Jag skall gå på match i dag, Malmö FF-Kalmar FF.
Sydsvenskan hade som vanligt nästan ett uppslag som förhands, Skånskan knappt en sida. Det fann med andra ord utrymme. Men i Malmö gället bara MFF. Precis som jag skrev i mitt förra blogginlägg. Inte ett ord om KFF. Och denna gång fanns det verkligen anledning. I sin förra match, 4-2-förlusten mot Gefle, fick Kalmar spela de sista 20 minuterna med tio man sedan två av lagets främsta spelare, Viktor Agardius och Viktor Elm, burits ut, till synes allvarligt skadade. Inte ett ord i Malmös morgontidningar om dessa båda spelare är disponibla till eftermiddagens möte.
Jag upprepar vad jag skrev i mitt förra inlägg: Det finns läsare som är allmänt intresserade av alla de allsvenska lagen. Och till och med i Malmö vill man kanske läsa några få rader om den kommande motståndaren. Men som sagt inte ett endaste ord. Det är ju så lätt att dagens mediavärld få information via klubbarnas hemsidor. Viktor Agardius har en allvarlig knäskada, är troligen borta resten av säsongen. Viktor Elm finns med i en 19-mannatrupp. Det tog en knapp minut att få fram denna information.
***
Dagens artikel i Sydsvenskan handlade om MFF-backen Pa Konates situation i MFF i och med att hans deltagande i Sveriges OS-lag. Jag tyckte mig känna igen resonemang och vinkling till över 50 procent. Visst det var från en artikel i
- ja, det är sant - Sydsvenskan för cirka en vecka sedan. Att tidningens läsare blir färre är ingen nyhet. Men jag inbillade mig att i alla fall redaktionens egna medarbetare (låt vare en vikarie, men erfaren och vanligtvis kunnig sådan) läser vad som publiceras. Men så sprack ytterligare en illusion.
***
Det skall bli intressant se matchen, inte minst för att live se Rasmus Elm, en personlig favorit och en av Allsvenskans bästa spelare. Hans teknik och förmåga att i trängda lägen kontrollera boll och attackerande motståndare är en fröjd för en fotbollsintresserad.
Allsvenskan i fotboll är igång igen
.
Det gillar jag. Allsvcnskan är för mig mer än Malmö FF. Det är Allsvenskan, det vill säga alla lag i serien. I dessa tv-tider kan man följa alla lag, lära känna igen spelarna, följa deras utveckling och så vidare. Man vill också veta vad som händer och sker i trupperna, speciellt nu i fönstertider. Men som betalande läsare av Sydvenskan och Skånskan får man inte all den information man vill ha. Det finns otaliga övergångar, även spektakulära sådana, man inte kunnat läsa om i Malmös papperstidningar.
I min lilla inskränkta värld är detta ett förakt mot många läsare. Jag är inte ensam om denna uppfattning. Man får förlita sig på nätet.
Jag vill absolut inte påstå att min uppfattning om fotboll är den rätta, men jag kan - ännu i alla fall -se vad som händer på plan. Man får ofta intrycket att man bortser från motståndarnas chanser och kvliteter. För att ta exempel från de två senaste matcherna, de mot Örebro och AIK, så skapade dessa lag fler chanser än vad som framgick av Sydsvenskans referat. Att sällan, eller aldrig, analysera motståndarnas spel och spelare är ytterligare en brist. Beror det på okunnighet? Tro mig, alla läsare av Sydsvenskan och Skånskan är inte ljusblå in i själen.
Har förstått att journalisterna på plats numera tar hjälp av hemmaredaktionernas tv-tittande vid kniviga, svårbedömda situationer, de som sen tyvärr repriseras och dissikeras i all oändlighet i tv-studion. Men inte heller här finner jag konsekvens i rapportetingen. Jag har inte sett någon kommentera Anton Tinnerholms nerdragning av en AIK-are i straffområdet vid en hörna i slutskedet. Jag förstår att man på plats inte kan se allt, när man samtidigt på nätet på ett intetsägande sätt skall referera matchen och dessutom kolla British Open i golf.
