Historien upprepar sig.
Men inte i allt.
När Malmö FF:s sportchef Daniel Andersson presenterade klubbens nye tränare Magnus Pehrsson var det inte många ord som var annorlunda är när Daniel för ungefär ett år sedan lanserade Allan Kuhn på tränarposten: Han står för ett tydligt ledarskap och vill spela den fotboll vi i MFF står för.
Kommentarerna i den Malmöbaserade delen av massmedia är denna gång dock inte lika positiva som senast. Fallskärmarna är framtagna. Ifrågasättande när det gäller MFF:s handlingar är, om man så säger, inte alltid Malmöpressens bästa gren. En kursändring?
Trots SM-guldet blev 2016 inte vad MFF och dess anhängare i pressen hoppats på. Den spelidé Kuhn lanserade i början kom sällan fram. Och när vd:n Niclas Carlnén vid presskonferensen menade att Kuhn infriat 2016 års mål är detta väl en sanning med viss modifikation. Laget missade genom finalförlusten i Svenska cupen mot Häcken möjligheten att kvala in till Europa League i år och i och med cupnederlaget mot Landskrona försvann de viktiga tävlingsmatcherna inför den allsvenska premiären. Det är två resultatmässiga misslyckanden,
Varför inte vara uppriktiga och säga som det är: Allan Kuhn var inte tillräckligt bra för MFF.
Det hade varit ärligare. Anställandet av Allan Kuhn var ett misslyckande, signerat Daniel Andersson.
***
Självfallet har jag ingen aning om var Allan Kuhn eller nu Magnus Pehrsson fanns på rekryteringslistan. Att MFF påstår att Magnus Pehrsson är deras förstaval är givet. Annat vore tjänstefel.
Att stora delar av presskåren hoppats på ett mera känt tränarnamn, kan det bero på man överskattar MFF:s dragningskraft internationellt?
Ledningen har kanske en mera realistisk uppfattning om var MFF befinner sig i näringskedjan. Och då inte enbart på spelarfronten.
***
Spännande skall det att följa Helsingborgs val av ersättare till Henke Larsson.
Hade jag haft något att säga till om hade jag valt Peter Gerhardsson, Häckens avgående tränare. Men i hans fall ligger kanske Hammarby närmast.
Idrottsgalor är inget för mig.
Valet var därför extra lätt i går. Givetvis föredrog jag via tv Redbergslid mot HK Malmö från Handbollsligan framför Fotbollsgala. Som alltid i jämna matcher, till slut 27—30, spännande.
Men jag har naturligtvis tagit del av prislistan. Och måste då ställa frågan: Vad har juryn mot Andreas Isaksson?
Jag hade faktiskt trott och hoppats att han skulle få Guldbollen för 2016. Men så fick jag reda på att novembermatcherna 2015 i EM-kvalet räknades in i bedömningen. I och för sig underligt.
I dessa två matcher mot Danmark har jag tidigare menat att Zlatan fick alldeles för mycket kredit. Visst han gjorde tre mål (av fyra), men alla på fasta situationer. En straff och en frispark fixades av Emil Forsberg, som dessutom svarade för det fjärde målet.
Det var Emil Forsberg som var den svensk som just i play-offavgörandet mot Danmark var den viktigaste spelaren. Om man nu vågar påstå något sådant i Zlatanland.
***
Att Isaksson inte fick Guldbollen är väl trots allt ok. Men att han inte fick utmärkelsen Årets målvakt är obegripligt. Han var tveklöst bäste svensk i EM-slutspelet, säsongens viktigaste turnering. Efter sin insats i VM-kvalet mot Frankrike borde Robin Olsen inte vara en utmanare. Låt vara att han var mycket bra i kryssmatchen mot Holland.
***
Valet av Stefan Johannesson som Årets domare är också förvånade. Han har kanske haft otur att jag råkat se ganska många matcher det här spelåret, när han svarat för många viktiga misstag.
En konspiratorisk tanke: Stefan Johannesson är 45 år och har därmed passerat åldersgränsen för att döma internationellt.
Utmärkelsen var ett tack för lång och trogen tjänst.
Allt jag vet om Allan Kuhn, den entledigade MFF-tränaren, har jag fått veta genom massmedia, i långa och korta reportage i tidningarna eller i de mer eller mindre meningslösa tv-intervjuerna före, under eller efter de allsvenska matcherna.
Jag har aldrig sett någon av hans träningar.
