Hade tänkt skriva det här inlägget i går, men något kom i vägen.
Det är positivt med pensionärslivet, det finns få deadlines. Jag hade tänkt skriva om alla de utmärkta matcher från damernas EM i fotboll. Och så kom så den erbarmliga matchen mellan Sverige och Schweiz och jag började vackla i min åsikt om damfotbollens framsteg. Men en dålig match får inte ta bort intrycket om att utvecklingen varit positiv. I alla fall för de bästa lagen. Den fotboll Frankrike, England, Tyskland och Spanien hittills presterat kan ingen fotbollskännare klaga på. Det har varit hög underhållning med bra tempo, teknisk skicklighet och ypperlig speluppfattning.
Helt enkelt strålande idrottsunderhållning.
***
Jag vet att damfotbollens belackare kommer med invändningar att duktiga pojk- och juniorlag vinner över elitlag för damer. Men vi njuter väl alla över en tennismatch för kvinnor i Wimbledon, även om vi vet att det finns åtskilliga juniorer som vunnit ett inbördes möte mot elitdamerna. Och visst blir prestationen för en kvinna som hoppar två meter i höjd inte mindre av att det finns tonårsgrabbar som klara betydligt högre höjder.
Det finns en fysiologisk anledning till att man i de flesta idrotter tävlar könsvis. Fotbollen är en sådan. Liksom min damfavoritsport, handbollen. Som tack och lov, oftast i alla fall, slipper att jämföras med pojkhandboll.
Vidga vyerna!
***
De stora slutresultaten som 8—0 och 5—1 etablerade nationer emellan är förstås ingen PR för damfotbollen, lika lite som de ännu större differenserna i det pågående VM-kvalet. Damfotboll växer förvisso, men elitmässigt i ett internationellt perspektiv är det fortfarande en liten sport.
Balkanländerna, alltid rikt representerade i EM-slutspel i handboll, basket och volleyboll, har inget lag med nu i EM. Att Norden har fem av 16 lag är ett bevis på styrka men samtidigt visar det att damfotboll är en västeuropeisk företeelse på denna nivå.
Jag är också lite rädd att Frankrike, England, Tyskland och Spanien är på väg att bli ett eget toppskikt. Men jag har gärna fel.
***
Vid gårdagsmatchen Nederländerna—Portugal, 3—2, satt de svenska kommentatorerna och höll på Portugal för att Sverige lättare skulle kunna bli gruppetta. Vad de helt glömde bort är att portugisisk vinst hade gett Portugal en utmärkt möjlighet att vinna gruppen. Nu lär oavgjort räcka för Sverige mot Portugal för avancemang. Vid förlust kommer Portugal att vara före Sverige. Då behöver vi hjälp av Schweiz. Det blir en spännande söndag.
***
De som läst min blogg vet att jag inte gillar VAR. EM har inte gjort att jag ändrat uppfattning. Tvärtom. En tånagel fel ger underkänt mål vid offside. Eventuella ojustheter utanför straffområdet får inte granskas. Jag har sett felaktiga utdömda hörnor och frisparkar resultera i mål utan att felaktigheterna synats.
Och vad är det där med begreppet om ”soft penality”? Varför hitta på en ny flytande gräns?
Någonstans, varje dag, kan man läsa om att Malmö FF:s tränare Milos Milojevic riskerar att få sparken.
Så är det förstås alltid, när MFF inte vinner alla matcher. Och inte bara vinner, man skall göra det överlägset och dessutom med ett övertygande spel.
Det är orimliga krav. Så här långt in i säsongen har MFF inte infriat förväntningarna. Skade- och sjukdomsproblem har ställt till det för Milos Milojevic. Våren har även visat att truppen alls inte är så bred som man velat påskina. Och att åldern definitivt hunnit i fatt några av nyckelspelarna.
Halvårsfacit ser vi nu.
