Så är det dags för allsvensk fotbollspremiär.
Okej, damernas började förra helgen, men – ursäkta – den fångar inne mitt intresse på långt när lika mycket som den riktiga Allsvenskan, den för herrar.
Såg förstås premiären Hacken—Malmö FF, 2—3. Och tur var väl det så att man fick en någorlunda neutral bild av matchen. I MFF-mediavärlden härskade euforin.
***
Ett tips hör till traditionerna. Det brukar inte bli så lyckat. Men vad gör det? Jag har gjort bort mig tidigare. Och i än viktigare sammanhang.
Nutidens fotboll är svårare att tippa, övergångsfönstren mitt i säsongen åt båda hållen förändrar förutsättningarna radikalt. Några klubbar mer eller mindre tvingas för att överleva ekonomiskt sälja sina bästa. De mera bemedlade kan vänta tills vinteruppehållet. Och inte minst ersätta de brister (bland annat uppkomna genom skador) som uppdagats under våren. En sluttabell tenderat mer och mer likna rangordningen av kassabehållningen. Så ser det generellt sett ut i hela fotbollsvärlden och det tvingas man acceptera. Om än motvilligt.
***
2024 vann Malmö FF med elva poängs differens till tvåan Hammarby och trean AIK. Djurgården var 12 poäng efter MFF. Något lag måste ta steget från detta jämna ”andra” skikt.
Har något av konkurrenterna visat antydningar till kvalitetshöjning?
Djurgårdens kvartsfinalplats i Conference League visar självfallet på en hög kapacitet.
Liksom Elfsborg med sina strålande insatser i Europa League.
Häckens kvalificering till finalen i Svenska cupen tyder på ett bättre lag 2025 än 2024.
Den här trion är mina främsta utmanare till Malmö FF det här året.
***
Hur har då MFF:s tävlingsmässiga mellansäsong sett ut?
Europaspelet var väl inget vidare. I gruppspelet i cupen var motståndet svagt och MFF vann under ordinarie tid på hemmaplan i slutspelet varken över Elfsborg eller IFK Göteborg. Det har inte direkt sprudlat kring Malmö FF sedan höstavslutningen.
***
Med dessa funderingar och tillbakablickar tippar jag den allsvenska toppstriden:
1) Elfsborg, har en stabil, rutinerad stomme och av de tongivande spelarna riskerar man bara förlora talangen Besfort Zeneli.
2) Malmö FF, har den dyraste och bredaste truppen, men ingalunda två lag i allsvensk toppklass (årligen upprepat skitsnack). Målvaktspositionen, åldersstrukturen och skadebenägenheten samt några attraktiva säljobjekt på minussidan
3) BK Häcken, hittar alltid lovande spelare som snabbt försvinner utomlands, mot bra betalning. Skulle bli förvånad om Häcken får behålla innerbacken Abdoulaye Faye och vänsteranfallaren Zeidande Inoussa året ut. Blir dessa kvar hela året blir cupspecialisten Häcken ett medaljlag.
4) Djurgårdens IF, som om man lyckas övervinna derbykomplexet mot AIK och Hammarby, kommer att konkurrera om en högre placering. På de 40 senaste mötena mot AIK och Hammarby har man bara tagit 24 poäng av 120 möjlig
Utan motiveringar
5) Hammarby
6) AIK
7) IFK Göteborg
8) Mjällby
9) Gais
10) Sirius
11) Brommapojkarna
12) IFK Norrköping
13) Öster
14) Halmstad
15) Degerfors
16) Värnamo
I den gånga helgen kvalificerade sig ytterligare tre Skånelag till USM-finalerna i handboll, Final 8.
Det var P 18 och F 14 som avgjorde sitt Steg 4.
’I pojkklassen blev 20 lag 8. OV Helsingborg imponerade, fyra raka vinster och övertygande 49 plusmål. HK Malmö kom trea i poolen, två avancerade, var aldrig nära, två klara nederlag mot OV och IFK Skövde.
