De är skicklig, fotbollsagenterna.
Eller är det sportcheferna i klubbarna ute i vida världen som är godtrogna?
Jag får ofta sådana här tankar när man läser om alla de fotbollsövergångar som sker – också i vida världen. Men låt oss hålla oss till Sverige.
Nu i dagarna är funderingarna aktuella igen. Den italienska Liga A-klubben Spal – förvisso nykomling – har köpt två spelare från Allsvenskan, AIK:s Sauli Väisänen och Malmö FF:s Pa Konate. Två hyggliga spelare, men de är inte ens helt ordinarie i sina klubbar. Liga A rankas högre än Allsvenskan och risken är uppenbar att de hamnar på samma långa lista som så många andra duktiga spelare, den med spelare långt från en A-lagsplats.
Den listan är som sagt lång, liksom den med spelare som efter bara en kort period utomlands återkommit till Sverige, där de fått den tidigare bristvaran speltid.
Ok, med erfarenhet och ett större bankkonto än när de flyttade. Så har naturligtvis också den skicklige agenten gjort sig en ny hacka, när han sålt samme spelare en andra eller tredje gång.
Förhoppningsvis vet den svenske köparen vad han får och man får också hoppas att återköpssumman är lägre än den vid försäljningen. I så fall blir det ett ekonomiskt plus för svensk fotboll på den affären. Om nu inte sign-on-bonusen – en sådan lär också finnas i många fall – till spelaren är alltför hög.
Som jag sagt tidigare, övergångar i de större bollsporterna platsar även på ekonomisidorna. I denna karusell är agenterna en ekonomisk vinnare.
Sen kan man ju undra om det i den stora fotbollsnationen Italien inte finns inhemska på spelare av Sauli Väisänens och Pa Konates kapacitet.
Liksom man kan ställa samma fråga till de svenska klubbarna, där det finns utländska spelare med tveksam kvalitet.
Har från och till sett några matcher i EM-fotbollen för damer.
Det lär bli fler när turneringen går in i slutspelet. Då det också kan vara dags med några synpunkter. Redan nu kan man dock konstatera att målvakterna – med några undantag – generellt sett blivit bättre.
Men jag tycker faktiskt synd om dem. Målet, 7,32x2,44, är för stort, speciellt på höjden. De kvinnliga målvakterna har svårt att nå upp. De taffliga ingripandena sker oftast på de höga skotten, även ”ofarliga” sådan, just under ribban. Längden och den fysiska kraften räcker inte till. Måtten är fastställda efter mansstandard.
I friidrott är häck- och hinder olika för kvinnor och män, kastredskapen har olika vikt. I basket och handboll är bollstorleken inte de samma. I golf är tee olika. Det finns fler exempel där idrotten har hänsyn till den naturliga fysiska skillnaden mellan könen.
Men inte i fotbollen. Det är dags att sänka ribban för att ge målvakterna mera rättvisa.
***
Sen kan man givetvis också ställa sig frågan, varför en 13-årig tjej (eller kille) skall ha ett lika stort mål att vakta som en fullvuxen karl.
Om några timmar inleds andra halvlek av Allsvenskan i fotboll, modell 2017.
Första halvlek har givetvis gett antydningar om hur tabellen kommer att se ut efter 30 omgångar. Delvis i alla fall, men med ett värvningsfönster vidöppet åt alla håll kan det hända mycket.
Malmö FF:s sorti från Europaspel har ändrat förutsättningarna. Den tuffa höst man planerat för blir inte av, samtidigt som två svåra toppkonkurrenter, AIK och Östersund, haft och får ett tätare program. Norrköping, ett annat eventuellt hot, har också haft fler Europamatcher än MFF. Att Norrköping föll bort var en större idrottslig besvikelse än att MFF gjorde det. Det är trots allt en viss skillnad på ett fotbollslag från Balkan än ett från Baltikum.
Så här inför andra halvlek finns det kanske fog för vissa summeringar, helt subjektiva.
ÖVERRASKNINGAR
Givetvis först och främst IK Sirius, som med för den stora fotbollsallmänheten okänd trupp och med begränsade resurser skapat ett lag, som spelar en effektiv och attraktiv fotboll.
Östersunds andra säsong i högsta serien är också överraskande. Jag trodde inte att laget skulle fortsätta att utveckla sin fotbollskonst. Och då finns inte knallsensationen i kvalet mot Galatasaray med i bedömningen.
Sirius och Östersunds ”vårtermin” visar dels att topplagen från Superettan numera är bra förberedda för allsvenskt spel och dels att det finns talanger ute i bygderna med kvalitet.
J-Södras anonyma trupp är uppbyggd på samma sätt, liksom Sundsvalls. Förvisso inga topplag och inga lag som kan inlemmas i kategorin överraskningar men två klubbar som ger en bra bild av att man kan lyckas utan stora pengar.