Men intrycket är klart. De intentioner, den spelidé, han fick jobbet på (enligt sportchefen Daniel Andersson) har han inte lyckats infria. Har det varit fel på spelarmaterialet eller på Kuhns förmåga att förmedla sitt budskap?
Det är denna fråga man måste ställa sig. Jag har inget svar. Men som i fall med alla sparkade tränare blir det just tränaren som får bära hundhuvudet.
Men i min värld är det sportchefen som har huvudansvaret. Det är han som anställer tränarteamet och formar spelartruppen.
***
Trots guldet har MFF inte imponerat rakt igenom i år. Tempot har exempelvis inte varit bra, alldeles för lågt för att kunna utmana på den internationella nivå som behövs för att nå ett tredje steg i kvalet till ett slutspel i Europa. Det måste höjas.
Ett SM-vinnande lag har oftast marginalerna med sig. Jag vill uttrycka det så här: MFF har haft få tveksamma domslut MOT sig 2016. Ganska många MED.
Därmed inte sagt att MFF inte var värdiga mästare. De berömmande orden dock lite väl stora.
***
Åter till Allan Kuhn och hans korta tid i Malmö FF ur ett massmedialt perspektiv. När han introducerades i MFF var det på Daniel Anderssons ord som gällde. Få ifrågasättanden fanns att läsa. Men det är den miljö som vuxit fram mellan press och klubb i Malmö.
Mitt minne blir inte bättre med åren, men när något är alltför infantilt kommer jag även ihåg detaljer. En naiv blå krönikör menade i en av sina första intervjuer att han litade på Kuhns förmåga, eftersom de under hela tiden hade ögonkontakt.
Jo det är sant, något sådant stod det!
***
Läste i dag en krönika, av en annan hovpoet, om Kuhns MFF-tid. I den framgick det vilken alltmer underordnad roll dansken fått den senaste tiden på vägen mot SM-titeln. Med denna kunskap, varför publicerar man då inte funderingarna om ett troligt tränarbyte. Det måste svida i en sann journalistsjäl att en kollega från Expressen är först med en stor lokal nyhet.
Omdömena om Kuhns kapacitet till trots. rankar krönikören honom som tredje bäste tränare i tävlingen Allsvenskans stora pris. För mig harmonierar inte detta.
10 628
1 467
1 009
732
532
306
240
Vad är detta för siffror?
Jo, det är antalet personer som den senaste perioden sett elitidrott i Sydvästskåne.
Uppifrån
Malmö Redhawks—Rögle, ishockey (10 628)
HK Malmö—Ystads IF, handboll (1 467)
Höllviken IBF—Helsingborg, innebandy (1 009)
Pantern—Mora, ishockey (732)
FC Rosengård—Slavia Praha, fotboll, damer (532)
Lugi—Skuru, handboll, damer (306)
Malbas—Borås, basket (240)
Publiksiffrorna visar i vilken skugga regionens lag lever i bakom Redhawks och nu spellediga Malmö FF.
Ok, Höllvikens siffra i innebandyderbyt mot Helsingborg är bra. Det är fullsatt och mer kan man naturligtvis inte begära.
Handbollen håller, sett över hela landet, sitt publikförsprång till innebandyn. Men i ett framtidsperspektiv lär gapet minska. Jag är ingen frekvent besökare på innebandy men märker att ålderssnittet är lägre på innebandy än på handboll. I Malmö spelar fler pojkar handboll i dag än för ett tiotal år sedan. Det har inte ännu inte gett effekt på åldersstrukturen i Baltiska hallen. Tv-svepen över läktarna från övriga arenor ger samma intryck.
Att man nu kan se alla Handbollsligans matcher via tv inverkar givetvis också. YIF fyllde förvisso några bänkrader i Baltiskan i tisdags men jag vet att många föredrog att stanna hemma i den väl insuttna tv-fåtöljen framför drygt 15 mils resa genom ett mörkt och dimmigt Skåne.
En förvånansvärt låg siffra är 306 personer på en match mellan två lag, Lugi och Skuru, som förmodligen kommer att göra upp om den viktiga andraplatsen i damernas högsta handbollserie.
Damlagen har det över huvud taget tufft. Endast 532 personer (alla under 18 år hade fri entré) hade sökt sig till Malmö ip för att se FC Rosengård avancera i Champions League. Låt var att Malmölaget i praktiken var klart för nästa omgång och vädret inte direkt var inbjudande. Men ändå …
Det gnälls allmänt på det europeiska fotbollsförbundets ojämna fördelning av pengarna mellan herrar och damer i deras olika turneringar. Det finns väl all anledning att diskutera detta. Samtidigt måste ju damfotbollens representanter prioritera frågan hur man även på det internationella planet skall locka publik. Intresset är minst sagt klent.