Till finalrundan i Uppsala får OV sällskap av Ystads IF och Lugi, båda grupptvåor med snudd på förstaplatsen, Lugi föll med 23—22 mot Önnered i gruppfinalen. YIF i sin tur kryssade mot ettan Tumba men tappade även poäng i ett oavgjort möte mot trean IFK Kristianstad. Tumba vann över Kristianstad med 29—25.
Hörbyklubben Lågan kom femma.
***
I F 14 är steg 4 tufft. 1 åtta 5-lagstupper går endast ettan vidare.
Skåne fick tre obesegrade ettor, IK Sund (Helsingborg), H 43 Lund och Lugi, som visade sin fina bredd, då andralaget kom tvåa efter en knapp förlust mot Önnered.
Lödde blev också tvåa men var långt från att rubba Täby.
IFK Malmös lag kom femma.
***
IK Sund har säsong efter säsong flyttat fram sina ungdomspositioner och ha ett finallag i USM är ytterligare ett bevis på framsteg. OV har över år haft en stabil ungdomssektion. Handbollen är stark i Helsingborg.
***
H 43 Lund är vant vid stora framgångar i dessa sammanhang. De har blivit färre på senare tid. Några år efter konkursen 2014 tillhörde H 43 de största och främsta klubbarna i USM-tävlingarna men sedan seniorlagen tvingades starta om på nivå 6 har rekryteringen blivit svårare. Samtidigt har de flesta av de bästa redan i unga år sökt sig uppåt. Det är bara att se hur många H 43-fostrade spelare som finns i landets högsta serier. Och även utomlands.
När nu damlaget tagit steget upp till division 1 (nivå 3) och herrlaget genom kval kan nå Allsvenskan (nivå 2) är det också betydelsefullt att ungdomslagen hänger med. Att F 14-laget spelar i Final 8 ger, liksom seniorlagens lyckade säsonger, en extra injektion till en förening som på tio år närmat sig den plattform min generation förknippar med H 43 Lund.
Jag var på föredrag i måndags i Lund, på Idrottsgillet.
Då och då åker jag dit och lyssnare på intressanta möten, liksom jag gör till Helsingborg och deras fantastiska idrottsmuseum i Idrottens hus och till Baltiska hallen i Malmö, där IMV, det är Idrottsmuseets Vänner, har sina träffar.
Det är berikande timmar tillsammans med likasinnade och nästan alltid med idrottsprofiler som har något intressant att berätta.
En gemensam nämnare är att på alla tre ställen är det väl förberedda personer som håller i intervjumikrofonen, Lasse Holmström (Lund), Christer Fermvik (Helsingborg) och Bosse Hultén (Malmö).
***
Gäst i måndags går var Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje. Han berättade om papperstidningens framtid. Det är väl bara att konstatera att det blir en personlig strid: Vem överlever längst, jag eller SDS-print? Kanjes profetior ligger i det tidsspannet. Mitt mål är 95, tangerat släktrekord.
Slut på de morbida tankar jag absolut inte har.
***
Vi var över 60 lunchätande besökare, vi tillhörde den minoritet som får en papperstidning levererad strax efter midnatt. Det finns numera cirka 33 000 tryckta SDS-exemplar en vardag. De digitala prenumeranterna är klart större (har glömt den exakta siffran).
Även om det mesta var välbekant, var information intressant och välformulerad.
***
Vi var i en handbollstad med välbekanta ansikten från H 43 och Lugi med inslag från några intresserade för HK Malmö. Frågan om handbollens lite undanskymda utrymmen i tidningen ventilerades naturligtvis.
Jonas Kanjes svar var rakt och ärligt: Handbollen ger väldigt få klickar på de artiklar som finns på nätet.
