Sköt Elvira Öberg bort allt skitsnack om usla skyttetränare i det svenska skidskyttelandslaget?
Hoppas kan man. Men f-n tro´t.
Jag har naturligtvis sett de flesta av VM-loppen, men dock inte Elviras guldlopp och hennes strålande felfria serie på sista stå. Jag har heller inte sett ett enda inlägg på sociala medier om vilka duktiga tränare som ligger bakom guldet.
Men när det gått lite sämre på några distanser har folk suttit framför tv-apparaterna och kanaliserat sina egen besvikelse på de stackars skyttetränarna.
Avgå! Bytt ut!
Uppmaningarna har varit många. Framförda av personer som är lika okunniga som jag i den komplicerade, fascinerande sporten skidskytte. Missarna på tavlan ser man. Vallningen, val av struktur på skidorna, taktiken att hålla rätt tempo för att vara ”lagom lugn” inför skjutningen är faktorer som påverkar slutresultatet i kanske lika hög grand som skälva skotten.
Och har de tränare som är ansvariga för skidåkningen hittat rätt i sina uppgifter att hitta den optimala toppformen?
Skidskytte är alldeles för komplicerat för att rikta kritiken enbart mot just skyttetränarna.
Snudd på populistiskt tycker jag ibland.
Anlagen, förmågan att skjuta, varierar givetvis för olika individer. Alla kan inte bli mästerskyttar. Några måste nöja sig med att bli bra, mycket bra.
I ett mästerskap i skidskytte premieras många egenskaper. I någon disciplin skytte, i en annan uthålligheten i spåret eller snabbheten. Eller som oftast en kombination.
Sveriges fyra VM-medaljer är en mer än i fjor. Men förvisso långt från elva 2023. Ett ouppnåeligt rekord. Sett över tid under de senaste åren är Sverige trea i världen efter Frankrike och Norge. Så speciellt usla lär inte de svenska skyttetränarna vara.
Konkurrensen är tuffare än i längdåkning. Fler nationer har toppåkare. Det syns inte minst i stafetterna.
Det blev inte som jag hoppats.
Men befarat.
Min tidning Sydsvenskan hade i dag ingen förhandsartikel inför kvällens intressanta Skånederby i Handbollsligan i Baltiska hallen. Suveräna serieettan Ystads IF gästar en av säsongens positiva överraskning femteplacerade HK Malmö.
I min – förstås ålderstigna – journalisthjärna var artikelingången given. HK:s spektakuläre publikfavorit Felix Montebovi blev i går nämligen uttagen till seniorlandslaget. En utförlig presentation av honom och några ord från honom tycker jag faktiskt man kan begära av en vaken redaktion i en region, där handbollen, trots vikande publiksiffror, är stor.
Felix Montebovi spelar för en Malmöförening och är från Lund, moderförening är H 43. Malmö och Lund, de två orter med flest Sydsvenskanläsare.
Förra säsongen representerade Felix IFK Ystad.
Den alltid alerta – det gäller inte bara handboll – sportredaktionen på Ystads Allehanda hade två artiklar inför kvällens derby. En om YIF:s tuffa program och den andre med en intervju med landslagsdebutanten Felix Montebovi.
YA visar kunnande, SDS nonchalans.
Jag var på handboll i går, ligamatch mellan HK Malmö och Alingsås.
Publiksiffran var 803 och vi fick se bortalaget vinna med 29—26.
803 personer visar på handbollens och HK:s svårigheter att attrahera Malmöborna. På planen har spelarna visat hög klass med en lång svit av vinster, kryddad senast med en bortaseger mot IFK Kristianstad. Två poäng i går hade gett HK en andraplats. Med andra ord HK Malmö är för närvarande ett topplag i Sverige. Det borde generera en större intresse. Tycker en handbollsintresserad person.
Och den senaste insatsen borde kanske till och med rendera en förhandsartikel i stans enda morgontidning. HK:s publiksnitt är ju i paritet med FC Rosengårds i fotbollens damallsvenska. Kan ni tänka er en hemmamatch för Rosengård utan en omfångsrik artikel matchdagen?
Nej, jag tänkte väl det.
***
Jag gör en liten parentes i mina handbollsfunderingar.
På tisdagen hade Sydsvenskan ett lång referat/reportage om Malmö FF:s U 21-seriematch mot Halmstads BK, 1—2. Jag vet att intresset för MFF är stort, men jag inbillar mig att den största delen av den allmänt idrottsintresserade läsekretsen har ett bredare intresse än det tidningen förmedlar.
I MFF-referatet orkade skribenten inte ens namnge HBK:s målskyttar och inte med ett enda ord nämna viken status HBK-laget hade, så att läsarna kunde bedöma MFF-insatsen.
***
Åter till HK Malmö—Alingsås!
Läste att någon journalist menade att detta var Malmös första riktigt dåliga insats den här säsongen. Jag håller inte med. Jag minns bland annat hemmamötet mot IFK Kristianstad.Spelet mot de två sistplacerade lagen Guif och Skånela för bara någon vecka sedan, trots full poäng, var också bedrövligt.
Att så underkänna HK-spelet är att undervärdera Alingsås. Gästerna kom till Baltiskan i en trängd situation och utan två bärande spelare som Johan Nilsson och Samuel Lindberg. Västgötarna visade bra bredd och inte minst moral för att undvika ett negativt kval. Och kanske till och med för att nå en slutspelsplats.
