Många föreningar är den bästa grunden för att bygga upp en stabil framtid inom idrotten.
Bevisen är många. Ofta är det småklubbarna som genom sitt idoga ungdomsarbete hittar talangerna. Helgens friidrotts-SM i Helsingborg är ett talande exempel. Skåne erövrade 14 medaljer av 108 möjliga. Moderklubbarna för dessa 14 medaljörer – ingen tog mer än en – var IK Finish (guld och brons), Hässleholms AIS (silver, brons), Ängelholms IF (guld), IH Hinden, Nybro (guld), Linköpings GIF (silver), IFK Helsingborg (brons), IFK Trelleborg (brons), Södra Sandby (brons), IF Kronan, Landskrona (brons) och Kyrkhults SK (silver).
Ett guld och ett silver kom från utländska medborgare.
Alla utom Helsingborgs stavhopperska Annika Jönsson och Joakim Andersson, 800-meterslöparen från IFK Trelleborg, representerar Malmö AI.
***
En femteplats, en sjätte, en sjunde och tre åttonde. Vad är då detta? Jo, de skånska SM-placeringar som nåddes att aktiva som började sin friidrottskarriär i någon Malmöklubb, fem av dem i Heleneholms IF, en i MAI.
I ärlighetens namn skall nämnas att stavmästaren, nu i Örgryte, Melker Svärd-Jacobsson är fostrad i MAI.
***
Jag skall inte kommentera dessa uppgifter. Det står var och en fritt att tolka dem.
Men det är en honnör till friidrottens idoga småklubbsledare utan vars arbete det inte funnits en elitklubb i Malmö.
Att rangordna idrottsmän/kvinnor från olika idrotter är en grannlaga uppgift, i sig omöjlig.
Det blir betydligt lättare – om än svårt – när man skall jämföra meriter inom samma idrott.
I dag skall Malmö hedra en duktig aktiv på Stadiontorget, Walk of Fame, den 27:e av totalt 40. Det är alltså en verklig hedersutmärkelse, inget dussinpris. I min värld krävs det ett gediget idrottshistoriskt kunnande, kombinerat med kanske inte minst ett noggrant researcharbete för att hitta rätt i den mängd av kandidater det finns.
2014 blev det en rejäl fadäs – jag vågar faktiskt använda detta starka ord – när badmintonens Maria Bengtsson fick sin bronsplatta på Stadiontorget. Maria var samtidig med klubbkamraten i Aura Lim Xiao, vars internationella meriter var vida överlägsna Marias.
I år är juryn ute på tunn is igen. Plattan föräras nämligen för andra gången en bowlingspelare, Martin Paulsson från Kulladals BS. Är han verkligen sett över tid Malmös näst bäste bowlingspelare efter Annette Hagre/Johannesson, som var en av dem som tidigt hedrades?
Martin Paulsson har ett individuellt EM-guld och ett VM-guld i lag samt sex ytterligare lagmedaljer i VM och EM. Imponerande i sig. Men märk endast en individuell medalj.
Tony Rosenqvist har tre individuella EM-guld, två lagguld i VM och ytterligare tre lagmedaljer från internationella mästerskap. 1985 utsågs han till Årets bowlare. I världen.
Patrik Johanssons meritlista: Ett individuellt EM-guld och två silver plus nio lagmedaljer i VM och EM, därav tre guld.
Och så kanske den främsta utmanaren, Yvonne Nilsson/Berndt, två EM-guld och ett silver och ett brons vid VM individuellt, samt tre lagmedaljer varav ett VM-guld.
Bowling är en individuell idrott. Därför tycker jag inte att Martin Paulsson är tillräckligt kvalificerad till en plats i Walk of Fame.
Han tillhör inte de 27 främsta idrottsutövarna i Malmö, sett i ett över 100 år långt perspektiv.
Politiker och tjänstemän inom fritidsförvaltningen har kanske inte den bästa kunskapen, men jag hade väntat mig mer av tre representanter från Idrottsmuseets Vänner.
Friidrotts-VM slutade förvisso för en dryg vecka sedan.
