I fjor vid den här tiden hade jag ett blogginlägg med rubriken: Skånska SM-facit det sämsta hittills.
Det gällde den skånska klubbarnas insats i SM friidrott inomhus för, 22-, 19- och 17-åringar. Medaljfacit blev 2024 nio – av 180 möjliga.
I helgen arrangerades 2025 års mästerskap. Det gick nu bättre 16, medaljer (7—4—5). Andra positiva siffror, 2024 deltog åtta föreningar, 2025 elva. 2024 fanns något över 40 skåningar plats, i år 55 som gjorde 62 starter.
Men är det här egentligen bra?
Jag tycker inte det.
I 23 grenar, av 60, fanns ingen skånsk aktiv i startlista, i ytterligare 21 var det enbart en startande. Fem (Höör, Athlet från Sjöbo, Klippan, Velingeklubben IK Finish och KFUM Kristianstad) av de elva föreningarna hade endast en deltagare med i Göteborg.
Övrigt: Malmö AI 24, IFK Helsingborg 9, IFK Lund 7, Åhus 5, Ystads IF 3 och Ängelholm 2.
Betänk att det tävlades i 60 grenar!
De skånska medaljerna togs av MAI (6—3—5), Höörs IS ett guld och IFK Helsingborg ett silver.
I ett framtidsperspektiv var det positivt att hälften (8) av de 16 medaljerna togs i pojkarnas 17-årsklass. I gengäld visar det förstås hur tunt det var i övriga fem åldersgrupper. Speciellt då på den kvinnliga sidan, tre medaljer (0—1—2). Det sistnämnda är lite anmärkningsvärt eftersom det den senaste perioden i ungdomstävlingarna numerärt varit betydligt fler flickor än pojkar som tävlat.
P 17-siffrorna är kanske också lite missvisande, fem av de åtta medaljerna togs av två allroundkunniga MAI-are, August Thompson (två guld, ett silver) och Hugo Kjellander (ett guld och ett silver).
***
Det är viktigt att idrotterna – det gäller alla – finns på så många orter som möjligt. Därför gläds jag extra åt guldet på 1 500 meter till Höörs 17-årige Lukas Linder. Och ett grattis också till klubbens drivande kraft, den före detta svenske mästarlöparen Gert Möller.
Som också kunde glädja sig åt att Tilde Bjerager , med Höörs IS om moderklubb, numera i IFK Växjö vann 60 meter häck och kom trea på 400 meter i K22.
***
Medaljfördelningen riksmässigt är också intrressant. I SM för seniorer gjorde ”Övriga Sverige” ett bättre innemästerskap än på länge, kanske till och med någonsin. I årets JSM tog ÖS 74 medaljer (26—23—25), tio fler än 2024.
Storstockholm minskade från 70 till 58 (17—22—19) och Göteborg från 37 till 32 (10—11—11).
Trots sin ökning var den skånska skörden precis hälften av Göteborgs.
Med andra ord: Skåne har en bit kvar innan ett godkänt resultat.
Och det gäller inte enbart medaljligan. Att öka antalet klubbar och deltagare är på sikt än viktigare.
I ett Friidrottssverige med ett sviktande underlag är Landsortsveriges utveckling glädjande. Kan Skåne följa efter?
Nationalekonomi och företagsekonomi begriper jag mig inte på.
Det räcker att ha hygglig koll på familjeekonomin.
Förra söndagen berättade Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje i sin krönika om att tidningen 2024 gick med 35 miljoner i vinst och man dessutom erhöll 27 miljoner i statligt stöd. 62 miljoner är ingen liten summa på pluskontot.
Jonas Kanje tackar oss prenumeranter för stödet. Och han är lite högtravande också. Vi stöder inte bara SDS utan även demokratin. Må så vara. Jag känner mig stolt.
Men varför belönar SDS oss med en sämre produkt än tidigare? Märk, jag skriver inte dålig. Det finns många alldeles ypperliga skribenter och intressanta artiklar på de olika avdelningarna.