Något enda berömmande ord tycker jag faktiskt att Alingsås var värt. Nu vet jag att det blivit kutym i Sydsvenskan att sällan eller aldrig beröra Malmölagens motståndare. (Det gäller alla idrotter.)
Jag menar att det är lite ledsamt. Texterna hade blivit intressantare.
Malmö HK var inte bra i går, samtidigt neutraliserade motståndarna HK:s styrkor. Den egenskap som Malmö fått berättigat beröm för. Och som gett laget den positivt överraskande topplaceringen.
På något sätt såg segermarginalen stabilare ut än de tre mål den blev. Betänk att Alingsås fick fem utvisningar, HK noll, och att hemmalaget fick två straffar, gästerna noll.
Den skillnaden i ojustheter uppfattade inte jag.
***
På fredag är det dags för ett nytt besök i Baltiska hallen. Skånederby mot suveräna serieettan Ystads IF och ett revanschlystet HK Malmö.
Det borde locka över 1 000 personer och kanske till och med ge en förhandsartikel i Sydsvenskan.
Svenska cupen i fotboll för herrar har startat.
Såg några av matcherna, har bokat in Häcken—Öster som kvällsunderhållning. En nog så intressant match.
Det nya formatet med gruppspel har blivit en framgång, inte minst publikt. Gynnade av sina inomhusarenor drog Hammarby över 18 000 åskådare, AIK över 17 000 och Djurgården över 13 000. Med tanke på väder, vind och kyla var väl MFF.s 6 223 mot föga attraktiva Utsikten också en bra siffra. Speciellt som Malmö Redhawks lockade med fri entré till mötet mot Timrå.
***
Cupfotboll förknippar vi lite äldre med möjlighet till överraskningar, den lille kan i en enstaka match överraska mot ett elitlag. Det händer förstås ibland när de 32 gruppspelslagen skall utkristalliseras. Men i en fyrlagsserie med tre matcher minskas naturligtvis möjligheterna.
I synnerhet som de bästa lagen, rankade efter fjorårets serieplaceringar, gynnas i cupseriespelet. De bästa lagen kan inte mötas förrän i en eventuell kvartsfinal.
I gruppspelet har också det bäst seedade laget alltid två hemmamatcher, varav den sista är mot den på pappret svåraste motståndaren.
Okej, det kan väl vara rimligt att framgångar skall belönas. Men det innebär också att elitskiktet cementeras. Det blir allt svårare att rubba etablissemanget. Topplagen har en lättare väg till de lukrativa utslagningsomgångarna. Systemet ger inga kittlande toppmöten förrän i en kvartsfinal.
Svensk fotboll har valt denna väg.
Men det må väl vara tillåtet att tycka att cupens gruppspel blivit intressantare med en friare lottning. Som i engelska FA-cupen.
Jag är imponerad av HK Malmö.
Av experterna tippat som ett bottenlag i herrarnas Handbollsliga. Det är skönt att inte tillhöra expertgruppen. I mitt amatörtips placerade jag HK som åtta. Såg i någon tidig cupmatch en viss potential.
Men trea så här långt in i säsongen. Nej, det fanns inte i tankevärlden.
Efter de två första matcherna efter VM-uppehållet, de mot Guif och Skånela, var jag beredd att skriva att det med det spelet – jag är ingen vän av överord, därför nöjer jag mig med att konstatera att de två matcherna inte var bra – lär det inte bli många fler poäng. Restprogrammet såg svårt ut.
Men så åker HK en kall februarikväll upp till Kristianstad och vinner över hemmastarka toppkonkurrenten IFK med 34—29. Starkt och rättvist.
De knappa vinsterna mot Guif och Skånela, ett respektive två mål med de avgörande målen under slutsekunderna, är på något sätt symptomatiskt för spelårets HK Malmö. Laget har säkrat poäng i slutskedet i många matcher. Moral och styrka.
***
I höstas menade en krönikör att HK Malmö hade en förmåga att neutralisera motståndarna och få dem att inte komma upp i den vanliga kapaciteten. Jag höll med och gör det än i dag, stärkt av gårdagsmötet. Kristianstad var inte bra, agerade definitivt inte som ett topplag. HK:s tränarduo Björn Sätherström/Robert Månsson hade kartlagt sin motståndare. Som vanligt. Axel Månsson, Andreas Cederholm och Anton Hallbäck kom ingen vart. Saknaden av Marcus Olsson är uppenbar.
Elliott Stenmalms skytte var det enda rejäla hotet.
***
I HK imponeras jag ideligen av Truls Grötta, en av ligans absolut bästa spelare. Och definitivt den som betyder mest för sitt lag. Norrmannen är – om man nu kan säga så – oersättlig för sitt HK Malmö.
Målvakten Kristian Zetterlund var lite ojämnare än vanligt i går men trädde fram med några viktiga räddningar i de viktigaste skedena.
Grötta, Zetterlund och tränarduon Sätherström/Månsson är kvartetten, som har haft störst betydelse för säsongens succé. Alla försvinner inför nästa spelår.
Men den tiden, den sorgen.
Det finns tillfällen att se dem i fler matcher i Baltiskan. HK Malmö bjuder kanske inte alltid på storspel men oftast på spänning och dramatik.
Laget är definitivt värt mer än det genanta hemmasnittet på 847 personer.
På tisdag kommer Alingsås på besök, på fredag suveräna serieettan Ystads IF.
Bara så ni vet.