Sällan, nej, aldrig, har omdömena om ett lag varierat så mycket från en måndag till en torsdag.
Det gäller naturligtvis Malmö FF:s euforiskt beskrivna 4—1seger över J-Södra i Allsvenskan kontra den förödmjukande cupförlusten, 3—1, mot Landskrona Bois. Låt vara att MFF-lagen inte var identiska men hur många gånger har man inte fått sig itutat att MFF har två lag av allsvensk klass. Det är ett önsketänkande som inte har förankring i mer än i en himmelsblå utopi.
Jag förstår att besvikelsen är enorm hos dem som skrev upp vinsten mot Jönköping till smått himmelska höjder. Fallet blev stort. Det jag däremot har svårt att riktigt inse är upphaussningen av insatsen mot J-Södra. Visst, MFF var överlägset samtidigt som motståndarna hade en kväll då mycket lite fungerade. Som för MFF i går.
Form är i min värld något som pågår en längre tid. Den bedöms inte efter en enda match. För handen på hjärtat: trots en lång förlustfri MFF-svit har väl spelet inte rakt igenom varit imponerande. 2x1—1 mot Kalmar är väl lite si så där. De tre poängen hemma mot AIK kan man till stor del tacka den storspelande målvakten Wiland för. (Målvaktsspelet är självfallet en viktig ingrediens i ett vinnande lag.). Dubbelvinsterna mot Örebro har spelmässigt varit odiskutabla men höstens ÖSK är en besvikelse med ett tempo i sitt spel som inte hör hemma i ett tilltänkt allsvenskt topplag. Till och med MFF har ett betydligt snabbare spel.
Vinster och poäng förlåter det mesta och det är detta MFF kan glädja sig åt. Spelmässigt har laget inte imponerat sett över hela perioden sen EM-uppehållet.
Att då efter spelet mot Jönköping utropa att vägen mot SM-guldet är autostradalik känns mera som en glädjeyttring än ett påstående grundat på fakta.
Nu tror jag likväl att guldet hamnar hos MFF men inte på grund av eget storspel utan främst för att IFK Norrköping förlorat i stort halva mästarlaget från 2015. Kan Norrköping försvara sitt guld är det inte mindre än en praktprestation. AIK är sex poäng efter och med en i sammanhanget usel målskillnad. Det räcker inte för Solnalaget speciellt som MFF och AIK spelat klart sinsemellan.
Åter till matchen mot J-Södra! Trots MFF-överlägsenheten fick Smålandslaget sina chanser, ett friläge vid 0—0, ett stolpskott och så ett mål. Även i höstens övriga möten har motståndarna haft förvånansvärt många möjligheter men effektiviteten/skickligheten har inte varit tillräcklig.
Landskrona Bois hade den.
MFF:s försvarsspel har inte varit så stabilt som resultaten visar.
Att sätta betyg är svårt.
20 år som lärare ger mig en viss erfarenhet. Det är många parametrar att ta hänsyn till. Slarv bestraffas hårt av elever och föräldrar.
De journalister, som betygsatt den svenska OS-insatsen, slipper denna granskning. Men att placera en elfteplacerad golfspelare i turistklass beror naturligtvis på slarv. Men så blir det när kvantitet är viktigare än kvalitet.
Det finns många sätt att granska den svenska OS-insatsen. Jag tror att de flesta länder procentuellt har ungefär lika många misslyckanden/besvikelser som Sverige. Inför OS finns det i många grenar ett tiotal medaljkandidater, eller om man vill medaljförhoppningar. Tre får stiga upp på prispallen. Har de andra sju misslyckats? Några naturligtvis, men inte alla. Vi var ett gäng någorlunda insatta personer som före OS spekulerade i hur många realistiska medaljchanser Sverige hade. Vi kom fram till något över 20. När vi plitade ner våra tips hamnade vi på siffrorna 8, 9, 12. Det blev alltså ett något bättre utfall, 11, än vad vi ”experter” förutsåg. Självfallet har jag ingen aning om ifall Sveriges konkurrenter fick en lika bra utdelning på sina förhoppningar. Jag betvivlar.