Men färre antal sidor och den tidigarelagda pressläggningen har självfallet gjort tidningen mindre läsvärd.
Och det är här min okunnighet om företagsekonomi kommer in. 62 miljoner borde i min (okunniga) värld ge utrymme till investeringar i papper och personal. Vart tar vinsten vägen?
Det framskymtar ofta att missarna i bevakningen beror på personalbrist. För 62 miljoner lär man kunna anställa några nya medarbetare.
Kunniga sådanaDet två sista orden la jag till nu på förmiddagen. För den som är ansvarig för dagens resultatbörs på Sporten kan definitivt inte ha mycket kunskap om vad en normalt idrottsintresserad SDS-läsare vill ta del av.. Stora sjok om JVM i alpint och skidskytte, om världscupen i freestyle och snowboard och golftävlingar med svenska placeringar långt över 100.
Lite kunniga strykningar och det hade kanske till och med blivit plats för både att facit och lite text från när säsongens största överraskning i Handbollsligan HK Malmö i Baltiskan vinner med 31—26 över regerande mästarna Sävehof.
Men okej, Malmö FF skall ha sina tre sidor och Redhawks drygt en.
Då blir det inte så mycket plats över.
***
Jonas Kanje borde se till att de resurser som finns investeras så man får behålla sina trogna läsare.
Ett kröniketack är inte nog.
Förra helgen avgjordes SM i friidrott inomhus.
Malmö AI blev bästa medaljklubb, sex guld och ett silver.
Bra så! Givetvis.
Men så tittar man lite djupare i resultatlistorna och finner bara ytterligare en medalj till Skåne, ett brons till IFK Helsingborgs Gabriella Jönsson i stav.
Åtta medaljer till ett distrikt med 1,4 miljoner invånare (så många skåningar är vi nu) är det en godkänd utdelning? Man tävlade om 78 medaljer. Så en tiondel hamnade här söderöver. Skånes del av Sveriges befolkning (drygt 10,5 miljoner) är alltså en tiondel, så statistiskt är väl utdelningen godkänd?
Men det är att göra det lätt för sig. Den svenska friidrottskartan innehåller många orter utan någon seniorverksamhet.
Skåne tillhör numera denna kategori. Trots att SM arrangerade nästgårds, i Växjö, deltog endast MAI (17 deltagare), IFK Lund (3), IFK Helsingborg (2) och Björnstorp, Höör och Lomma med vardera en aktiv. Det var faktiskt bara de sju medaljörerna (Julia Henriksson sprang hem två guld) som utmärkte sig med bra, till och med mycket bra, resultat. Övriga resultat var med SM-mått mätt mediokra.
I min bok är det tunt.
Det syns ju också i jämförelse med Stockholms 27 (4—11—12) och Göteborgs 21 (7—8—6) medaljplatser. Övriga Sverige tog 22 (9—6—7) medaljer. Så nära de stora, Stockholm och Göteborg, brukar inte ”landsortsklubbarna” vara i seniorsammanhang. Löparna i Hälle (Uddevalla) och mångsidiga Upsala IF bidrar i hög grad till denna positiva utveckling.
***
Anmärkningsvärt är också de få medaljörer som har en Malmöklubb som moderförening, MAI:s silvermedaljör på 200 meter William Trulsson och Högbys bronsmedaljör i kula Victor Gardenkrans (Heleneholms IF). Lite ironiskt är de kommer från Södra Sandby och Löddeköpinge.
Anmärkningsvärt är också att storklubben Malmö bara har fyra kvinnor till SM-start.
***
För en tid sedan avgjordes SM I mångkamp. I seniorklasserna deltog en aktiv från en skånsk förening, Klippans Wilma Nilsson. Ensam är stark. Wilma blev svensk mästarinna.
Jag såg en bra handbollsmatch i går, till och med mycket bra.
