Den skånska ungdomstoppen i handboll är bra, till och med mycket bra.
Beviset syntes vid förra helgens finalspel i USM, som jag redogjorde för i en blogg i början av veckan.
I min idrottsvärld är det bredd som ger topp. Den givna frågan är då: Hur ser bredden ut?
Jag studerade därför hur många skånska lag som genomförde HF Syds serier från 10 till 19 år säsongen 2024/25.
Det var 431, 227 flick- och 204 pojklag. De representerade 39 klubbar, 32 av dessa hade lag av båda könen. Låt vara att spännvidden var stor, från Lugis 43 lag till Tomelilla IF:s enda pojklag.
27 av dessa 39 klubbat hade också minst ett seniorlag.
Bra eller dåliga siffror i ett historiskt perspektiv? Jag vet inte, har inga uppgifter att jämföra med. Att antalet seniorföreningar på herrsidan är färre än för cirka 50 år sedan är förstås klart. Bara i Malmö fanns under 1970- och 80-talen ungefär tio klubbar, i dag två, HK Malmö och IFK Malmö.
431 ungdomslag i 39 föreningar är i sig en imponerande siffra. Det fordras ju minst cirka tio spelare per lag.
Bakom siffrorna hittar man intressanta detaljer, som:
Idrotten har sina fysiska lagar.
Speciellt elitidrotten.
Det är sällan någon utvecklas efter de 30. Så är det även inom fotbollen. Förslitningsskadorna efter långa karriärer blir vanligare och rehabiliteringstiden längre. Så ser de fysiska lagarna ut.
Johan Dahlin (39 i år), Pontus Jansson (35), Anders Christiansen (35) och Stefano Vecchia (30) var på MFF:s skadelista i går. På bänken satt Oscar Lewicki (33) efter en långvarig konvalescens och även Martin Olsson (37) har haft en skadeproblematik. De fyra förstnämnda är nyckelspelare i en startelva. Lewicki och Olsson är tänkta komplement i en trupp som kan ha en tuff matchning (cupfinal, allsvenskt spel och Europakval) framför sig. Och vem ser en framtid i Isaac Kiese Thelin (33), Jens stryger (34) och Oliver Berg (32)?
Är detta ett truppbygge som har möjlighet att infria Malmö FF:s höga målsättningar? Jag tycker inte det. Och då jag inte nämnt Sead Haksabanovic, som av någon anledning fortfarande kallas stjärna av journalister av olika dignitet. Vad har han uträttat de senaste säsongerna? Det finns naturligtvis en sportslig anledning till att en 25-årig spelare inte fortsätter utomlands. Liksom faller är med Emmanuel Ekong.
Tränaren Henrik Rydströms filosofi finns det givetvis anledning att synpunkter på. Och det har ju alla i dessa tider. Men har den huvudansvarige sportchefen Daniel Andersson gett Rydström rätt spelarmaterial för en toppsäsong både i Sverige och Europa?
Säsongsinledningen tyder på ett nekande svar på frågan?
Men likväl tror jag att MFF mycket väl kan ta sitt tredje raka SM-guld. Sommarens transferfönster ger en så rik klubb som MFF möjlighet att förstärka på ett helt annat sätt än de flesta av konkurrenterna. Vi lär nog få se en annan forwardsbesättning än vårens Thelin/Botheim.
Risken för utlandsflytt för Otto Rosengren, Hugo Bolin och Lasse Berg Johnsen finns så klart. Kanske även för Taha Ali efter hans strålande insats går i 2—1-förlusten mot BP. Som gav honom en oförklarlig blek 2:a i Sydsvenskans betygsättning.
Daniel Andersson lär – och bör – få en hektisk sommar.
Fem medaljer blev den skånska utdelningen vid finalspelet i handbollens USM i Uppsala.
Ett guld (P 18) och ett silver (P 16) till Ystads IF, ett guld (F 16) till Lödde Vikings och två brons (F 14 och P 18) till Lugi.
I fjor blev det sju skånska medaljer (1—2—4) och 2023 fyra (2—2—0). Det är i det häradet den skånska medaljskörden ligger vid ett finalspel. I min ungdomsidrottsvärld är det viktigare att av de 24 finalklubbarna är tio skånska och av 48 finallag är 19 skånska. Sen är det naturligtvis så att topplaceringar även i ungdomssammanhang inspirerar. Speciellt för de mindre föreningarna.
Ystads IF är sett över hela spektret Skånes särklassig bästa handbollsklubb den här säsongen. Tittar man över hela landet är det bara Sävehof som är bättre. Sen är det jämnt mellan YIF och Önnered. Det var också denna trio som var framgångsrikast[MM1] vid finalerna, enligt poängberäkningen 8, 7, 6 osv.
1) Önnered 26 p, 2) Sävehof 25, 3) Ystads 1F och IFK Tumba 23, 5) Aranäs/Fjärås 20, 6) Lugi 17, 7) Lödde Vikings 10.
Övriga Skåneklubbar: 8) OV Helsingborg 9, 11) IK Sund, Helsingborg 7, 14) H 43 Lund, Eslövs HF 4, 16) , HK Malmö, Ankaret, Bjärred, 3, 21) Eslövs IK 2.
***
Några funderingar:
***
Intressant är att en klubb från Stockholmsregionen, som IFK Tumba, både topp- och breddmässigt kan mäta sig med Skåne och Göteborgaområdet. Ett guld, ett silver och en fjärdeplats är respekt.