Jag upprepar gärna att jag menar att detta är läsarförakt. Jag betalar för att få en journalistisk bedömning av matchen.
Givetvis har snacket om ett eventuellt guldryck kommit igång. Och detta innan halva serien är avklarad. Tack och lov är det inte så. Spänning är den viktigaste ingrediensen i all idrott. Såg för övrigt Elfsborg
-IFK Göteborg innan AIK-MFF. Nu spelades förvisso matchen i Borås på en nylagd konstgräsplan mem det var iögonfallande vilken skillnad det var i passningstempo mellan dessa matcher. Till fördel för "förmatchen".
Nu skall jag svära i Malmökyrkan. Rent generellt tycker jag att tempot i MFF:s passningar, med tanke på de spelare man har, är dåligt. Det är oftast omständligt. 1
-0-målet i går var ett av få befriande undantag.
SOK.s (Sveriges Olymipiska Kommittés) friidrottsuttagning i går har väckt diskussion.
Så är det nästan alltid.
Jag menar att SOK agerat både ologiskt och tramsigt.
Susanna Kallurs nominering blev givetvis mest uppmärksammat. Det ligger mycket känslor bakom den uttagningen. Kanske också ett tryck från den stora allmänheten. Man måste beundra hennes besatthet -- den som driver många av de stora stjärnorna -- och att löpa 100 meter häck på 12,91, under den internationella kvalgränsen, är imponerande med tanke på bakgrunden. Låt detta vara vara ett tillräckligt skäl för Rio-resan och kom inte med uttalanden om att Sanna kan konkurrera om en åttonde plats, alltså att nå en final. Klarar man det inte i ett EM hur skalla man då fixa det i konkurrens med världseliten? I den aktuella världsstatistiken ger 12,91 en 49:e plats. Tar man bort 17 amerikanskor och några till från ländet med mer än tre topplöpare har Sanna Kallur en plats kring 25.
Jag har svårt att inse att hon har den kapacitet som SOK har som kriterium, att konkurrera om plats 8. Jag önskar dock att Sanna Kallur lyckas och hoppas att jag har fel om förmågan,
Nomineringen av Sanna Kallur öppnade vägen för höjdhopparna Sofie Skoog och Erika Kinsey, formellt kvalificerade men inte formmässigt 2016. Möjligen EM-finalsten Skoog. Lite konsekvens får det vara.
Men tar man ut dessa båda höjdhoppare varför då inte Erica Jarder i längd?
Jag har all respekt för att löpa maraton på 2,12 men att sätta denna tid som OS-kvalgräns samtidigt som alla i den svenska OS-truppen, oavsett idrott, som sagt skall kunna bli bli bland de åtta främsta, är minst sagt ologiskt. Detta apropå Mikael Ekvalls besvikelse över den uteblivna Brasilenresan.
Det finns mycket ologiskt i SOK:s resonnemang.
Så till det tramsiga: SOK:s uppskjutna besked till MAI:s diskuskastare Axel Härstedt. Vad kan förändras på några få dagar? Misslyckandet i årets EM och fjorårets VM ligger naturligtvis honom i fatet liksom att årets två bästa resultat är nådda vid tävlingar utanför de stora arenorna. Men det är ju så att många, många av de långa diskuskasten är nådda vid mindre och tillrättalagda tävlingar. Det är inte många som kastar 65 meter, kvalgränsen, vi ett mästerskap. Det visar de senaste mästerskapen.
Michael Tornéus och Kim Amb sökte upp optimala yttre förutsättningar för att nå sina respektive kvalgränser. De lyckades och en OS-nominering var därefter självskriven efter deras EM-insatser, strålande (silver) respektive godkänd (finalplats).
Men trots missen i EM borde Axel även han få en biljett. I ett lyckat ögonblick har han den finalkapacitet, som några av de uttagna friidrottarna saknar.
Varför håller SOK på att tramsa?