Vi 33 000 som läser om handboll i papperstidningen räknas alltså inte. Vi syns inte. Man kan inte heller klicka på något som inte finns. Fler initierade handbollsartiklar hade – det är jag övertygad om – givit klick/läsare.
En större fråga är om verkligen antalet läsare, oavsett ämne, skall avgöra vad som publiceras. Skall en tidning inte berätta om vad som sker i världen och i dess huvudsakliga spridningsområde? Och för att återgå till idrottens stora värld: Idrotten i Malmö och Lund med omnejd är både mångfacetterad och framgångsrik. Denna mångfald tycker jag måste få sin plats.
***
Sydsvenskans sport är definitivt inte konsekvent i sin politik att klickar skall ge fler artiklar. Jonas Kanje avslöjade nämligen att antalet läsare om damfotboll är få. Han motiverade de många och långa artiklarna om FC Rosengård och Malmö FF med att de båda lagen är framgångsrika. Men samma måttstock har redaktionen inte på säsongens HK Malmö. Som dessutom har något som vanligtvis attraherar journalister, det överraskande.
Antalet åskådare visar naturligtvis också på det allmänna intresset. Sin rekordsäsong 2024 till trots var FC Rosengårds publiksnitt 863 enligt förbundets hemsida. HK Malmö hade i säsongens grundserie 975 i snitt. I och för sig inte imponerande men i alla fall 100 mer/match. Sen är det i ärlighetens namn svårt att korrekt bedöma ett redovisat publiksnitt. Fribiljetter och sponsrade matcher inverkar förstås.
Dampremiären Rosengård—Piteå lockade bara 511 personer trots många och långa texter, till och med i krönikeform.
Måndagens kvartsfinal mellan HK Malmö och OV Helsingborg besöktes av 1 413 personer. Utan en enda textrad.
Jag förstår att Jonas Kanje offentlig vill försvara sin redaktion. Men antalet artiklar i papper och på nätet präglar mer de enskilda medarbetarnas, och sportchefens, idrottsintressen än normalläsarnas.
Konstgräs är förutsättningen för att vi kan bedriva tävlingsmässig elitfotboll i Sverige från februari fram till månadsskiftet november/december.
Det har naturligtvis de styrande i svensk fotboll insett och godkänt natur- , hybrid- och konstgräs som underlag. Men detta vill MFF-krönikören i Sydsvenskan Fredrik Lindstrand ändra på.
I en krönika inför morgondagens arenalottning inför cupfinalen i maj mellan Malmö FF och BK Häcken skriver han:
Det borde stå understruket och i fetstil i förbundets stadgar.
En cupfinal ska inte spelas på en balkongmatta.
Men det är aldrig fel att tänka klart, ett varv till.
Det är faktiskt inte så att MFF prenumererar på en finalplats. Hemska tanke, det kan ju faktiskt bli så att två lag med hemmakonstgräs avancerar till final. Skall den då gå på neutral plats? Lindstrand tycks mena det.
Det nya spelsystemet för cupen infördes 2013. Då och året efter var Råsunda finalarena. Förhoppningen var att den svenska fotbollsallmänheten skulle sluta upp till finalen med storpublik, som i England och, ja, till och med i Norge. 2013 och några år dessförinnan hade man haft tur. Det fanns ofta ett Stockholmslag i slutmötet vilket garanterade hyggliga publiksiffror. 2013 såg 21 819 personer IFK Göteborg vinna efter straffar över Djurgården.
Året efter segrade Elfsborg över Helsingborgs IF och den finalen lockade endast 3 423 åskådare. De beslutande insåg då att Svenska cupens final inte var tillräckligt attraktiv för att få de stora massorna till en neutral plan. Man bestämde då att ett av lagen genom lottning skulle få hemmaplansfördel. Fem finaler har avgjorts på konstgräs, tre på Tele 2, en på Bravida (Häcken) och en i Östersund.
