Det är lite väl mycket nu i OS-tider.
Om man vill kombinera allt lyssnande och tittande från Paris med familjära och kamratliga festligheter blir det ont om tid. Bloggandet har fått stå tillbaka.
Sarah Sjöströms uppvärmningsguld kommer man givetvis inte ifrån.
***
Men känslomässigt har Truls Möregårdhs finalplats i bordtennis förmodligen berört mest. Det är stort att vinna över så många bättre seedade spelare.
Men att en ung svetsare från grannkommunen Sjöbo som Victor Lindgren vinner silver i gevärsskytte det värmer naturligtvis en före detta Skurupsbo.
Truls och Victors insatser visar på betydelsen av ett brett levande föreningsliv även i småorterna. Victor kommer alltså från Sjöbo (cirka 9 000 innevånare i huvudorten) och Truls från Hovmantorp (drygt 3 000).
***
I Skåne fanns för cirka tio år sedan närmare 100 skytteföreningar i de olika disciplinerna och det betyder att skyttesport är en av Skånes största distriktsförbund. Det ser likadant ut i övriga Sverige. För de som tror att bredd ger topp känns det naturligt att de svenska skyttarna hittills fått ett silver, en fjärde- och femteplats i OS. Ett bra facit.
***
I Skåne har bordtennisen tappat många klubbar. Bredden är långt från vad den en gång varit, då ”varje by” hade en pingisklubb. Jag har spelat ungdomsseriematcher för Skurups BTK i Minnesberg och Tånebro, kanske också i Öremölla. Jag minns också att Kvällsposten på 1950-talet hade en tävling för
25-mannalag (!). Skurup förlorade mot Limhamns BTK.
***
Sverige har inga manliga brottare med i OS. Det lär vara första gången i modern tid. Skåne har varit Sveriges breddmässigt främsta distrikt med många OS-medaljer av alla valörer. På medaljlistan finns även många klubbar från mindre orter, där det numera inte bedrivs någon brottning. Minskningen är naturligtvis ett stort framtidsproblem för svensk brottning. Ett OS utan någon manlig brottare är en naturlig följd av en radikalt minskad bredd.
***
De båda slutspelsklara handbollslagen visar klart vikten av en bred klubbredd i de större handbollsregionerna och att det finns verksamhet i så många vrår av landet som möjligt.
Moderklubbarna är många, Ystad och Lund levererar alltid, Helsingborg, Eslöv och Hörby har OS-spelare. Vi har Rimbo, Hjo, Vadstena, Stenungsund, Uddevalla, Varberg, Norrköping och en massa klubbar från Stockholm och Göteborg.
Det är ur denna klubbredd handbollen fått sina två världstopplag. Samtidigt finns det tidigare orter i Skåne med bra och många ungdomslag som nästan helt tappat sina positioner som starka fästen.
***
Truls Möregårdh och Victor Lindgren har visat att OS-medaljörer även kan fostras i det djupa Idrottssverige, den viktigaste grunden.
Vilken härlig OS-start det blev.
Självfallet vet jag att en enstaka, inledande seger i ett gruppspel i slutändan inte betyder en rak väg till en topplacering. Men de svenska handbollsdamernas vinst, 32—28, mot Norge kan ge inspiration inte enbart till laget självt utan till hela den svenska OS-truppen.
Under ett olympiskt spel förenas lagen och de enskilda aktiva över de annars lite konstlade gränserna de olika idrotterna emellan. I ett OS tävlar alla för ”laget” Sverige i sin jakt på medaljer.
Även om jag anser att fokuseringen på medaljer och medaljligan tar bort glansen från andra strålande prestationer.
***
Tillbaka till handbollsmatchen!
Åter fick jag bekräftat att damhandboll i internationella mästerskap är bland det mest underhållande i idrottsväg man kan uppleva. Det var ett rasande tempo både i löpningar och passningar, kryddat med finessrika kombinationer och spektakulära avslut.
Jag är fullt medveten om att handbollen publikmässigt inte kan konkurrera med exempelvis fotbollen. Men en neutral åskådare måste väl tillstå att Sverige—Norge bjöd på en större underhållning än exempelvis de svenska fotbollsdamernas EM-kval mot Frankrike och England.
***
Johanna Bundsen, målvakten, var förstås den stora matchvinnaren. Men det fanns andra spelare som starkt bidrog till överraskningen. Inte minst unga Nina Koppang. Att Nathalie Hagman efter tre (?) raka missar – eller räddningar av Katrine Lunde – fortsatte att gå på avslut var en avgörande detalj. Emma Lindquists mod vid det avgörande rycket kan inte nog berömmas. Jamina Roberts stabilitet var som vanligt betydelsefull.
Ja, jag vet att Norge saknade en av världens främsta spelare, Henny Reistad, men det gör inte den svenska insatsen sämre.
***
OS har börjat.
I samband med ett blogginlägg om fotbollsklubben IFK Malmös satsning på att bygga upp en stabilare organisation kring sin ungdomsverksamhet, fick jag frågan om hälsoläget i handbollsföreningen IFK Malmö.