Vi svenskar hakar upp oss på att exempelvis friidrottens två främsta medaljkandidater, Michael Tornéus och Daniel Ståhl, inte kvalificerade sig till längd- respektive diskusfinalen. Det fanns OS-vinnare, guldmedaljörer från VM och statistiska världsettor som rönte samma bittra öde. De stora friidrottsländerna med bredd kunde kompensera en miss med att en landsman klarade kvalet. Som i herrarnas diskus, där storebror favoriten Harting föll bort men guldet kastades hem av lillebror. En liten svensk parallell också i diskus: Ståhl ut, Härstedt in.
Just friidrotten i OS är den mest konkurrensutsatta idrotten. Friidrott på en någorlunda hög nivå bedrivs i de flesta länder. I OS får nationerna ställa upp med tre aktiva/gren, i simning två. I väldigt många grenar är deltagarantalet per nation begränsat till en. Det gör självfallet att en medalj, en finalplats sitter olika högt. Det bör man ta hänsyn till i bedömningen.
Jag har svårt att förstå att en semifinalplats i simning, det vill säga en placering bland de 16 främsta, ger godkänt medan plats 14 i kvalet i en friidrottsgren, där endast tolv går till final, ger ett underkänt betyg.
Logiken?
I de idrotter, där det är direkteliminering, måste man i min värld bedöma prestationen och motståndet, inte enbart resultatet.
Jag är inte mannen att värdera insatserna, men de som i massmedia gör det borde, inte minst för att visa respekt för de aktiva, vara noggrannare i sin betygssättning.
Sen det där snacket om att en del aktiva skulle vara nöjda med att bara vara med i Rio, ja, det är bara löjligt.
***
Jag är en stor beundrare av Sarah Sjöström. Ja, vem är inte det? Men lite kyligt kan man konstatera att hennes tre medaljer (är det mer än i simning och gymnastik som en enskild aktiv kan konkurrera om mer än två individuella medaljer?) inte ger en helt korrekt bild av den samlade svenska OS-insatsen. Sarah simmade hem mer än 25 procent av de svenska medaljerna. Svensk idrott och svensk simning skall vara stolta över denna fantastiska idrottskvinna.
Hon räddade inte bara det svenska totalfacit utan även den svenska siminsatsen.
För bakom Sarah var simmarna inte nämnvärt mycket bättre än friidrottarna, speciellt inte om man dessutom tar hänsyn till bredden på konkurrensen.
En minisemester, OS förstås, en besvärlig förkylning men framförallt en havererad dator.
Där har du förklaringarna till uppehållet på min skrivklåda. Passionerad tidningsläsare som jag är känns det tufft att erkänna att 13 dagar utan tillgång till olika tidningssajter med läsvärda krönikor och några få intressanta bloggare är en lång tid. Jag har förvisso en modern mobil. Men någon måtta får det vara på moderniteterna för en äldre man.
Man märker förstås snabbt att utan en fungerande dator kan det vardagliga livet bli något besvärligare. Men det finns, som i allt, två sidor av saken. Jag har hunnit läsa mer än vanligt, bland annat del 2 av ”Spela fotboll bondjävlar” av Torbjörn Andersson, historiker och lektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola. En intressant läsning om fotbollens ställning i några svenska orter med allsvenska lag. TA ger perspektiv på annat än fina passningar, offside och felaktiga domslut.
Vad missar man nu i denna expanderande massmediavärld utan en fungerande dator. Jag inbillar mig att mina två Malmötidningar ger mig det jag vill ha om politik, kultur (Skånskan och Sydsvenskan kompletterar varandra) och lokala nyheter (Skånskan är bredare både i Malmö och de skånska närliggande kommunerna). Men på ett område räcker Malmötidningarna inte till: Min gamla käpphäst Sporten. Jag nöjer mig den allsvenska fotbollen. Tre dagar med Barometern i Kalmar gav jag mig mer läsning om Kalmar FF:s motståndare än vad Sydsvenskan ger mig om MFF:s. Skånskan skriver regelbundet om Helsingborgs IF.