Jag har svårt att förstå att Häcken och Djurgården, de jämte Malmö FF mesta finallagen under den senaste perioden, skall fråntas möjligheten till finalspel på sin ”egen" arena. Delar av kvalificeringen har ju faktiskt skett på konstgräs.
Fredrik Lindstrands förslag är sällsynt illa genomtänkt.
***
Inte ens sydliga Malmö kan erbjuda en naturgräsplan under cupspelperioden till sina lag. FC Rosengård är under hela spelåret hänvisat till Malmö ips konstgräs. En observation: Alla fyra semifinallagen i damcupen spelar på konstgräs, Häcken, Hammarby, IFK Norrköping och Rosengård.
En damcupfinal är, om någon, publikmässigt beroende av ett hemmalag. Tillresande supporters är få.
För Fredrik Lindstrand menar givetvis att det skall vara gemensamma bestämmelser för damer och herrar.
Något annat vore förstås otänkbart på Sydsvenskans av genusperspektiv influerade sportredaktion.
Hur skall man nu summera säsongens Handbollsliga för herrar?
Tidernas mest överraskande? Ja, jag vågar ta bort frågetecknet. Jag lutar mig tillbaka på alla experters förhandstips. Inklusive mitt eget. Det innehöll inte många rätt, endast två, Hammarby som sjua och Skånela som sist på 14:e plats.
Men de flesta var käpp rätt åt skogen. Jag kan väl trösta mig med att jag hade HK Malmö som sista slutspelslag, som åtta. Men det var ju inte heller precis bra eftersom HK kom trea.
Malmölaget har allmänt utsetts till Årets överraskning. Finns väl ingen anledning att ifrågasätta denna inofficiella utnämning. Men konkurrensen är hård. Med utgång från mina septemberprofetior är Karlskrona (tippad tolva, blev fyra) och OV Helsingborg (tia—sexa) i samma överraskningshärad, på den positiva sidan. Även Hallbys (13:e—åtta) insats finns på den klara plussidan.
Som en naturlig följd av de här lagens insatser, finns misslyckade säsonger. Främst på denna negativa lista placerar jag Önnered, förvisso som nu ett ständigt kvallag. Det är alltid något som verkar gå snett för Göteborgsklubben. Spelarmaterialet är de facto mycket bra.
Skövde och Alingsås är också två missräkningar. Deras säsonger är slut. I sina bästa stunder har de varit riktigt bra, i andra mindre bra. Man kan ju fundera i termer som om två lag med så hög inneboende kapacitet bara blir nia och tia, så håller Handbollsligan hög klass.
Jag är inte rätt man att avgöra om det är så. Men de spelare som får mer lukrativa jobb i de utländska är generellt sett bättre än de importer som kommer hit. Visst unga spelare har slagit igenom. De svenska ungdomslandslagen är oftast framgångsrika. Summan av dessa mina funderingar ger mig inget svar på frågan: Bättre eller sämre än tidigare?
Och det är i och för sig oväsentligt. Det har varit en spännande serie att följa.
Det blir än mer intressant när kvartsfinalspelet dra i gång på måndag.
Ystad (mot Hallby) och Sävehof (Karlskrona) tippar jag (vad det nu kan vara värt med tanke på höstens tipsutfall) som klara semifinalsaspiranter. Ovisst blir det i Skånederbyna HK Malmö—OV och Kristianstad går trots bra formkurva inte säkert mot ett oberäkneligt Hammarby.
Ett inte speciellt vågat finaltips är Ystads IF—IFK Kristianstad inför fullsatta arenor. Logiskt, ettan mot tvåan och de bästa trupperna, nu skadefria. Sävehof (vad hände där?) missade sin finalmöjlighet, eftersom Partillelaget lär få YIF i semi.)
Men först ett högintressant möte i Baltiskan på måndag, HK Malmö—OV.
Inför 2 000 personer? rots den olycksaliga kollisionen mellan Redhawks och Brynäs i hockey.
Mitt val är enkelt.