”Det har stått i tidningen, så …”
Underförstått, då är det sant.
Visst, det mesta som står i tidningarna har givetvis sin riktighet. Men år av flitigt läsande, via papper och nät, har dock fått mig skeptisk mot en hel del skribenter. Några läser jag inte alls, några tar jag inte på allvar med tanke på med vilken färg de har på sina glasögon, när de skriver om sitt favoritlag.
Nåväl …
I helgen försvann förtroendet helt för en journalist, som jag litat på och i min enfald trott att hens uppfattningar var byggda på fakta. Såg dock en match på tv (oviktigt vilken) och läste därefter en tyckare av vederbörande (oviktigt vem) som var grundad av vad som skett under matchen. Det hen skrev stämde inte med verkligheten. Jag påpekad stillsamt (så var det!) att det hen skrev var felaktigt.
Hen höll med, med tillägget ”jag skarvade för att få fram det jag ville”.
Så försvann ytterligare en illusion.
Jag förstår inte att man som yrkesman vill tumma på sin heder för att få fram något, som man med skicklighet kunnat få fram utan att ”skarva”. Det måste vare mer än jag som uppmärksammat felaktigheten. Varför riskera sitt förtroende?
Så flyttas hen över till den kategori jag i fortsättningen måste läsa med stor skepsis.
Och det är lite ledsamt. Hen var den jag läste med störst behållning i en av mina favoritidrotter.
Två omgångar av årets Allsvenska är avklarade.
Tack vare utspridda omgångar och C More har jag hunnit se tretton av de sexton lagen under totalt nio matcher.
Inget lag har imponerat rakt igenom. Det är inte alls underligt, säsongen är lång, nya kuggar skall in i maskineriet.
En intressant notering: Inget lag är utan poängförlust, inget lag är utan poäng. Om än inte unikt, så i alla fall ovanligt efter två omgångar.
***
Såg på plats Malmö FF—Sundsvall, odiskutabla 2—0.
Men när man så får läsa ”Champions League-vibbar” och andra superlativer från diverse håll och ser spelarbetygen är det bara att inse: Fotboll begriper jag inte.
1—0 var ett ishockeymål, det vill säga ingen såg hur det gick till förrän hemmaspelarna jublade. 2—0 däremot mycket snyggt, strålande pass av Yotun och en lika strålande nertagning och avslut av Markus Rosenberg. Två bra prestationer av två duktiga spelare, som snabbt utnyttjade ett bolltapp av Sundsvall, som skall ha en eloge för att man i görligaste mån försökte spela sig ur MFF:s stundtals hårda press. Här misslyckades Sundsvall och det blev ödesdigert.
MFF hade också många bolltapp. Vilket också Markus Rosenberg poängterade i en radiointervju. Hade skickligare spelare än Sundsvalls utnyttjat misstagen, är jag säker på att det sammanlagda betyget för MFF blivit några grader sämre.
Som vanligt baserades betygen mer på resultatet än på prestationen.
***
Har som sagt sett många matcher.
Jag skall inte klandra enskilda domare, bara konstatera att det finns ett fundamentalt fel i fotbollens bestraffningsregler.
Spelare har fått gula kort för att man efter en avblåsning tagit upp bollen med handen i tron att det var det egna laget som skulle få frisparken, andra för att man efter avblåsning sparkat i väg bollen någon meter, några har mer eller mindre högljutt protesterat mot ett domslut, målvakter har maskat lite väl länge med att sätta bollen i spel.
Men när straffpåföljden blir lika hård som vid alla dessa mer eller brutala hälsovådliga tacklingar känns det helt enkelt fel. De farliga tacklingarna har varit för många-
Jag har ingen lösning, men någon form av koefficient på varningarna borde gå att utforma. Tre våldsamma tacklingar bör ge högre straff än exempelvis tre bortsparkade frisparksbollar.
***
Sen har jag alltid undrat varför en grov förseelse i en matchinledning inte bestraffas lika hårt som i ett senare skede. Gäller också – och kanske framför allt – inom handbollen.
Plockade fram mitt tips inför elitherrarnas handbollsstart.
Om inte annat visade det att jag inte är en speciell bra tippare. Eller om man vill: Det är svårt att tippa.
