Det behövs inga storartade fotbollsprestationer för att inkassera stora pengar i de europeiska turneringarna.
Inte om man är seedad och dessutom regerande inhemsk mästare. Som nu Malmö FF.
Sex matcher mot lag från Island, Litauen och Luxemburg med facit två vinster, två kryss och två förluster kommer att ge MFF en grundsumma på minst 45 miljoner kronor (källa Lennart Hedstigen, expert på rankning och pengaflödet i de europeiska turneringarna). Om man vill vara elak, men sanningsenlig, kan man tillägga att de båda segrarna kom i möten med lag som fick en spelare utvisad, när ställningen var oavgjord.
MFF är garanterat 88 miljoner (samma källa) om laget vinner play-off till Europa League mot ett turkiskt lag. Vid förlust är MFF klart för gruppspel i Conference League, nivå 3.
Även Djurgården och AIK spelar play-off och det gör de båda Stockholmslagen till Conference Leagues gruppspel, dit MFF (minst!) är klart. Om stockholmarna når dit erhåller de 37 miljoner vardera. Jämför med MFF:s 45!
De seedade lagen har i alla steg i de tre turneringarna både lott- och pengamässigt fördelar. Systemet cementerar rangordningen i fotboll. Både den europeiska och den nationella. Om – jag poängterar om – exempelvis Djurgården klarar sig vidare till gruppspelet i Conference League och även Malmö FF så erhåller MFF åtta miljoner mer. Idrottsligt är i min värld Djurgårdens prestation hittills betydligt större.
Jag har sett deras matcher. I sina bästa stunder är Djurgården verkligen bra, som i går mot rumänska Sepsi.
Skadedrabbade AIK:s insats på mot nordmakedonska Shkendija var lika bedrövlig som planen (såg andra halvlek, plus förlängning och straffar. Tack Aftonbladet!).
Denna gång skippade jag MFF.
Jag är gammalmodig idealist, vill se de ekonomiskt mindre bemedlade utmana de ekonomiska jättarna. År efter år minskar möjligheterna.
Det blev stora rubriker efter den senaste allsvenska omgången i fotboll.
Djurgården tappade två poäng, AIK och Malmö FF alla tre. Det antyddes till och med om missade guldmöjligheter för trion. Statistiknissarna hittade alla möjliga och omöjliga vinklar och konstaterade att med de poängsnitten kan det inte bli guld och för att ta medalj måste man nå minst den och den poängsumman. För så har det varit de flesta säsonger med 16 lag.
Och här har jag gått och inbillat mig att varje säsong lever sitt eget liv. Så här långt in programmet efter 17 omgångar, 13 återstår, har de sex topplagen, 35, 34, 33, 31, 30 och 30 poäng med två lag på 27 poäng. Jag har inte forskar men har det så långt in i spelåret varit så många lag involverade i en medaljstrid?
Visst har varje poängmiss sin betydelse i slutändan men att redan nu dra ödesdigra konsekvenser av tappen är min för mycket effektsökeri.
Och glöm inte alla de inbördes mötena som återstår i de så kallade sexpoängsmatcherna!
Djurgården, AIK och MFF hade för övrigt Europaspel före i veckan. ”Alla” pratar ju om svårigheterna att prestera på två fronter. De här resultaten var måhända ett exempel på att det finns en viss sanning i påståendet. Men att förlora med 1—0, som AIK borta mot Kalmar, kan knappast kategoriseras som en överraskning. Det är snarare en övertro på AIK:s kapacitet. Eller om man så vill en underskattning av Kalmars.
***
Det kommer att bli fler överraskande resultat framöver, var så säkra. Och därmed fler möjligheter till drastiska rubriker.
Jag säger som min förre kollega Calle Palmér: Jag älskar sensationer. Bara det inte drabbar mitt lag.
Det blir en spännande allsvensk höst.
Så kategorisk är jag.
***
Det är bråda dagar för sportcheferna, den nya fotbollsvärldens viktigaste person. Allt från högsta elit långt ner i seriesystemet-.