Malmö FF har planerat för en lång, intensiv säsong. ”Alla” pratar om en nödvändig rotation. Inte bara för att fysiskt spara spelare utan även för att motivera dem lite längre ner i hierarkin. Kanske nog så viktigt när MFF dragit bort sitt U 21-lag från seriespel.
Jag menar att Milos Milojevic följt de intentioner som den sportsliga ledningen skissat. Men man har nu insett att man övervärdet spelartruppens kapacitet. Den räcker helt enkelt inte till för att infria klubbens höga målsättning, den att konkurrera på två fronter. Truppen måste förstärkas. Två nya är klara Mustafa Zeidan och Mahamé Siby. Och enligt media är fler på ingång. Som jag ser det en nödvändighet för att MFF skall klara av sina målsättningar. Och för att Milos Milojevic skall få möjlighet att förverkliga dem.
Vårens trupp har inte den kvaliteten.
Det påminner lite om våren 2018, då truppen förstärktes rejält under sommarfönstret. Och tränaren Magnus Pehrsson fick gå och ersättes av Uwe Rösler. Då fick Magnus Pehrsson lida för att de sportsligt ansvariga missbedömt truppens kvalitet. Nu har de gjort samma misstag. Det är de som är de högst ansvariga för denna föga övertygande säsongsinledning.
Inte Milos Milojevic.
SM i idrotter, som vi gärna vill kalla stor, kan nästan helt försvinna i papperstidningsvärlden.
Som nu simningens, som avgjordes i samband med SM-veckan i Norrköping. Vi som är allmänt intresserade fick nöja oss med en medaljresultatlista. Nåväl, även en gammal man kan lotsa sig in på nätet för att hitta intressanta detaljer. Den skånska simningen är stark. Att jämföra olika idrotter med varandra är svårt. Och inte alltid rättvist. De som läser mina blogginlägg vet att jag orolig för den minskade bredden i seniorfriidrotten. Inte minst i Skåne. Det är få friidrottsföreningar som har deltagare på ett SM för seniorer. Malmö AI har alltid stora trupper, IFK Helsingborg har sina toppar, IFK Lund sina, fast oftast färre. Någon gång en och annan från någon annan klubb.
Vid SM i simning var det 13 skånska föreningar som deltog och fixade poäng. Jönköping var bästa klubb, 2) Helsingborgs SS, 6) Malmö KK, 7) Landskrona, 14) Poseidon (Lund). En sådan toppbredd kan den skånska friidrotten bara drömma om för tillfället.
Men även simningen tappar fästen, som Ystad, Trelleborg, Kristianstad, Staffanstorp och några andra.
***
Lagkapperna i simning avgörs i samband med de individuella distanserna. Det gör att många simmare är på plats och möjlighet till många lag. Stafett-SM i friidrott sker en separat helg. Detta till trots imponerar simningen jämförelsevis. Simningen hade i sina åtta seniorlagkapper mellan 15 och 32 startande lag. Friidrottens i sina åtta mellan tre och nio.
Till friidrottens ”försvar” skall sägas att en enstaka simmare kan ställa upp i fyra lopp, en friidrottare högst två.
Fem skånska lag deltog i friidrottens stafetter från två klubbar, MAI och Åhus, i simning 42 lag från fem klubbar, därav två från konstellationen Kivik/Trelleborg.
Simningen tillåter gemensamma lag från två klubbar.
Något för en trängd friidrott?
***
På juniorsidan ligger Skånes simmare också bra till: 2) MKK, 5) Helsingborg, 13) Poseidon, 21) Kristianstad (ny storhetstid i sikte?), 27) Landskrona.
I Malmö har MKK helt tagit över. Ran är inte längre en elitklubb.
I de flesta idrotter finns det endast plats för en elitklubb i Malmö. För att fortsätta jämförelsen med friidrott. Heleneholms IF är inte längre en elitklubb.
