För några dagar sedan ventilerade Malbas sin ilska över att Luleås Riksidrottsgymnasiums damlag beviljat en plats i Ligan, den högsta nivån.
Nu har Sydsvenskan i sin nätupplaga publicerat en krönika i ämnet.
Krönikören, basketvännen Max Wiman, sågar beslutet rejält.
Men eftersom hans åsikter i stort är de samma som framfördes av Malbas representanter, klubbchefen Rebecca Zink och sportchefen Joakim Källman, är krönikan i stora delar en partsinlaga.
Att inte komma med ett enda konkret förslag till en förändring, som svensk basket på demokratiska grunder fattat, tar helt bort udden av hans uppbragthet.
För dem som följt de två division 1-grupperna är det uppenbart ätt det måste till en förändring. Speciellt för de 15 elitsatsande ungdomarna från RIG. Att vecka efter vecka möta – förlåt uttrycket – dåligt tränade motionärer (vi talar väl elitidrott?) ger inte en förväntad utveckling. Jag har blivit väldigt förvånad efter att under säsongen sett ett 20-tal matcher, från både norr och söder, hur många illa fysiskt förberedda spelare det finns i många lag. Till och med i elitklubbarnas utvecklingslag.
Krönikören menar att det inte är RIG:s uppgift att forma lag. Man skall koncentrera sig på ”individuell talangutveckling.” Nog så riktigt. Men med lite hum om elitidrott vet man att det fordras mängder av matcher i spänt läge för att använda de färdigheter man drillat under den dagliga träningen. Den möjligheten har RIG-eleverna haft i seriespelet högst tio gånger under tre läsår.
Wiman pratar också om en några ”om”. Vad händer vid en massa skador, vad händer om RIG blir svenska mästare? Truppen är 15 spelare stor. Större lär inte konkurrenternas vara. SM-guld är helt orealistisk, ett löjligt argument.
Han är också inne på att RIG inte kommer att ha någon större publik vid hemmamatcherna. Men det är ett perifert problem i detta sammanhang. Men desto större i ett vidare perspektiv. Ligans publika attraktivitet måste för de ansvariga vara alarmerande. I den just avslutade säsongen toppade SM-vinnarna Luleå med ett snitpå 1 127 åskådare, tvåan Norrköping hade 535. Fem av de elva lagen snittade under 200. Sämst var Eos med 116. Större är alltså inte intresset. RIG:s vara eller inte vara spelar i det här sammanhanget ingen roll.
***
Både krönikör och Malbas tror att klubbarna i och med RIG:s ligastatus får svårare att behålla sina talanger. Det är inte ligaspelet som lockar. Det är den miljö som finns i Luleå som är den främsta orsaken till flytten norrut. Plus statusen att komma in i Luleå.
Eftersom det bara rör sig om fem elever per årsklass är risken för någon så kallad massflykt från någon enskild klubb liten. I min värld skall ligalagen inte vara beroende av att en eller annan 16- till 19-åring studerar, tränar och spelar i Luleå. Alla talanger vill inte söka till ett RIG, finns också ett i Norrköping. I det U 18-lag som i sommar skall spela EM finns fyra Malbastjejer, två spelar för moderklubben, två för RIG.
***
Ett av svensk dambaskets stora problem är att få fler från de numerärt starkt expanderande ungdomsleden att fortsätta som seniorer. Att inte kunna arrangera ett SM för 21-åringar på grund av för få lag är ett underbetyg åt verksamheten. Tillsammans med kvaliteten på division 1-grupperna.
***
Max Wiman förundrar sig även över ett Eos med ett ligalag för damer ligger lågt i detta ärende. Precis som andra elitföreningar. Tydligen tycker övriga Basketsverige att RIG:s inträde i ligan är positivt och gynnar utvecklingen.
Krönikören menar också i en kryptisk mening att Eos ändrat målsättning att erbjuda talangerna utveckling mot bästa möjliga motstånd.
Förvisso hade Lundaklubben inget lag i Final four, men fyra lag bland de åtta främsta visar på både bredd och topp.
***
Det här inlägget kan kanske också betecknas som en partsinlaga. Jag är medlem i Malbas, en fantastisk förening. Men jag har ett barnbarn i det aktuella RIG-laget. Två andra barnbarn har gått på ett RIG. Jag har lärt mig orsakerna till varför unga spelare föredrar att förlägga sina gymnasiestudier utanför Malmö.
Två av barnbarnen har efter gymnasiet återvänt till Malbas och tillfört kvalitet, till delar tack vare kvalificerad träning under gymnasieåren. En grundmening för alla sporter med idrottsgymnasier.
***
Har jag då något förslag, någon tanke, på att förändra damernas serieträd? Herrarna har infört en Superetta under ligan. Säsongen har varit bra med många bra, jämna matcher. Lagen har geografisk varit spridda från Ockelbo till Malmö med stark koncentration till Stockholm.