Visst jag hade två exakta rätt, HK Malmös fjärdeplats och Sävehofs sjätte och många lag i rätt ”härad”.
Men också några rejäla missar. Hade tippat serietvåan Lugi som sjua med motiveringen att man på två år tappat två norska landslagsmålvakter, ett bra par på ena kanten och dessutom Zoran Roganovic. Men tränaren Tomas Axnér och klubben hittade ersättningar och lösningar.
Grovt fel var det också att utse Alingsås som etta (blev femma) och Ystads IF som trea (åtta).
Men jag tror faktiskt att just Alingsås och YIF är de lag från ”undre” slutspelshalvan som har störst möjlighet att avancera till semifinal i SM-slutspelet, mot HK Malmö respektive Lugi.
Alingsås remarkabla formsvacka med idel förluster under en period har sin förklaring. Målvakten Rickard Frisk var borta, är nu tillbaka och tack vare hans fina utkast får laget tillbaka sitt vassaste anfallsvapen, de snabba omställningarna. Alingsås har också en bredd i sitt material som i dagens situation vida överstiger HK Malmös. Med det täta matchandet kommer detta att fälla avgörandet.
HK Malmö, ja. Laget har efter sina många skador på många av sina främsta gjort det fantastiskt bra. Hur många hade trott att man skulle kunna behålla sin plats bland de fyra främsta? Starkt jobbat! Men man såg mot Redbergslid och YIF att bredden fällde avgörandet. Den bredden har Alingsås.
Med intakt trupp hade HK varit en stark kandidat till en finalplats.
YIF:s klena seriesäsong har delvis sin förklaring i de många skadorna. Nu är truppen skadefri och i ett slutspel tänder veteraner som Kim Andersson och hittills ojämne målvakten Anders Persson till och kan ställa till det för Lugi.
Det finns en given förklaring till att Kristianstad valde bort YIF: Respekt för YIF:s inneboende kapacitet.
Några ord om övriga lag.
IFK Kristianstad (tippad 2, blev 1), serieseger igen men laget inte lika starkt som de senaste säsongerna. Favorit till SM-guldet.
Redbergslid (tippad 5, blev 3), slutspelets outsider.
Sävehof ((tippad 6, blev 6), en ojämn säsong men ett spelarmaterial med kapacitet.
Hammarby (tippad 8, blev 12), årets besvikelse trots förlusten av Josef Pujol.
Ricoh (tippad 9, blev 10), färglöst.
Guif (tippad 10, blev 7), starkt att bli sjua med tre tappade landslagsaktuella spelare. Nya, fina hallen kommer att inspirera hela föreningen.
Karlskrona (tippad 11, blev 13), utan bra målvakter hjälper inte en hygglig förstauppställning. Skador har också ställt till det.
Skövde (tippad 13, blev 9), bra gjort av tränaren Patrik Liljestrand att få det i stort nya laget att undvika kval. Jack Thurin, 17 år!!
IFK Ystad (tippad 13, blev 14), ganska naturlig degradering. Sympatiskt att man låter tränaren Kenneth Andersson vara kvar trots nedflyttningen.
Aranäs (tippad 14, blev 11), hatten av för klubben som trots alla spelarförluster år efter år till och med kan skrälla mot topplagen, i alla fall hemma. Skall bli intressant att se vad tränaren Jerry Hallbäck kan åstadkomma med YIF:s många talanger kommande spelår.
Jag tror på kontinuitet, när det gäller att bygga något stabilt inom idrotten.
Jag tror också att en stor, välskött ungdomsverksamhet är nödvändigt för stabilitet över tid.
Vad skall man då tro, när man ser vad som hänt i Malmös tre division 2-klubbar på herrsidan inför säsongen och dessutom granskar vad som finns bakom representationslaget?
Kvarnby IK har 16 nya spelare, 13 har lämnat.
För IFK Malmö är siffrorna 19 in och 11 ut.
Prespa Birlik redovisar 16 nyförvärv och 22 som lämnat.
Siffrorna är hämtade från Sydsvenskan och stämmer inte helt, eftersom några namn är redovisade på ett ställe och borde varit det även på ett annat utan att det skett. Som vanligt är nämligen övergångarna mellan Malmöklubbarna, det gäller alla nivåer, många.
Till detta skall läggas att alla tre klubbarna har bytt tränare.