***
Med vetskap att en simmare kan deltaga i många lopp under ett SM imponerar trots alltdeltagarantalet. På herrsidan startade 26--82 aktiva per gren, på damsidan 17 till 72. På den här nivån är det fler herrar än kvinnor som tävlingssimmar.
***
Eftersom SM kom kort efter VM avstod några av de bästa SM, vilket naturligtvis inverkade på föreningstävlingen. Men det kullkastar inte min slutsats: Bredd ger topp och därför ser det ljusare ut för svensk/skånsk simning än för friidrott.
Malmö FF imponerar inte i Allsvenska för närvarande.
Gårdagsförlusten mot Sundsvall svider. På sociala medier stiger kraven på tränaren Milos Milojevics avgång. Förklaringarna till de mediokra insatserna är många. Allsvenskan är ingen toppliga men bottenlagen kan skärra de stora. Degerfors nådde kryss senast mot AIK, Helsingborg förlorade först på övertid mot Malmö FF, som alltså i går föll mot Sundsvall. Topplagen måste vara påkopplade för att vinna även mot de små från botten.
Under hela det här spelåret har mångt och mycket handlat kring MFF och dess kommande spelprogram med Europamöten insprängda i det ordinarie schemat. Allsvenskan har varit mer som en förberedelse för Europa än för att prestera på hemmaplan. Jag har dålig koll på MFF:s kommande motstånd i cupmötena men av rapporterna att döma håller de knappast allsvensk bottenklass. Kanske hade det just nu varit bättre med koncentration på Allsvenskan än på de första kvalmatcherna till Champions League.
Att ha många spelare i matchform är ett plus samtidigt som samspelthet är ett annat plus. Milos Milojevics hattande med uppställningarna imponera inte på mg. Vet han hur han vill ha det i skarpt läge? Och är truppen så bred och stark som många vill göra gällande? Och då menar jag mot internationellt toppmotstånd. Degerfors, Helsingborg och Sundsvall, de tre sämst placerade lagen i Allsvenskan, har avslöjat brister. I mina värld har många MFF-spelare passerat sin topp. Kanske till och med för många.
Såg naturligtvis derbyt Malmö FF—Helsingborgs IF.
När laguppställningarna publicerades dök tanken genast upp: Det här blir minst 4—0 till MFF. Men ack vad fel jag hade. 2—1 till hemmalaget var logiskt – om det nu finns någon logik i fotboll – sett över 90 plus tillägg.
Jag skall inte sätta mig som domare över alla analytiker av alla de slag med mer eller mindre himmelsblå glasögon. Men visst hade jag blivit orolig över hur de snabba HIF-arna gång på gång avslöjade bristen på snabbhet hos MFF:s veteraner. Och inte bara hos dessa. Erdal Rakip, exempelvis, hade – och har -- svårt att hänga med i svängarna. Gårdagen var ingen engångsföreteelse.
Om de svenska motståndarna kan straffa MFF på detta område, hur ser det då ut internationellt?
***
MFF:s egna passningstempo imponerade inte i våras, gjorde det inte heller i går. Det går för långsamt i uppspelsfasen, menar jag.
Kitsliga marginalanmärkningar? Tja, måhända. Men så är de i alla fall sagda.
***
Det poängteras ideligen om MFF:s kommande tuffa program med de insprängda Europamatcherna. Samtidigt skall det noteras att MFF i alla de åtta första allsvenska matcherna efter uppehållet möter lag som i nuläget är placerade på den nedre allsvenska halvan. I min värld ett överkomligt program för en klubb med den trupp man förfogar.
Med reservation för hur hård blåsten är, och vilken riktning den har, i kommande transferfönster.
***
För visst fanns det frågetecken efter gårdagsmatchen. Det var ju trots allt ett ungt, orutinerat jumbolag MFF mötte på hemma plan.
Ett HIF som vann många sympatier. Vad de nu kan vara värda.