För två dagar sedan blev Malmö FF svenska mästare i fotboll.
Grattis förresten!
De som läser Sydsvenskan kan inte ha missat SM-guldet. Inklusive första sidorna har denna händelse under de två senaste dagarna skildrats på cirka 16 och en halv sida. Övrig idrott cirka sex, där fyra spalter varit tv-tablån. De heliga spalterna om spel och hästsport har jag inte tagit med i uträkningarna.
Ser man på övrig text i B-delens sista upplaga finns det knappt sex sidor Malmö, inte fullt två sidor Lund och lite drygt två sidor Omkretsen. Lägg till fyra sidor Åsikter.
Malmö, Lund, Omkretsen och Åsikter har sammantaget under två dagar fått mindre utrymme än Malmö FF:s guld.
Jag har de senaste dagarna träffar många idrottsintresserade personer från regionen och som också är regelbundna tidningsläsare.
De ställer frågan: Är denna snedvridning rätt väg att behålla sina läsare och få nya.
Råkade just se en blogg hos en av Malmötidningarna.
Rubriken löd: Omöjligt förstå Falkenbergs beslut att ta med Carvallo mot MFF.
Carvallo heter Felipe i förnamn och är utlånad av MFF till just Falkenberg. Efter säsongen skall han återvända till MFF.
Vinner MFF Allsvenskan lär det utfalla bonuspengar till de spelare som varit delaktiga i guldet. Carvallo tillhör den gruppen efter några matcher i våras.
Bloggaren/krönikören tror förstås att Carvallo kommer att göra sitt bästa, men sen kommer de konspiratoriska tankarna fram: Tänk om …
Falkenberg litar på Carvallo. Det är huvudsaken.
Hur hade tongångarna gått i Norrköping om Falkenberg medvetet försvagat sitt lag mot toppkonkurrenten?
Resultatet får visa rätt eller fel. Oavsett tabellplacering tillhör det god sportslig etikett att göra sitt bästa mot alla motståndare.
Ett mynt har alltid två sidor, inte två ljusblå.
Ni får själv gissa vem bloggaren är. Valet är inte svårt.
Skall brott löna sig?
Lite löjlig fråga givetvis, men tanken har dykt upp när jag sett en del handbollsmatcher nu i höst. Det gäller främst den nya regeln om att ett lag har sex passningar på sig för ett avslut efter domarnas tecken för passivitet.
Sex passningar anser regelexperterna tydligen är normalt för att bygga uppå ett anfall. Men laget får nästan aldrig sex passningar i följd på sig. Så fort det är möjligt ”låser” motståndarna spelet på ett ojuste sätt och så återstår bara kanske två eller tre pass ytterligare med följd att det oftast blir ett taskigt avslutningsläge.
Brott har med andra ord lönat. Handbollen är inte förtjänt av sådana regler.
***
Handboll är den svåraste bollsporten att döma. Gränsfallen är så många på straffskalan. (Amerikansk fotboll vet jag inget om.)
Såg gårdagsmötet i går mellan HK Malmö och Sävehof, 31—28. Kan inte peka på några speciella situationer men efter ett ha konsulterat mina anteckningar och upptäckt att Sävehof hade sex utvisningar, HK två (den sista i slutsekunderna) och att hemmalaget fick sex straffar, gästerna två, blev jag konfunderad: Spelade verkligen Sävehof så mycket fulare än HK?
Jag vet som sagt inte. Men – HK-anhängarna får ursäkta – det gagnar inte handbollen att det försvarsspel som praktiserades mot Sävehofs mittsexa Ingolfsson under andra halvlek, inte gav en enda utvisning. Det var mer brottning än handboll.
Jag gillar handboll, men när artisterna plockas bort alltför tufft utan åtgärd då känns det fel.
En neutral åskådare skall kunna njuta av en handbollsmatch. De på många håll (storstäderna) klena åskådarsifforna beror kanske att handbollen med sin inneboende spänning bara berör den som har en speciell känsla för en klubb.
Tack Östersund!
För att 3—0-vinsten över Malmö FF gör att guldspänningen i Allsvenskan består i alla fall några dagar ytterligare. Och det är det väl alla vill ha? Eller?
Man tack först och främst för att ni verkligen berikat och charmat serien. Allt från premiären mot Hammarby till gårdagsmötet (med fortsättning) har ni stått för en kreativ fotboll och ett mod som imponerar och som man hoppas att andra anammar.
Tyvärr kunde jag av privata skäl inte se gårdagsmatchen på plats. Fick dela upp matchen via tv i tv delar med en utsökt lyxsupé som fyra timmars paus.
Det är snart dags att summera säsongen. En massa pris skall delas ut. Om titeln Årets tränare på herrsidan är konkurrensen tuff. Lars Lagerbäck med Islands EM-insats som merit är ett bra alternativt men det finns ett pris som skall tilldelas Allsvenskans bäste tränare. Juryn tar ofta den lätta vägen, guldvinnarnas coach brukar belönas utan hänsyn till spelarmaterialet.
Men inte i år för årets vinnare skall bli Östersunds Graham Potter.
Något annat vore ett underbetyg av juryn till sig själv.
Potter är också en värdig motståndare till Lagerbäck.
Jag har läst åtskilliga artiklar om MFF-talangen Mattias Svanberg.
Han lär vara en av de främsta talanger i klubben på mången god dag. Såg honom i inhoppet mot Helsingborgs IF och visst visade han under den halvlek han spelade att det finns fog för lovorden. Målet han slog in var av hög klass även om det kom i slutet av matchen, då HIF hade prioriterat bort försvarsarbetet för att om möjligt kvittera.
Med alla lovord och HIF-insatsen i bakhuvudet blev jag konfunderad när MFF-tränaren Allan Kuhn i en ansträngd skadesituation inför lördagsmötet hemma mot Östersund inte funderar på att ta Mattias med i startelvan. Men mest förvånad blev jag av motiveringen, framförd i två olika media, ungefär så här:
”Mattias är för ung för att få ett så stor ansvar i en så viktig match.”
Kan det finnas ett bättre läge?
1) Serieledning med sju poäng
2) Hemmaplan
3) Fullsatt Stadion, som säkert stöttar en Malmögrabb
4) Möter ett lag från de nedre regionerna
5) En motståndare som dessutom ogillar naturgräsI
I årets Allsvenska har många, förvånansvärt många, unga i jämförbar ålder (man måste ta hänsyn till fysisk och psykisk mognad inte bara till födelsedag) gjort avtryck. I lag som också varit utsatta för press. Och i lag med sämre omgivning än den Mattias hade fått om han regelbundet fått chansen.
Rubrikens frågetecken skall kanske tas bort.