Men i krönikor och några allmänt seriösa bloggar har den svenska insatsen kommenterats även den senaste veckan. Ordet fiasko har nämnts. På vilka grunder? Om någon, eller några, på allvar säger att fem, fyra eller tre medaljer är en realistisk möjlighet och till detta ytterligare ett hyggligt stort antal finalplatser, så är ett silver och en åttondeplats självfallet ett totalt fiasko. Men dem som trott på dessa glädjekalkyler har ju i själva verket visat sin fullkomliga okunnighet om svensk och internationell friidrott. Och att därefter sätta fiaskostämpel på VM-insatsen är faktiskt patetiskt.
***
Jag har läst rubriker som ”Dags för en ny förbundskapten”.
Karin Torneklint verkar vara en snäll och trevlig person. På uppdrag av Svenska Friidrottsförbundet skall hon ta ut landslag och trupper till VM och EM. Förbundet vill tydligen att Sverige skall var väl representerar vid mästerskapen. Karin Torneklint följer dessa intentioner med följd att de svenska trupperna blir stora. I och med detta ökar möjlighetetern till mindre lyckade insatser. Man kan givetvis ifrågasätta främst representation i de båda maratonloppen och även i några andra fall. Samtidigt finns det en viktig aspekt: Se och lära. Historien visar att det är få av dem som senare når en högre internationell placering gör en bra mästerskapspremiär.
Dessutom är en stor del av charmen med ett internationellt mästerskap att det skall finnas försök och semifinal före finalerna i löpningarna och det i hopp och kast skall finnas kval. Det fordras alltså störa startfält. Varför skall inte Sverige bidra till att mästerskapen kan genomföras med antal aktiva som gör intressanta och spännande kval möjliga? Alla – ja, jag vågar säga alla – andra nationer hade deltagare som i VM underpresterade i lika hög grad som de svenskar som var med om ”det svenska fiaskot”. Världs- och OS-mästare som inte klarade kvalgränserna – någon inte ens ingångshöjden – sprinters från USA och Jamaica som kom långt ner i sina semifinaler är några exempel. Och tänk er att en kenyan blev varvad i försöket (!) på 5 000 meter! Jag är övertygad om att det fanns 100-tals aktiva som var långt, långt efter sina årsbästa. Precis som det var för att antal svenskar.
Så ser friidrottsvärlden ut. Det bör man kanske fundera över i tv-fåtöljen innan man sätter sig framför tangentbordet och torgför sin okunskap.
Självfallet är jag irriterad på att en skadad Charlotte Fougberg ställde upp i hinderförsöket. Och att längdhopperskan Khaddi Sagnia menade att hon mer eller mindre var nöjd efter tre misslyckade kvalhopp var självklart en pinsamhet av oöverträffade mått.
***
Över till Karin Torneklint och hennes jobb. Hon har det material hon har att arbeta med. Och det tunnas ut. Det visar all statistik. I SM för seniorer i helgen i Helsingborg finns grenar med enbart sex, sju anmälda. 75 procent av deltagarna kommer från föreningar i hemmahörande i Stockholms- eller Göteborgsregionen. Stora städer som Borås, Västerås, Jönköping, Linköping osv har bara ett fåtal startande. Tidigare alltid starka Blekinge har tappat enormt på seniorplanet.
I min värld borde Skåne, det befolkningsmässigt näst största distriktet, också ha betydligt fler SM-anmälda.
***
Det är så den svenska urholkade grunden ser ut. Och det är därför VM-facit blev som det blev.
Malmö FF förlorar en allsvensk fotbollsmatch.
Till och med mot seriens särklassiga jumbolag, AFC Eskilstuna.
Hela MFF-världen rämnar. Och till den räknar jag den stora delar av Malmös sportjournalistkår.
Det skrivs om MFF:s sämsta halvlek (0—3 i paus) någonsin – smaka på ordet någonsin! Någonstans dristade man sig att ranka MFF:s genomklappningar, också sett över tid. AFC-matchen platsade. Givetvis.
Den stora morgontidningen underkänner åtta av startspelarna, sett över 90 minuter. Det var kollaps på kollaps från ledare till spelare.
Och naturligtvis berodde alla E-tunas mål på MFF-misstag. För inte kan väl målen ha kommit efter bra prestationer av hemmaspelarna? Fast nog var det så att AFC i går hade spelare med kapacitet att till och med platsa på MFF:s avbytarbänk. Annars låter ju MFF-mantrat som att: Det finns knappast någon av de allsvenska konkurrenterna som har någon spelare som kan slå sig in i MFF-truppen.