En damernas Superetta vore kanske en sportslig lösning, men ekonomisk svårlöst med lag från Luleå till Lund och klubbar spridda över hela landet.
***
Basketen är inte den enda idrott som tillåter sitt RIG att spela i högsta inhemska ligan. Volleybollen har gjort det i många år. Både för damer och herrar.
USM-finalerna i basket, Final four, avgjordes i helgen.
Det blev en stor framgång för Malbas och ett bevis på ett gediget ungdomsarbete. Två guld och lika många fjärdeplatser blev slutfacit.
P 15-laget var finalspelets mest överlägsna vinnare, 95—72 i semin mot Täby och 95—68 i finalen mot Fryshuset.
Det andra guldlaget, F 19, hade det lite tuffare men visade sin klass i slutperioderna både mot Fryshuset och Alvik.
17-årsgrabbarna hade inte marginalerna med sig, först minus tre mot Kalmar och sen minus ett i bronsmatchen mot Blackeberg.
Flickorna i 15-årsklassen var också nära ett brons, förlust med tre poäng mot Viby (Sollentuna).
Det är Malbas som i USM-sammanhang är den främste utmanaren till Stockholmsregionens föreningar. I nio finaler hade 18 klubbar lag, elva av dessa kom från Stockholm.
Efter poängräkningen 5, 3, 2, 1 fick Fryshuset 16 poäng, tvåa var Malbas 12, följt av ytterligare tre från Stockholm, Alvik, Duvbo och Blackeberg, med nio poäng. Sexa kom Norrköping med åtta poäng.
***
För att ytterligare betona Malbas framgångsrika ungdomssektion så blev F 17-laget för en tid sedan inofficiella nordiska mästarinnor. De vann en inbjudningsturnerng i Södertälje med de 16 bästa lagen från Norden.
Olyckliga omständigheter och små marginaler gjorde att laget missade Final four.
Sydsvenskan hade i dag en stort uppslagen artikel med rubriken: Malbas rasar mot skollag.
Svensk basket har nämligen beslutat att ge klartecken till Luleås Riksidrottsgymnasium att deltaga i Basketligan för damer. Och därmed bli konkurrenter med Malbas och Eos från Lund.
”Det blir svårare att behålla våra talanger”, hävdar man från Malbashåll, klubbchefen Rebecca Zink och sportchefen Joakim Källman.
RIG är attraktivt för 16-åringarna, speciellt det i Luleå men även det i Norrköping. Endast fem elever per kön tas in varje läsår vid varje skola.
Riksidrottsgymnasierna, det gäller alla idrotter, har som mål att fostra elit. För att nå detta höga mål krävs en professionell organisation kring de utvalda talangerna. Den finns i Luleå. Men det krävs också att de unga spelarna får rätt typ av matcher mot kvalificerat motstånd. Jag har av familjära skäl under några säsonger kontinuerligt följt de båda division 1-gupperna, nivån under Ligan. Den senaste säsongen hade Malbas två jämna matcher, de mot seriesegrarna Brahe. I övrigt var mer eller mindre utklassningsvinster.
RIG Luleå, i norra serien, förlorade en enda match, borta mot Fryshuset. I övriga matcher låg segermarginalerna oftast mellan 30 och 60 poäng. För en elev på RIG Luleå skulle det innebära att hon på tre läsår få som mest kanske fem utvecklande matcher. Med ett sådant upplägg får man inte fram många elitspelare, en av RIG:s huvudsakliga målsättningar.
Att skapa en bättre tävlingsmiljö för ett 15-tal av landets främsta talanger var anledningen till att RIG sökte till och godkändes som ligalag.
Denna aspekt kom inte fram i Sydsvenskans artikel. Om detta kan man givetvis ha åsikter.
Tjejerna i RIG-laget är mer än väl införstådda med de tuffa uppgifter som ligger framför dem. Min källa tycker det skall bli inspirerande att få mäta sig mot andra lag, att inse vad som fordras för att ta nästa steg.
***
Kvaliteten på division 1-serierna visar på dambasketens klena bredd. Den understryks också att man den här säsongen fick inställa SM för U 21 på grund av för få anmälda lag. Att sedan basketen på ungdomssidan är den sport som procentuellt ökar mest i Sverige är givetvis ytterst glädjande.
***
Jag kan också förstå att Malbas vill få hem sina många ungdomslandslagsspelare från Luleå och Norrköping. Men det är givetvis svårt för en enskild klubb att skapa den miljö som ett stats- och kommunaltstött RIG har.
Det får bli nästa mål/uppgift för Malbas, en av, ur mitt perspektiv, Malmös mest välskötta och expansiva idrottsföreningar.
Det lär inte heller bli fler Malbastjejer som söker sig till Luleå i och med deras ligastatus. Man kan ju nu själv locka med spel på högsta nivån.
Jag var på fest i går, 50-årsjubileum.