Var finns kontinuiteten?
Kvarnby IK har tidigare inte varit inne i denna rolljans på samma sätt som seriekonkurrenterna. De har kunnat förlitat sig på sin stora, välorganiserade ungdomsavdelning. Under några år har tongivande spelare försvunnit, många uppåt i seriesystemet. Med årets förluster har man insett att spelarmaterialet inte räckt till för division 2-spel. Man har tvingats ut på den för fotbollens utveckling osunda marknaden.
Men det är KIK som har de bästa förutsättningarna att på sikt etablera sig på den här nivån utan att säsong efter säsong skaffa spelare utifrån. Klubben har en fungerande ungdomsavdelning.
2016 hade IFK Malmö endast sitt A-lag som fullföljde sin serie, Prespa Birlik ett juniorlag och ett P 13-lag.
Det är den smala grund dessa klubbar bygger sin sportsliga framtid på.
Kvarnby hade två seniorlag, ett juniorlag och 13 pojklag i åldersspannet 16 till och med 11 år. I min värld är det en väsentlig, värdefull skillnad.
PS
Att FC Höllviken lades ner gjorde naturligtvis sitt till att spelarmarknaden i regionen blev större.
DS
Barn- och ungdomsidrotten är under debatt.
Det är nödvändigt i ett idrottssamhälle, där ålderspeaken är 11,5 år. Det rimmar illa mot Riksidrottsförbundets mål om ett livslångt idrottande. De flesta är eniga om att minska tävlingshetsen bland barnen. De stora lagbollsportens borttagande av serietabeller i de yngre årgångarna är bra och ett steg på vägen.
Men var går gränsen mellan barn- och ungdomsidrott?
Min mening är att den bör dras vid 15 år. Väl medveten om att det finns en fysisk åldersskillnad i dessa år. Men det gör det även några år senare.
Det är därför jag reagerar, när Skånes Handbollförbund inte på sin hemsida vill nämna skånska klubbars insatser vid USM för B-ungdomar, 14—15-åringarna. ”Det strider mot förbundets värdegrunder”. Man vill – och det är väl okej – undvika att klubbar toppar sina lag i så tidig ålder. Samtidigt bortser man från den injektion det är för de mindre klubbarna att nå en framgång i en riksomfattande tävling. Det är i den yngre klassen de små kan hävda sig. Finallistan inför slutspelet i Malmö den 12—14 maj är bevis nog. Elitklubbarna dominerar numerärt i juniorklasserna, i B-grupperna klubbar med sina A-lag på nivåerna 3 till och med 5 (läs H 43, Lund).
Det är naturligt att elitklubbarna lockar de främsta talangerna till sig. Utan att ha forskat är jag säker på att många av dessa kommer från de för bredden livsviktiga ”småklubbarna”. Ta inte bort glädjen och stoltheten för dessa, när de känner att de kan hävda sig på riksnivå! Och glöm inte stimulanseffekten!
Ett argument för att inte haussa insatserna på B-nivån är att föreningarna då gärna just toppar sina lag. Det är lätt att ha denna åsikt från exempelvis Lunds horisont. Lund är unikt i Handbollssverige. I Lund spelar var och varannan flicka och pojke handboll. För Lugi och H 43 är det lätt att få flera lag med kvalitet. Och där är de båda klubbarna föredömen. Till start i USM hade de båda klubbarna totalt tolv lag i flickor och pojkar B.
Men hur ser det i Lödde och Kävlinge – grattis båda till finalplatserna i PB – och Staffanstorp, Lödde, Ljunghusen, Tollarp, Klagshamn etcetera? Där lär man vara nöjda med att kunna få ihop ett lag med kvalitet som kan hävda sig i dessa sammanhang.
Det känns fel att dessa klubbars framgångar inte uppmärksammas på Skånes Handbollförbunds hemsida. Det skall inte vara några överord, bara ett konstaterande med ett beröm: Bra jobbat!
***
Har klubbarna i Skåne (eller är det bara kansli och styrelse?) uppfattningen att USM-spel för 14—15-åringar inte är gynnsamt för utvecklingen, bör man överväga att motionera om att man skall stryka åldersgruppen från programmet.
Att ha en uppfattning och inte göra något för att få en ändring till stånd är lite av ett hyckleri.