Att ett MFF-nederlag, eller i varje fall poängtapp, var på gång var väl ingen större överraskning. De sex senaste bortapoängen mot Sundsvall och Djurgården var maxutdelning med tanke på prestationerna. En poäng, mot Sundsvall, totalt hade inte varit orättvist.
Och självfallet kan man inte dra för stora växlar på 1—3 mot ett bra Eskilstuna. Precis som MFF hade en dålig lördag, hade Kalmar FF det i förra omgången på Swedbank, då 6—0[MS1] .
Så ser idrotten ut, ups and downs. Tack ock lov.
Inte ens Malmö FF står utanför verkligheten.
***
AFC, ja.
Klubben är tydligen en nagel i ögat på många. Aversionen är så stor att AFC i år tillägnats nästan två identiska krönikor på Sydsvenskan sportsidor.
Jag har inte AFC som någon favorit. Men nu är det 2017 och idrottsvärlden ser inte ut som på Åshöjdens tid. Visst kan man önska sig ett Degerfors, Mjällby osv åter i Allsvenskan men den tiden lär tyvärr vara borta. Något år kanske, men inte beständigt. Det behövs kapital.
AFC har ju inte heller gjort något olagligt.
Det som irritera mig mest i fallet AFC ur Malmösynpunkt är, att det just i den här stan finns två elitklubbar som tagit sig upp till högsta nivån genom krav på namnbyte av sponsorer och övertagande av föreningsnummer. I ett av fallen utan någon större medlemsuppslutning vid årsmötet,
Detta utan indignerande krönikörer.
Förvisso har klubbarna ej bytt spelort. Men det har funnits basketklubbar från Malmö som elitmässigt bytt både namn och också speladress vid många tillfällen under en och samma säsong.
I det vällovliga syftet att sprida pr för sin idrott. Detta applåderades då.
Om AFC stannat i Stockholmsregionen som Athletic FC United hade deras publiksnitt inte legat över 3 800 personer.
Jag har ingen sympati för AFC men jag efterlyser att alla skall bedömas lika.
Vångavallen i Trelleborg ligger bara drygt tre mil från Malmö.
Där vann i går Trelleborgs FF med 5—1 över Norrby i fotbollens Superetta och tog sig uppå till plats 3, en position som i slutändan ger ett kval till Allsvenskan.
I TFF finns det mycket Malmöanknytning både i laget och i ledarstaben.
TFF är ett elitlag tre mil från Malmö.
Likväl nonchalerar Sydsvenskan klubben.
Jag kan inte tolka det annorlunda, då alla lagets matcher, hemma som borta, bevakas per telefon av en trött frilansjournalist. Och alltid efter samma tröttsamma, torftiga, slentrianmässiga modell: En intervju med tränaren Patrick Winqvist – jag har inget att erinra mot hans sätt att få fram sin mening utan att bli ifrågasatt – och så några ord med en målskytt.
Så har det sett ut omgång efter omgång. Inte ens när TFF-matcherna visats i tv har SDS-bevakaren verkat bemöda sig att skaffa sig en egen uppfattning om matchen.
Jag såg TFF—Norrby på plats och vill inte påskina att mina åsikter är de enda korrekta. Men det känns lite märkligt att matchens store lirare, ett (dröm-) mål och två assist (som med bättre lagkompisar kunde varit fler), Zoran Jovanovic bara nämns i förbigående. Journalister på plats och de som såg matchen i tv strödde idel lovord om den lille teknikern, en av Superettans stora lirare.
Jag är fullt medveten om den tuffa arbetssituationen i dagens tidningsvärld och att Trelleborg inte tillhör de kommuner Sydsvenskan prioriterar. Hur Sportens arbetsschema ser ut har jag av förklarliga skäl heller ingen aning om. Men någon gång borde det finnas resurser att på plats bevaka TFF. Förhoppningsvis vid nästa hemmamatch den 29 augusti i Skånederbyt – och toppmatchen – mot Helsingborgs IF.
***
Sen kan man förstås undra över den journalistiska bedömningen, när den största fotbollsnyheten i dagens tidning och på nätet var att Carlos Sandberg INTE tränade med MFF i går.
Kan man komma närmare klubbtidning?