BESVIKELSER
BK Häckens inledning har inte varit bra. Skador och missflyt med domarna har delvis ställt till det. Man skall inte heller bortse från att Hisingelaget säsong efter säsong tappat sin ledande målskytt.
Höstens prestigevärvning av Alexander Farnerud har i hans vårform blivit en belastning. Han har inte klarat av den nyckelroll han fått. Häcken har varit som bäst utan Alexander Farnerud. Men vem petar en prestigevärvning?
Djurgården med sina tunga värvningar borde haft en bättre placering. Truppen är ju bra.
Med ett innermittfältspar, som i bästa slag rankas som det kanske bästa i Allsvenskan borta, är bottenplaceringen för Kalmar FF kanske förklarlig. Men även utan Rasmus Elm och Ismael borde laget kunnat prestera bättre.
STJÄRNSKOTTEN
Några unga spelare som imponerat – i alla fall då och då: målvakterna Patrik Dahlberg (IFK Göteborg) och Isak Pettersson (HBK), Jesper Nyholm (AIK), Simon Olsson (Elfsborg), Felix Beijmo (Djurgården), Nicklas Eliasson (Norrköping). Kingsley Sarfo (Sirius/MFF) samt Häckens Daleho Irandust och Egzon Binaku.
NYCKELSPELARE och ARTISTER
Som gjort en det mycket bra hittills:
Johan Wiland och Anders Christiansen (MFF), Stefan Ishizaki (AIK), Simon Lundevall (Elfsborg), Andreas Johansson (Norrköping), Jiloan Hammad (Hammarby) och Nordin Gerzic (ÖSK).
FELAKTIGT STRAFFADE
Fyra välkända tränare, etablerade, Pelle Olsson, Jörgen Lennartsson, Janne Jönsson och Peter Swärd har fått sparken. Men ingen sportchef som anställt vederbörande och formerat trupperna.
ÖNSKAN
Att domarinsatserna inte blir så svajiga. Misstagen har varit för många. Nivåerna för skiftande match för match och domare för domare.
Det ät lite dämpat i MFF-land i dessa dagar.
Det märks i samtal med fans. Och i den MFF-sympatiserade delen av massmedia.
Elimineringen i kvalet till Champions League mot Vardar (1—3) har satt sina spår. Favoriterna höll inte den klass man trott. Men redan före match 2 i Makedonien kunde man hos två av de känslomässigt mest engagerade skribenterna läsa sig till en viss oro. Ett avancemang var inte självklart. Oron var berättigad.
De fyra tävlingsmatcherna efter uppehållet och före 1—3 var inte övertygande, 3—2 mot Eskilstuna, 1—0 mot Häcken, 1—1 mot Vardar hemma och 3—3 mot Sirius. Totalt sett var målvakten Johan Wiland lagets främste i dessa fyra möten. I alla fall om någon är intresserad av min åsikt.
***
Orsaken till förlusten – jag nöjer mig med denna benämning, de hårdare omdömena är använda – är i grund och botten den, att det lag man mönstrade i tisdags inte var tävlingsförberett för en tuff internationell match.
I min värld – oavsett idrott – är det tävlingar som betyder något, som är den nödvändiga grunden för lyckade resultat. För bra form. I synnerhet i internationell konkurrens.
I det lag som spelade mot Varda hade Markus Rosenberg totalt 10 minuters speltid av 360 (4x90), Rasmus Bengtsson 26, Pa Konate 74, Ekreim 87 och Berget 183, den ende i denna kvintett med en hel match i benen.
Dessa fem spelare var tävlingsmässigt inte förberedda för en match i ett så kvalificerat sammanhang som ett kval till Champions League.
***
Bredden i MFF må vara Allsvenskans bästa. Här räckte den inte till.
Detta sagt utan att ha några synpunkter på laguttagningen.
På Ystads läroverk på gymnasiet hade jag i svenska en lärare i svenska, lektor Birger Blomqvist.
Han var en mycket bra lärare. Lektorn, det var inre ”Birger” i slutet av 1950-talet, betonade vikten av ordens betydelse, att värdera dem. att gradera dem.
Jag får honom ofta i tankarna, när jag scrollar genom tidningarnas nätsidor, morgon- som kvälls-. Jag håller mig till sportens värld.
Hur många stjärnor finns det? Vad behövs för att bli hjälte? Vem är ett VM-hopp i friidrott?
Är man en stjärna för att man match efter match sitter längst ute på avbytarbänken i MFF:s allsvenska bänk?
Eller för att man gör ett avgörande mål i en seriematch långt ner i seriesystemet?
Och är man verkligen ett VM-hopp på 3 000 meter hinder om man med tiden 9.39,96 har 40 kvinnor framför sig i statistiken?
Lektor Birger Blomqvist hade definitivt satt en liten röda anmärkning i kanten. Han värnade om ordens betydelse, han devalverade inte dem. Han ville ha nyanser.
Det önskar även jag.