Några skall hitta en ny tränare till en man själv anställde för bara något halvår sedan, samtidigt skall han hitta ersättare för en eller annan egen misslyckad rekrytering,
Och tillhör man de mindre bemedlade klubbarna måste sportchefen ge sig ut på jakt för att fylla de luckor som de bemedlade föreningarna åstadkommit.
Det är ett tufft jobb att vara sportchef. Men i alla fall tryggare än att vara tränare.
Omsättningen är i alla fall mindre på sportchefer.
Över detta faktum kan man givetvis fundera.
.
Jag var i Norrköping i helgen.
SM i friidrott. Mitt första som enbart åskådare.
Det var tre trevliga dagar. Fast det började illa, en rejäl kalldusch. Det regnade i stan och hade gjort det länge. Vid ett övergångsställe på väg till hotellet fanns en stor vattenpöl, i min väntan på grönt passerade en bil och sällan har jag fått en så rejäl dusch. Inget klädesplagg var torrt. Det var bara att besök en klädesaffär och inhandla nya byxor. Jackan fick torka på hotellrummet tillsammans med mej och tv-kommentatorerna Jacob Hård och Aljaji Jeng. Bättre sällskap kan en friidrottsintresserad person inte få.
Övriga finalpass såg jag på plats. Vad angenämt det var att gå runt utan att ha några uppdrag, inte känna stressen av att hitta en ingång till en artikel och se deadline närmas sig, inte vara nervös för hur det skall gå för de aktiva i Heleneholm jag just då var ledare för, och inte mints inte känna nervositeten inför en egen start på den tiden det begav sig.
Nu kunde man stanna och nostalgiprata med före detta journalistolleger (pensionerade även de), ledare från den tid man själv var det och inte minst aktiva från mina egna aktiva år på löparbanorna.
***
Har själv deltagit på SM tre gånger. Skulle varit fyra. Vid den tänkta debuten 1963 hade jag på måndagen börjat på GCI (nuvarande GIH) och vi hade hela veckan lärt oss slå kullerbyttor att jag hade sådan träningsvärk att jag var oförmögen att springa. Men jag har ett ljust minne från SM på Stockholms stadion 1963. Min vän – vi träffas fortfarande en gång varje vecka – Sven-Åke Löfgren vann guldet på 100 meter.
Även 1966 arrangerade ”Stora SM” – så kallades det – på Stadion i Stockholm, det var först kring mitten av 1960-talet tävlingen utlokaliserades mera regelbundet. Nåväl, jag vann mitt försöksheat på 800 meter men försvann obönhörligen i semifinalen. Det var på den tiden det fanns rejäla startfält i löpgrenarna.
***
Två gånger har min förening Heleneholms IF varit arrangör för SM. 1979 var jag löpledare, 1999 pressansvarig.
1979, klubbens 40:e, var ett stort år för Heleneholm. Johnny Kroon vann sitt första guld på 1 500 meter, Tommy Persson blev tvåa på 10 000 meter. Även i övrigt blev det 1979 många finalplatser, inte minst i stafett.
Just 1979 var klubbens genombrott som en bred elitklubb. Epoken varade i cirka 25 år.
Den jobbigaste frågan jag fick några gånger under de tre dagarna i Norrköping: Vad har hänt med Heleneholms IF?
Jag svamlade i mina svar. Men vi är i alla fall ihågkomna av den generation jag träffade.
***
Under mina 20 år på Sydsvenskan, 1985—2004, bevakade jag tio SM. Jag antar att min kollega Richard Åkesson var utsänd till de andra tio.
I dagens tidning fanns inte en rad om MAI:s 16-årige William Trulsons vinst på 200 meter, bara en kort TT-notis om Maja Åskags längdvinst över Khaddi Sagnia.
Jag är säker på att TT sänt ut en text om en Sveriges främsta talanger, tävlande för en Malmöförening och boende i Södra Sandby.
Är det jag som är gnällig eller var det brist på journalistisk kompetens hos söndagen bemanning på Sydsvenskans sportredaktion?
***
Att en ung aktiv från en mindre ort visar denna talang är ett, av många, bevis på att friidrotten inte får tappa mer mark i småorterna än den redan gjort. Finns anledning att återkomma i ärendet.