Ystads IF mötte det portugisiska topplaget Benfica i European Leagues andra gruppspel. YIF vann med 37—33. Det hade behövts en segermarginal på sex för ett avancemang. Riktig nära var dock inte YIF.
Men en mer än hedervärd insats mot ett toppmotstånd.
Ystad fick dock inte det stöd jag tycker laget är värt i sin strävan att genom tuffa internationella matcher utveckla det egna laget och som en effekt svensk klubbhandboll. Det kom bara 515 personer för att se matchen.
För en tid sedan mötte YIF franska Limoges i samma turnering, då var åskådarantalet 728. Det trodde jag var en bottennotering. Men nu 200 färre!
Orkar YIF och Sävehof, som har samma negativa erfarenheter av publiksveket, fortsätta sitt Europaspel?
Svenska klubbar med internationellt spel som erfarenhet utvecklar givetvis det egna laget och därmed också den inhemska ligan på sikt. Motståndarna måste höja sin kapacitet för att hänga med.
Det är min övertygelse.
Synd då att YIF inte får hjälp på vägen av sina anhängare.
Jag har svårt att förstå att Amo och Skånela (inget ont om dessa föreningar) lockar dubbelt så många åskådare som Benfica.
***
Naturligtvis finns det en ekonomisk aspekt. Hur mycket kan en Ystadbo lägga på ett handbollsbesök? IFK har sina trogna anhängare. I måndags drog för övrigt bottenmötet i Allsvenskan Lugi—IFK Ystad 1 867 personer.
YIF har tre hemmaseriematcher kvar – morgondagens mot OV Helsingborg spelas till förmån för Cancerfonden och har fri entré – och förmodligen minst sex slutspelsmatcher i Ystad arena.
Allt kostar. Konkurrensen om pengarna är hård.
***
YIF presenterade en för mig ny junior i går, Holger Mårtensson, mittnia. Han fick ingen längre speltid. Det blev ett mål och snabbhet och intentioner som visade på osedvanlig talang.
Sköt Elvira Öberg bort allt skitsnack om usla skyttetränare i det svenska skidskyttelandslaget?
Hoppas kan man. Men f-n tro´t.
Jag har naturligtvis sett de flesta av VM-loppen, men dock inte Elviras guldlopp och hennes strålande felfria serie på sista stå. Jag har heller inte sett ett enda inlägg på sociala medier om vilka duktiga tränare som ligger bakom guldet.
Men när det gått lite sämre på några distanser har folk suttit framför tv-apparaterna och kanaliserat sina egen besvikelse på de stackars skyttetränarna.
Avgå! Bytt ut!
Uppmaningarna har varit många. Framförda av personer som är lika okunniga som jag i den komplicerade, fascinerande sporten skidskytte. Missarna på tavlan ser man. Vallningen, val av struktur på skidorna, taktiken att hålla rätt tempo för att vara ”lagom lugn” inför skjutningen är faktorer som påverkar slutresultatet i kanske lika hög grand som skälva skotten.
Och har de tränare som är ansvariga för skidåkningen hittat rätt i sina uppgifter att hitta den optimala toppformen?
Skidskytte är alldeles för komplicerat för att rikta kritiken enbart mot just skyttetränarna.
Snudd på populistiskt tycker jag ibland.
Anlagen, förmågan att skjuta, varierar givetvis för olika individer. Alla kan inte bli mästerskyttar. Några måste nöja sig med att bli bra, mycket bra.
I ett mästerskap i skidskytte premieras många egenskaper. I någon disciplin skytte, i en annan uthålligheten i spåret eller snabbheten. Eller som oftast en kombination.
Sveriges fyra VM-medaljer är en mer än i fjor. Men förvisso långt från elva 2023. Ett ouppnåeligt rekord. Sett över tid under de senaste åren är Sverige trea i världen efter Frankrike och Norge. Så speciellt usla lär inte de svenska skyttetränarna vara.
Konkurrensen är tuffare än i längdåkning. Fler nationer har toppåkare. Det syns inte minst i stafetterna.