Tre ytterligare medaljklubbar (Täby, Skuru och Bolton) från Stockholmsregionen tyder på en gynnsam tendens.
Slutligen en honnör för Kungsbackaklubben Aranäs, femma i den inofficiella föreningstävlingen.
Anders Hübinettes utredningsförslag om hur svensk fotboll skall förhindra ordningsstörningarna vid vissa elitmatcher har väckt debatt
Och som vanligt kommer förslag om att legalisera användandet av pyroteknik under ”säkra” former. Senast från en centerpartist från Malmö, en moderat från Stockholm, en ledarskribent från Expressen. Och så givetvis från supportergrupperingar.
Jag har hört det till leda. Genom åren har liknade förslag haglat. Men ännu har jag inte sett ett enda förslag om När, var, hur dessa opportunistiska förslag skall realiseras.
För några år sedan vid ett möte med Idrottsgillet i Lund var den respekterade fotbollsjournalisten Olof Lundh inne på liknande tankegångar. Men utan att kunna ge svaret på När, var, hur.
Supportergrupperingar menar att pyrotekniken till stora delar är anledningen till de allt mer fyllda läktarna vid de allsvenska matcherna. Jag vill säga trots. Ingen skall inbilla mig att åskådarna betalar stora pengar för att omgärdas av illaluktande rök med risk för brännskador och dessutom få uppleva kortare eller längre avbrott. Den stämning som skapas på alla läktare (utan pyroteknik) runt planen är den som ger en helhetsupplevelse och ger det stora intresset. Det är att verkligen att -förhäva sig själva att tro att några få – för så är det – illegala användare av pyroteknik är orsaken till den nuvarande publikhaussen.
***
Nu tror jag inte att en strängare straffskala, enligt Hübinette, kommer att få bort olagligheterna från läktarna. Jag har inget recept.
Men de tv-bolag som pumpar in väsentliga summor för sändningsrätten borde kunna ställa tuffare ekonomiska krav på arrangerande förening. Som betalande konsument borde jag kunna kräva att matcherna börjar i tid och inte avbryts i tid och otid. Och inte minst att jag kan se hela planen under 90 minuter utan någon ogenomtränglig rökridå.
Jag vet att klubbar bötfälls. Det hjälper tydligen inte, men än högre bötesbelopp och krav från tv-bolagen hade kanske fått några irrhjärnor att tänka till och hjälpa den klubb de säger sig älska.
Den förste maj är en stor dag i mitt liv.
Den dagen 1985, i dag för 40 år sedan, blev jag fast anställd på Sydsvenskans sportredaktion. Min andra yrkesdröm var uppfylld.
I ungdomsåren i Skurup och under gymnasietiden i Ystad funderade jag över var vad jag skulle göra ”när jag blev stor”.
Det fanns två huvudspår, gymnastiklärare eller sportjournalist. Med ett stickspår åt bibliotekariehållet, min stora läslust fanns redan då.
Jag blev idrottsledare redan som 15-åring, så en viss förmåga att organisera och leda ungdomar fanns förmodligen. Mina första artiklar i Ystads Allehanda, handledd av legendariske Pero Landqvist, publicerades redan då jag blott var 16 år.
På den tiden, runt 1960, var det lite glamouröst att kunna titulera sig gymnastikdirektör, så jag sökte in på GCI, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Intagningskraven var höga. Mina studentbetyg var okej men all tid jag ägnat åt att vara idrottsledare (plus en egen aktiv löparkarriär) och att vara YA:s sportbevakare i Skurup inverkade naturligtvis på studieresultaten. Ett år i lumpen, ett i Lund (sociologi och pedagogik, båda flum, enligt mig) och ett som gympalärare på Källängens grundskola och Handelsgymnasiet i Malmö gav de extra poäng som fordrades så att jag 1963 kom in på GCI, utexaminerad 1965. Vi är en grupp som i septembers skall fira 60-årsjubileum i Lidköping, ”Staden med D-et”. Fyndig slogan.
20 trevliga år som idrottslärare blev det. Samtidigt gnagde oron: Kan jag bibehålla entusiasmen i ytterligare 20 år med en åldrande kropp och svårare att själva visa och deltaga i de olika övningarna.
Dessutom fanns skrivglädjen kvar. Pero Landqvist, igen, hade på 60-talet gett mig uppdrag att skriva om friidrottens SM-tävlingar för ungdoma i Sydsvenskan. När jag i början av 1980-talet inte längre hade några uppdrag i Heleneholms IF eller IFK Malmö (där jag var klubbdirektör två och ett halvt år, 1978—1980, en lärorik period, som jag hade mycket nytta av i mitt kommande yrkesliv) fick jag fler och fler frilansuppdrag för SDS. 1983 och 1984 sommarvikarierade jag som redigerare.
Men när tidningen 1985 utlyste en tjänst, sökte jag. Men utan större hopp i en konkurrens som var stor, utbildad inom journalistik och dessutom yngre. Jag var trots allt nästan 46 år.
Men den 1 maj 1985 var jag extra stolt när jag med en fotograf åkte ut till Bokskogen för ett referat om nu nerlagda motionsloppet Bokskogsrundan. Mitt första uppdrag som yrkesjournalist.
Mina två ungdomsdrömmar var uppfyllda. 2025 är det jubileum för båda.