distrikt får i princip deltaga med hur många aktiva man vill i varje gren. Trots dessa generösa regler kunde Skåne bara ställa upp med elva 14-årsgrabbar och nio 13-åringar, som gjorde 24 respektive 27 starter (det vill säga tre/deltagare).
I motsvarande flickgrupper hade Skåne 22 och 24 deltagare med 46 respektive 48 starter.
I de yngre tonåren finns det alltså dubbelt så många tjejer som friidrottar på en hyfsad nivå. Och egentligen är nivån i dessa åldrar oväsentlig. Det är numerären som är det viktigaste.
Men den sneda könsfördelningen är inte enbart ett skånskt problem. Vid GM gjordes 868 starter (det är alltså en stor tävling). Flickorna svarade för 566, grabbarna för 302. I stort en skillnad på det dubbla.
Hur ser det då ut på riksplanet? Där tävlar man vid ett svenskt mästerskap från 15 år. I SM gjorde flickorna 305 starter i denna åldersgrupp, pojkarna 215.
I 16-årsklasserna var könsdifferensen mindre 238—210.
Att efter ett studerat ett år är det självfallet omöjligt att dra några slutsatser, men är tendensen den samma i övriga Sverige som i Skåne ser framtiden inte speciellt ljus ut för en hyggligt bred herrfriidrott.
Givetvis skall man inte övervärdera resultat nådda av tonåringar. Men det måste finnas ett bredare underlag i dag. Tyvärr är det svårt att i det moderna idrottssamhället locka ungdomar i de yngre tonåren att pröva något ny idrott.
Bland alla de ungdomar som redan vid 12 års ålder slutat med både en och två sporter, där finns kapacitet.
För alla idrotter!
Malmö FF vann i går med 4—0 på hemmaplan mot tiondeplacerade Hammarby i den allsvenska fotbollen.
Och euforin stiger i MFF-leden. Och dit räknar jag några av Malmömedias krönikörer.
Låt mig först som sist konstatera att den stora segern var hur rättvis som helst. Ett aggressivt hemmalag stressade gästerna till ödesdigra misstag.
I brist på fotbollskonkurrens i regionen har MFF en unik ställning i den svenska tidningsvärlden (inklusive relaterade bloggar). Ingen annan jämförbar klubb får så mycket uppmärksamhet som MFF. Det kan man väl köpa om det funnits någon som helst journalistik objektivitet i många av skriverierna. Nättidningen skånesport.se har genom sin ansvarige utgivare Robert Persson varit uppriktig och deklarerat att man skriver om fotboll ur ett MFF-perspektiv. Det är Ole Törner som svarar för merparten av den bevakningen. Problem blir det då, naturligtvis, när Ole dessutom krönikerar i Skånskan.
Kvällsposten balanserar på trovärdighetens lina, undviker de etiska övertrampen.
Det gör däremot inte Sydsvenskans Max Wiman. Så lyder några av de inledande raderna i dagens krönika:
Vi har skällt och gnällt och kritiserat - men också önskat. Och ska vi ta det på det sättet, så var det väl kvällen då alla önskningarna uppfylldes.
Vi, vem är vi, som skällt och gnällt och kritiserat och dessutom önskat? Det är naturligtvis MFF-supportrarna, inte SDS-läsarna. Men det är väl för dem Max Wiman skriver?
När han sen nämner att Markus Rosenberg och Anders Christiansen på grund av varningsbelastningar inte kan medverka i onsdagsmatchen mot Östersund lägger han för tydlighetens skull till ett – tyvärr.
Kan supporterjournalistiken göras mer tydlig? Och den har ett ansikte.
Tradition viktigare än kvalitet.
Så är det ofta i idrottens krassa värld.
Exemplifierat i går i Göteborg i den allsvenska fotbollen.
Klockan 14 IFK Göteborg—Jönköpings Södra 1—1 inför 9 142 åskådare.
Klockan 16 BK Häcken—IF Elfsborg 3—0 inför 1 893 åskådare.
Den första matchen mellan två lag från den undre halvan av Allsvenskan. Det var kvalitet därefter.
Den andra mellan två lag den övre halvan och med ett formstarkt hemmalag på jakt mot medalj av hög klass. Och hög klass med otaliga delikatesser var det verkligen på Häckens spel under den första halvleken (efter paus spelade Hisingelaget bara av matchen).
I sina bästa stunder – och de är många för närvarande – är Häcken ett av seriens mest sevärda lag. Detta utan att det uppskattas av Göteborgsregionens fotbollsintresserade. Klubben står intressemässigt helt i skuggan av IFK Göteborg och även av de två för närvarande mediokra Superettanlagen, med ärofulla historier, Örgryte och Gais.
Göteborgspubliken uppskattar tydligen traditionen högre än kvaliteten. Trots att BK Häcken står för så mycket annat positivt än sevärd, effektiv fotboll i det svenska idrottssamhället.
***
BK Häcken är inte ensamt om att inte få ett erkännande i storstadsregionerna. När Västra Frölunda spelade i Allsvenskan, inte utan framgång, hade man till och med sämre publiksnitt än Häcken.
Och se bara på hur få åskådare Brommapojkarna lockar vid sina sejourer i högsta serien, Konkurrensen är förödande från de traditionstyngda föreningarna AIK, Djurgården och Hammarby.