Så var den igång igen, debatten om ungdomsidrottens tidiga specialisering med medföljande naturliga utslagning. Nu senast i SVT.

Forskare och erfarenhet lär dock inte vinna över klubbar – och föräldrar. De klubbar – och det gäller inte enbart elitföreningarna -- som vill satsa på sina akademier för barn och ungdomar under tonåren kommer att göra det. Och föräldrar kommer att fortsätta att tro att just deras barn skall förverkliga de drömmar de själv inte uppnådde.

Statens/Riksidrottsförbundets åtgärd att begränsa antal bidragsberättigade aktivitet per vecka för de allra yngsta är ett slag i luften. Hur lovvärt det än är.

Inkomstbortfallet är så ringa att det med lätthet kompenseras med höjda avgifter. Den ekonomiska segregationen ökar.

***

Jag är för en allsidig idrott i ungdomsåren. Det ger både en längre aktiv tid och är dessutom den bästa grunden för att nå eliten. Elit är ju ett brett begrepp, skånsk, svensk, europeisk, världs. Det är ju ett fåtal som når de två sistnämnda.

***

Under de år jag har sysslat med i idrott ha den verkligen förändrats. På 1950-talet i Skurup var det spontanidrott som gällde för en tonåring, främst fotboll, givetvis, men också bordtennis, tennis och lite senare friidrott.

I fotboll var det som 15-åringar Skurups AIF hade sina första pojklag (flicklag fanns inte ens i tankevärlden). Det var först som 17-åring jag fick tävla på längre sträckor än 200 meter. Jo, i terräng kunde jag få springa 800 meter redan som 15-åring. Be mig inte förklara varför.  

***

30 år senare hade en stor förändring skett. Ute i Oxie, en nybyggd villastadsdel i östra Malmö, fanns klubbar och faciliteter till ett brett idrottsutövande. Samtidigt var 1980-talet en tid då spontanidrotten inte var död. Jag följde av familjära skäl en grupp grabbar födda 1974. Det var aktiviteter ”dygnet runt”.

1988 tränade jag Oxie IF:s 14-årslag i fotboll. Vi hade två jämna lag i seriespelet. I Malmömästerskapet toppade vi och laget kom till final, där dock Kulladals FF blev för svårt. Laget gav i en seriematch självaste MFF (som på den tiden inte fick deltaga i MM) jämnt motstånd. Oxie IF var med andra ord bra.

***

Men det intressantaste är – med tanke på den pågående diskussionen om tidig specialisering – är att så många i truppen blev elitidrottare i en massa andra grenar.

• En har spelat golf på Europatouren och representerat det svenska amatörlandslaget.
• Två spelare har spelat åtskilliga säsonger i högsta serien i handboll, en av dem blev svensk mästare i Drott. En tredje har spelat på nivå 3 i handboll.
• En har representerat Sverige i basket i P 15, P 17, P 19, U 22 och för seniorer.
• En har en SM-medalj i längdhopp och deltagit i Finnkampen.
• En kan titulera sig svensk mästare i vattenpolo. En annan har 39 A-landskamper just i polo.
• En har varit målvakt i Panterns ishockeylag på nivå 2.
• En tillhörde under några år den svenska taekwondoeliten

***

Jag tror att just allsidighet är den bästa grunden för ett längre aktivt idrottsliv än vad som nu är fallet i Sverige.

Oxies 74:or är ett utmärkt exempel. Några av de uppräknade fortsatte med att ”dubblera” ytterligare några år.

Givetvis fanns det en osedvanlig allroundtalang i gruppen. Samtidigt såg man att grabbarna tog lärdom av de egenskaper som prioriteras olika idrotter och förde över färdigheterna till en annan.

Det är ingen tillfällighet att även många av nutidens stjärnor i ungdomsåren ägnat sig åt mer än en idrott.

Vanessa Kamga berättade i går i tv att hennes väg till världseliten i diskus gick via basketen.