***
Ett SM är mer än tävlingar. Stora Grabbar träffas liksom Friidrottens Ledarveteraner (är ny medlem) för årsmöten och gemensamma supéer. Norrköpings kommun bjöd på en bankett med utsökt mat och glittrande underhållning.
***
Trots det våta välkomnandet blev det tre fantastiska dagar. Lite i nostalgins tecken. Inte minst för att jag under en lunch träffad min bästa vän under GCI-åren, boende i närheten.
I morse hejade jag till, när jag läste resultaten från tredje kvalomgången till fotbollens Champions League.
Bodö/Glimt—Zalgiris 5—0.
Samma litauiska lag som nollade Malmö FF vid 1—0 i Vilnius och 0—2 i Malmö.
I våras vann det norska herrlandslaget i Nations League över Sverige med 2—1 och 3—2.
Och för någon vecka sedan utklassade norska ligaettan Molde Elfsborg med totalt 6—2 i Conference League. Jag såg första matchen, 4—1. Molde var väldigt bra.
Har Norge på herrsidan passerar Sverige i fotboll?
EM är slut.
Det hat varit en intressant månad. Jag har sett de flesta matcherna och haft behållning. Det har varit bra idrott på hög nivå, oftast.
Kvartsfinalen mellan England och Spanien, 2—1, var en de bästa match mellan damer jag sett. En av är det säkrats att skriva. Jag har sett Japan, Frankrike och Nederländerna i matcher med liknande kvalitet. Det senaste minnet är inte alltid det rätta. Kommentarerna efter årets turnering har i några fall varit för euforiska.
***
Skillnaden mellan topplagen i slutspelet har varit stora. Bristen på toppbredd gör att damfotbollen ännu inte kan räknas som internationellt riktigt stor. Siffrorna i det pågående VM-kvalet ger ingen PR för damfotbollen.
Därmed inte sagt att toppnationerna inte har hög kvalitet.
***
Jag har tidigare noterat att Östeuropa och Balkan inte var representerade med något lag i EM-slutspelet. Märkligt nog kom många (duktiga) domare från dessa områden.
***
Anhängare av VAR har haft tunga veckor. Tänk på alla dessa millimeteravblåsningar för offside, medan man släppt igenom ojustheter och ibland måhända hänvisat till soft penality.
Och den eviga olösliga handsregeln. Kan någon vettig människa (Inte Jonas Eriksson!) förklara för mig vad en onaturlig ställning är för en spelare som hoppar och rör sig i en tilltrasslad situation? Det mest onaturliga rörelsemönstret är att förflytta sig med händerna på ryggen.
***
De sista tio minuterna av EM-finalen visade på behovet av effektiv speltid. Det skall inte vara lönsamt att fördriva tiden så som engelskorna gjorde utan åtgärder. Effektiv speltid över hela matchen lär det aldrig bli. Men varför inte de sista tio minuterna i elitfotbollen?
EM-festen fick en klar, fadd eftersmak på grund av Englands uppenbara spelsabotage,
***
Åskådarantalet i turneringen imponerade. Av tv-bilderna att döma var det betydligt fler damer än vanligt på matcherna. I den svenska Damallsvenskan med sina klena publiksiffror finns det en olöst potential i att locka fler kvinnor till matcherna.’
***
Sverige då?
Delad trea är en bra utdelning med tanke på prestationerna. Sverige var 2022 inte Europas tredje bästa lag. Förhoppningarna var för stora.
Det är i Allsvenskan de blivande landslagsmännen skall skolas. Men vägarna in i topplagen är trång. Det finns många utländska hinder på vägen. I den spelarlista kvällstidningarna presenterade inför seriepremiären fanns 110 spelare med utländskt pass i de 14 föreningarna, allt från fyra till 13. De tre Skåneklubbarna: Rosengård elva, Vittsjö tio och Kristianstad nio. Det ger inte många platser till skånska talanger.
Jag är medveten om att en modern fotbollsvärld ser ut så här.
Men är det rätt väg att skapa ett framtida, slagkraftigt landslag?
Jag tror inte det i min kanske gammalmodiga idealistiska idrottsvärld.