Mitt svar, med nuvarande målsättning: Alldeles utmärkt.
IFK:s motto lyder:
Så många som möjligt. Så länge som möjligt. Från bollskola till seniorlag. Tillsammans. I vår förening,
I den nyss utkomna årsberättelsen konstaterar man at man haft 622 aktiva ingång under säsongen och haft över 20 seriespelande lag. IFK har verksamhet i 14 hallar, något som visar på de problem som inomhuslagsporterna har i Malmö.
Några av lagen är bra. 14/15-årsgrabbarna var i final i USM, Final 8, och kom sjua. I samma åldersgrupp för flickor avancerade laget till näst sista steget och blev tvåa efter Täby, som senare blev överlägsna mästare. IFK-laget kan nog med fog även det rankas bland de främsta i landet.
”Nya” IFK Malmö har tidigare haft lag i USM-slutspelet men med A-lag långt ner i seriepyramiden är det i den moderna idrottsvärlden omöjligt att bibehålla de främsta talangerna. Liksom andra klubbar på denna nivå har IFK drabbats.
***
En liten ljusning på den fronten blev det kanske under våren. Via kval tog sig herrarna upp till division 2 (nivå 4) och damerna till division 3.
***
IFK har också berikat stans arrangemansliv. I den nystartade Kanarie Cup i våras deltog 36 föreningar med 129 lag. Malmö har länge saknat en ungdomsturnering i handboll sedan Dalhemscupen, efter mer än 50 år, försvann för en hel del år sedan.
***
I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007 blev HK Malmö stod IFK i stort utan seniorverksamhet. Några inbitna IFK-are (om jag inte missminner mig med Joakim Björkman som draglok) ville dock ha kvar IFK-handbollen, från 1933, och började bygga upp ett nytt IFK med en bred dubbelkönad ungdomsavdelning som grund. Det har gått lite upp och ner men i dag har IFK Malmö HF en stabil organisation med en anställd sportchef i Mikael Ekdahl (landslagsmeriter och känd från H 43 Lund och Ystads IF), som dessutom är chefsinstruktör på Malmö Idrottsgrundskola.
Klubben söker i dagarna även en klubbchef för att ytterligare stärka organisationen.
***
Det som är odelat positivt för Malmöhandbollen är att det finns två seriösa föreningar som vill ha breda ungdomssektioner som grund. I alltför många idrotter i Malmö är klubbkonkurrens en bristvara.
***
PS
I och med IFK Malmö (eller vad det nu var) 2007, den texten behöver en förklaring: Den klubb som 2007 tog steget upp i Elitserien och var grunden för HK Malmös plats i högsta serien benämns i alla sammang som IFK Malmö. Så kallades också det lag som blev sist i Elitserien 2003/2004. Men enligt säkra källor (Tommy Thysell) tillhörde föreningsnumret Team Malmö, som alltså borde ha en plats i maratontabellen för högsta herrserien.
För att göra det än mer komplicerat: 2006/2007 fanns IFK Malmö, Elit registrerad som en egen förening inom Malmö fritidsförvaltning.
Detta en information av en nörd till andra eventuella liksinade.
DS
Det blev en lång kväll framför tv:n i går.
Först SM-finalen i handboll, där Sävehofs herrar efter 33—26 mot Ystads IF och 3—1 i matcher blev svenska mästare för åttonde gången.
Sen det allsvenska fotbollsmötet Malmö FF—Elfsborg, 2—1, en klart välförtjänt hemmaseger.
***
Det som frapperade mig mest var skillnaden i atmosfär, respekt och inställning till domarteamens arbete från spelare och ledare. Jag har givetvis ingen erfarenhet av att döma varken handboll eller fotboll på elitnivå, men har uppfattningen att det är svårare i handboll. Närkontakterna är betydligt fler med många spelare på en begränsad yta. Gränsfallen i handboll är också betydligt fler. Liksom antalet situationer.
Handbollsspelana i har insett detta och agerar därefter. Visst förekom det några frågande, oförstående blickar mot domarduon och en och annan uppgiven gest från coacherna vid finalen. Men inga teatraliska utbrott med armar, kompletterade med ord som inte gick att urskilja. Från både spelare och ledare.
En överlägsen Fair Play-seger för handbollen.
***
Jag anser mig ha på fötterna när jag menat att protestvarningarna till MFF-arna Sergio Pena och Erik Botheim var korrekta. Jag lutar mig tryggt på att Anders Andersson, Maxs kommentator, är av samma uppfattning. Spelarna översteg den spontana gränsen.
***
Men se, det gjorde inte den ständige snacksalige MFF-tränaren Henrik Rydström.
För andra gången på kort tid framför han, nu I Sydsvenskan, följande:
– Jag är så jäkla besviken på att vi åker på varningar i match efter match när vi är ett lag som har bollen i 70–80 procent och vi reagerar med en gest för att det är hands eller nedsparkningar.