Vi var 2x700 personer i Heleneholmshallen, när Malbas firade sina första 50 år. Klubbens båda A-lag spelade match, herrarna vann i Superligan över Djurgården och befäste sin fjärdeplats viket innebär kvartsfinal mot Ockelbo.
Damerna föll däremot i en ren final mot Brahe med sex poäng i en av två division 1-grupper.
Malmös enda morgontidning uppmärksammade jubiléet och dammatchen med både krönika och referat. Det kan väl Malbas vara värt? Klubben är en av Malmös största idrottsföreningar, har en av landets absolut främsta ungdomsavdelningar och de båda seniorlagen tillhör cirka topp-15 i landet. Den dagliga verksamheten syns inte i massmedia mer än med resultat och tabell. Målskyttarna på nivå 7 i herrfotboll och 5 för damer kan dock få se sina namn i tryck i dagens Sydsvenska. Logiken får andra förklara.
Nästa säsong lär det dock bli en förbättring. Malbasdamerna har nämligen både på sportsliga och ekonomiska grunder kvalificerat sig till Basketligan. Där finns redan Eos från Lund och deras seriematcher får alltid några rader.
***
Av familjära skäl har jag de senaste åren följt damernas division 1-grupper kontinuerligt. Min enklas analys är att dessa serier ger en dålig utbildning för lagen som avancerar till ligan. Som nu för Brahe och Malbas. Det är endast i lagens inbördes möten de mött utvecklande motstånd. I övrigt har det varit mer eller mindre överkörningar. Det visade sig i går. När tempo och intensitet, tillsammans med matchens betydelse och prestige, höjdes då blev missarna i alla sekvenser betydligt fler än i de andra matcherna.
Samma tendens finns i Norrettan, där Riksidrottsgymnasiet i Luleå (RIG) och Fryshuset varit lika överlägsna som Brahe och Malbas. RIG med två Malbasspelare (de representerar Malbas i USM) kommer spelåret 2025/26 också att spela i högsta serien.
Malbas är på det klara med att laget måste förstärkas även om det finns utvecklingspotential i laget och talanger i ungdomslagen. I höstas möttes Malbas och Eos i Svenska cupen. Malbas var chanslöst. Eos blev nia i Basketligan, vann bara fyra av 20 matcher. Skillnaden mellan de två högsta serierna är enorm. Och tyvärr är lagen från ettan illa förberedda utan erfarenhet av tillräckligt många utvecklande möten under en hel säsong.
Även damerna borde ut idrottslig synpunkt ha ett mellansteg i form av en Superetta. Herrarnas är en bra serie med jämna matcher. Och inte minst utvecklande. Malbas hittills utmärkta säsong är ett klart bevis.
Vem vill gå till sitt jobb och bli ifrågasatt för varje litet beslut, felaktigt eller oftast helt korrekt?
Jag tänker på domarna i de olika lagbollsporterna och då främst inom fotbollens elitdel på herrsidan. Jag upplever att respekten för domarna är större i handboll och basket, två andra sporter jag följer regelbundet. Visst förekommer det protester i såväl basket som handboll, men inte på samma teatraliska sätt som inom fotbollen. Dessutom blir oftast bestraffningarna mer kännbara för lagen.
Rent generellt är filmningar och förstärkningar sällsynta i de båda inomhussporterna. Sammantaget ger detta en angenämare atmosfär både på plan och läktare.
Helt rättvist är det inte heller att jämföra. Antalet åskådare är ju så mycket större kring en fotbollsplan. Vildhjärnorna med en fanatisk klubbkänsla är så många fler och deras beteende kan diskuteras. Det är bara att se när tv-kamerorna zoomar in vissa klubbars supporters. Det är skrämmande. Det är i denna atmosfär domarteamen skall jobba. När till och med föremål kastas in på en ”linjedomare”, som i matchen AIK—Norrköping, stiger min olust.
Ledare och spelare måste värna om funktionärerna, hjälpa dem. Det är trist att se tränare, vissa sämre än andra, vid varje diskutabelt domslut verbalt attackera den stackars fjärdedomaren.
Malmö FF:s utspel nu i veckan av lagkaptenen Anders Christiansen var speciellt illa timat, dagen efter AIK—Norrköping. Domarkåren behöver stöttas, inte ifrågasättas i massmedia av en av de största profilerna.
Visst kan jag tycka att MFF vid något tillfälle i år borde fått en straff. Men jag har också sett andra lag blivit förfördelade. Utan att det framförts några konspirationsteorier.
Domarchefen i Sverige Stefan Johannesson intervjuades i veckan och var orolig för den framtida domarrekryteringen. Visst är det förståeligt: Vem vill bli ifrågasatt på sitt jobb!
Elitlagens ledare och spelare måste hjälpa till att skapa bättre relationer till matchfunktionärerna. De senaste händelserna har visat på motsatsen.