Jag gillar friidrott.
Ungdomsfriidrott och tävlingar som gäller något, mästerskap i alla dess former och landskamper.
Galor är inget för mig.
Av olika skäl såg jag inte så mycket från EM som jag önskat. Fyra svenska medaljer är ett okej facit. Har dock inte järnkoll på vilka toppnamn som avstod för att koncentrera sig på OS. I massmedia fick den svenska truppen godkänt. Jag håller med. Någon menade förstås att Karin Torneklint är Sveriges snällaste förbundskapten.. Hon sänder för stora trupper, speciellt till ett EM.
Jag menar att ett mästerskap skall ha försök och final och i loppen upp minst till och med 800 meter även en semifinal. Det är detta som är kryddan, ger många spänningsmoment, ger chans till överraskningar -- i båda riktningarna.
För detta krävs stora startfält. Hur skulle det se ut om länderna bara anmälde aktiva med finalchans eller till och med medaljmöjlighet? Det hade inneburit torftiga tävlingar.
Tack och lov sänder de flesta nationer mer än sina finalaspiranter. Om Karin Torneklint är mer generös än sina kolleger vet jag inte men eftersom startlistorna generellt vara stora, fanns samma grundtanke hos många. Av 30 deltagare/gren är det inte mer än hälften som har en realistsk möjlighet att nå finalen, en fjärdedel kan vara ett medaljhop. Det är så det ser ut.
För de unga är ett EM också en viktig “Se och lära-tävling”. Inte att förglömma.
Så visst skall Sverige ha stora trupper i ett EM.
***
I SM har startfälten minskat under en ganska lång period. Mycket beronde på att toppbredden blivit sämre men också tyvärr på grund av klubbarnas restriktiva uttagningsprinciper. Den aktive skall ha bra chans till finalkvalificering annars blir det att stanna hemma.
Klubbledarna måste bli lika generösa som Karin Torneklint.
EM i två stora idrotter avslutades i går.
Det mesta är sagt, visats och inte minst diskuterats i olika medier och man och man emellan.
Några små reflektioner.
Lars Lagerbäck och hans Island fick berättigad beröm för sin kvartsfinalplats, nådd genom en stark lagmoral och en tät, välorganiserad defensiv.
Tongångarna -- fram till vinsten i går -- var inte de samma när det gäller Portugals finalkvalificering. Den nåddes med liknande nödvändiga egenskaper, som är ett måste för att lyckas i ett internationellt mästerskap.
Många hängde upp sig på att Portugal inte vann någon av sina tre gruppspelsmatcher. Man menade att laget spelade på kryss. Mot Island (1--1) dominerade portugiserna. 0--0 mot Österrike berodde mest på att Österrikes Robert Almer förmodligen presterade turneringens främsta målvaktsspel just i det mötet. I 3--3 matchen mor Ungern visade Portugal sin lagmoral, låg under tre gånger, två av baklängesmålen kom efter frisparkar där bollen ändrade riktning och ställde målvakten Patricio.
Min åsikt är att man bedömde Portugals gruppinsats mer efter resultaten än efter prestationen. Laget -- jag betonar laget -- hade också spetskvaliteter i alla lagdelar. Man kan ha sína åsikter om exempelvis Pepes skådespelartalanger men nu när han inte hemföll åt filmingar är det bara att konstatera att få innerbackar i världen är bättre än han.
Portugal gick på något sätt -- för att använda ett populärt uttryck -- under experterns radar.
Det här EM-slutspelet visade defensivens betydelse. Många av målen kom i slutet av matcherna, när ett av lagen var tvunget att öppna upp sig, gå för eget mål.
Island fick sitt beröm från början. Portugal först efter guldet.
Att Island väckte störst uppmärksamhet är förståligt. Betänk också den lilla önationen har ett av världens främsta landslag i handboll.
Portugal är befolkningsmässigt inte heller en av de större länderna i Europa, bara någon miljon fler innevånare än Sverige.
***
Återkommer med synpunkter på EM i friidrott.