Jag är givetvis väl medveten om den globala förändringen i tidningsläsandet men ibland känns det som om tidningsledningarna gömmer sig bakom detta tråkiga faktum i stället för att fundera i annorlunda banor. Eller att kanske fråga sig om allt det gamla var så himla uselt.
Självfallet förstår jag att Sporten bara är en avdelning av många, men ack så viktig. Jag har fortfarande ett brett kontaktnät och vet att många, även de mest fotbollsintresserade, vill läsa mer än om Malmö FF och FC Rosengård. Tro mig!
OS då? Tiderna, semestern och förkylningen, allt tillsammans, har gjort att jag följt Rio-spelen sämre än kanske alla sen Helsingfors 1952.
Några funderingar har jag och återkommer.
Men först skall läsa några krönikor och bloggar som jag missat under datorhaveriet.
I helgen var jag funktionär vid USM i friidrott i Vellinge.
Det var trevligt att umgås med trevliga, positiva, målinriktade ungdomar och med andra funktionärer. I den senare kategorin var det många jag känt under tre, fyra decennier. Friidrottens funktonärsstab är gammal i den här regionen. Nåväl, det kändes stimulerande att hjälpa till och ge en ung friidrottsgeneration möjlighet att träffas under angenäma former.
Samtidigt som 15- och 16-åringarna hade sina mästerskap i Vellinge arrangerades i Hässleholm SM för 17- 19- och 22-åringar. Sammanlagt tävlade man i 164 grenar om 492 medaljer. Med ett så brett utbud är det givetvis lätt att hitta många positiva insatser med åtskilliga medaljer. Som döljer brister och svagheter. I många grenar var det oroväckande små startfält även i de två yngsta åldersgrupperna.
SM i Skåne borde generera att det fanns gott om skåningar till start. Och visst resultatnivån hos några aktiva visade ett de förmodligen inte anmälts till ett SM, där det krävts både långa resor och övernattningar. Självfallet var det oerhört positiv för tävlingarna i sin helhet och för den enskilde aktive att man ställde upp i SM.
Men ... Trots närheten till tävlingsorten fanns det i nio av 16 grenar ingen skånsk deltagare i P 16. I F 16 var sju grenar "skånelösa". Lite bättre var det i 15-årsklassen, fyra grenar vardera var utan skåningar. Liknande var utfallet i de grupper som avgjordes i Hässleholm.
Grottar man ner sig i antalet aktiva är siffrorna än mer alamerande, speciellt på pojksidan. I P 15 deltog endast sex skånska pojkar, i P 16 sju. Flicksidan var betydligt mera positiv, 20 respektive 15.
Vill man se en bred skånsk friidrott är underlaget för klent. Det är lätt att gömma sig bakom ett rikt medaljutfall. Det är ju så att inom ungdomsfriidrotten kan en och samma aktiv ta både två och tre medaljer. Så var det också i år för många duktiga skånska ungdomar.
Tiden har inte räckt till för att räkna ut hur många av de 492 medaljerna som hamnade i de skånska föreningarna. I min värld är detta, speciellt i 15- och 16-årsklasserna, inte det viktigaste. Ett stort antal deltagare är så oerhört mycket mer betydelsefullt. De skånska klubbarna har mycket att ta tag i, speciellt bland pojkarna. Det visade årets USM.
Kom just hem efter ett styrelsemöte.
Var givetvis intresserad av det senaste från OS i Rio och gick in på Sydsvenskans hemsida. Men vad möttes jag av? Jo, en rubrik om att Adu utgick i pausen i MFF:s match i den allsvenska U 21-serien mot IFK Göteborg. Och ett långt referat om MFF:s 5-0-seger utan att man med ett enda ord nämnde något om göteborgarnas lag. Detta i en serie, där ibland lagen kommer med en näst intill A-lagsuppställning för att omgången efter mönstra ett U 17-lag. Efter vad jag förstått har det hänt i MFF den här säsongen. För att rätt värdera MFF-insaten borde man få veta något om Göteborgs lag.
Men inte ord. Och är ett referar om MFF:s U 21-lag kvällens viktigaste nyhet i sportens värld? I OS-tider.