Lite konspiratoriska tankar kan väl vara tillåtna: Varför är det så svårt att få fram publiksiffrorna från CL-matcherna? Varken den officiella hemsidan inom Uefa eller Sydsvenskan hade någon uppgift nu senast.
Vågar man inte visa de usla siffrorna?
I ishockey lever Panterns sitt eget liv. Den här säsongen är spelprogrammet – hittills – gynnsammare i förhållandet till Redhawks. Det har inneburit några hundra personer mer i några matcher men snittet är tre till sex gånger mindre än konkurrenternas
Malbas herrar är det stora sorgebarnet. Senast i den fösta säsongsvinsten mot Borås – det var en bra och spännande tillställning – fanns 240 personer i Heleneholmshallen. En fredagskväll och delvis kollision med VM-kvalet i fotboll mellan Frankrike och Sverige är en förklaring, men rent allmänt är det inte speciellt välbesökt vid Malbas hemmamatcher.
I längden är det en omöjligt att ha elitlag med denna klena support.
Föreningarna bakom giganterna Malmö FF och Redhawks har det inte lätt. Självfallet är detta ingen nyhet, bara kompletterad med några siffror från de senaste tio dagarna.
Lite förströelse en novembereftermiddag då mörkret och dimman drar in över Borgmästaregården.
Efter att ha sett cirka 100 av säsongens allsvenska fotbollsmatcher ger jag mitt personliga val i de kategorier som C More skall belöna på torsdag i tv.
Min bedömning baserat sig helt på vad jag sett i Allsvenskan. Därför föll MFF:s Kari Arnason bort, EM-insatsen till trots. I seriespelet har islänningen varit svajig.
Det är ett svårt jobb—ja, nästan omöjligt. Man kan ju ha sett för spelaren rätt match, eller fel. Vilket naturligtvis inverkar på bedömningen.
Jag har på nätet inte hittat de exakta reglerna, men eftersom jag inte ingår i den officiella juryn har jag tagit mig vissa friheter.
På tränarsidan har jag delat andraplatsen mellan Norrköpings båda tränare. De har förtjänstfullt lotsat det på så många punkter åderlåtna laget till en tredjeplats med bibehållet målgivande attraktivt spel.
Femman Peter Swärdh, då? Han är den tränare som vågat spela med flest tonåringar. Även i ett utsatt läge.
Svåraste kategorin är Värdefullaste spelare. Vika kriterier skall man räkna, de spelmässiga eller de moraliska/personliga egenskaperna som betyder så mycket för ett lag. Jag har valt en kombination.
Om ni har lust, så ta del av en amatöranalytikers val till Allsvenskans stora pris.
Målvakter
1) Johan Wiland, MFF
2) Jacob Rinne, ÖSK
3) Peter Abrahamsson, Häcken
4) Patrik Carlgren, AIK
5) Ögmundur Kristiansson, Hammarby
Försvarare
1) Per Karlsson, AIK
2) Andreas Johansson, Norrköping
3) Omar Colley, Djurgården
4) Erik Salomonson, Göteborg
5) Kari Arkivou, Häcken
Mittfältare
1) Rasmus Elm, Kalmar
2) Anders Christiansen, MFF
3) Ismael, Kalmar
4) Viktor Claesson, Elfsborg
5) Alex Dryer, Östersund
Anfallare
1) Vidar Örn Kjartansson, MFF
2) Sebastian Andersson, Norrköping
3) Marcus Rosenberg, MFF
4) Pawel Cibicki, J-Södra
5) Alexander Isak, AIK
Tränare
1) Graham Potter, Östersund
2) Jens Gustafson/Jan Andersson, Norrköping
3) Rickard Norling, AIK
4) Jimmy Thelin, J-Södra
5) Peter Swärdh, Kalmar
Talang
1) Alexander Isak, AIK
2) Tesfalde Tekie, Norrköping
3) Franz Brorsson, MFF
4) Jesper Karlsson, Falkenberg
5) Peter Wilson, Sundsvall
Värdefullaste spelare
1) Jo Inge Berget, MFF
2) Viktor Claesson, Elfsborg
3) Nils-Eric Johansson, AIK
4) Kennedy Bakircioglü, Hammarby
5) Andreas Johansson, Norrköping,