– Jag kommer aldrig att skylla på motståndarna, utan domarna måste ta de sakerna och skydda spelare och lag som är kreativa.
Jag förstår inte sambandet mellan bollinnehav och frisparkar mot. Vad säger att spelmässigt underlägsna lag är ojusta? Man måste också ta i beaktande var och hur man utnyttjar sitt större bollinnehav.
Och har Rydström några belägg för att domarna inte beivrar klara regelbrott mot de, i hans mening, kreativa lagen?
Jag förstår helt enkelt inte vad Henrik Rydström menar. Vore intressant om en journalist vid tillfälle lät honom utveckla sin uppfattning.
***
Åter till handbollsfinalen. Född och uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av husorganen är det givet att Ystads IF har en del av mitt handbollshjärta. Därför sved finalförlusten lite.
Samtidigt har jag en gammaldags idrottsideologi: Jag uppskattar föreningar som genom en stor ungdomssektion kan få fram elit, även internationell. Det kan IK Sävehof verkligen och då för båda könen.
Herrfinallagen är båda två bra föredömen för svensk handboll.
***
Jag blev faktiskt lite rörd – gamle gubben – när tv intervjuade den skadade målvakten Simon Möller, en personlighet som symboliserar Sävehofsandan. Han började i klubben som 6-åring, skadade sig allvarligt i en av förra årets finaler mot IFK Kristianstad och fick se sitt lag förlora. I årets första final var skadeolyckan framme igen och han fick tillsammans med en krycka följa resten av matcherna på bänken. Det var på något sätt symptomatiskt att fick följa det resterande finalspelet med en ackreditering som en ledare, som dem inspiratör han är.
Simon Möllers guldtårar var äkta. De gick genom tv-rutan.
***
Sen måste man givetvis nämna färingen Oli Mittun. Tack för uppvisningen!
Att stå ut med Chris Härenstam sex dar i följd får väl gå.
Och jag får väl klara två till.
Det är han som kommenterat de tre sex SM-finalerna i handboll i SVT. Han står uppsatt som kommentator och som bisittare har han två alternerande experter med gedigen handbollsbakgrund, Mikaela Mässing och Magnus Grahn. Men Chris Härenstam både refererar och står för de flesta expertutlåtenda. Okej, lite överdrivet, men absolut inte helt. Mässing och Grahn, väluppfostrade som de är har bara att hålla med.
Till Härenstams förtjänst skall sägas att han år påläst, är kunnig om spelare, lag och statistik men med allt tillsammans blir det bara för mycket. För till allt detta skall läggas hans överdrivet optimistiska entusiasm.
De sex finalerna har bjudit på bra handboll. De tre herrfinalerna har dessutom varit extremt spännande. De två finallagen är tveklöst de två främsta med det bredaste registret med spektakulära spelare. Vi som kontinuerligt följer den inhemska klubbhandbollen har sett spelarna utföra liknande förnämliga prestationer många gånger under spelåret. Chris Härenstam framhåller det alltför ofta som något enastående, fantastiskt.
Underläge med två bollar, som ändras till ett övertag med lika många är enligt Chris Härenstam ett bevis på en hög lagmoral. Men liknande vändningar är ju nästan vardagsmat i handbollen och en av många kryddor som gör handboll på elitnivå extra välsmakad.
SM-finalerna är tillräckligt attraherande utan Chris Härenstams övertoner.
***
Före finalerna för damer trodde jag att Önnered skulle kunna hota Sävehof. Önnered imponerade i semifinalerna mot seriesegrarna Skuru. Sävehofs tre raka finalvinster var överlägsna. Rutinen från viktiga matcher syntes klart. Önnered ville spela sin snabba handboll men i de tre matcherna gick del för fort. De tekniska felen blev alldeles för många mot ett mera komplett Sävehof (med suveräna målvakten Johanna Bundsen) som behärskade det höga finaltempot betydligt bättre.
***
Vems fördel är det då i herrfinalen?
2—1 till Sävehof och en hemmamatch kvar är givetvis en fördel.
Men med Simon Möller borta vilar ett stort ansvar på en ensam (?) Oscar Sävinger i Sävehofsmålet. Båda YIF:s målvakter Alexander Lindén och Erik Hvemfelt har haft stunder av den klass som kan vara avgörande.
Oscar Carlén i YIF har gett alla sina bärande niometersspelare gott om speltid. Kollegan i Sävehof Michael Apelgren har matchat Oli Mittun, Pontus Brolin och Emil Berlin extremt tungt. Orkar de ytterligare en eller två matcher med denna belastning? Eller kommer William Andersson Moberg in som en joker och tar över en del av ansvaret? Han har i fått förvånansvärt lite speltid hittills i finalserien. Vid de korta inhopp han gjort har han levererat.
***
Jag vågar – fegt – inte tippa.
På tisdag och eventuellt torsdag sitter jag i min tv-fåtölj och följer dramat.
Och får stå ut med Chris Härenstam.