Det är lite väl mycket nu i OS-tider.
Om man vill kombinera allt lyssnande och tittande från Paris med familjära och kamratliga festligheter blir det ont om tid. Bloggandet har fått stå tillbaka.
Sarah Sjöströms uppvärmningsguld kommer man givetvis inte ifrån.
***
Men känslomässigt har Truls Möregårdhs finalplats i bordtennis förmodligen berört mest. Det är stort att vinna över så många bättre seedade spelare.
Men att en ung svetsare från grannkommunen Sjöbo som Victor Lindgren vinner silver i gevärsskytte det värmer naturligtvis en före detta Skurupsbo.
Truls och Victors insatser visar på betydelsen av ett brett levande föreningsliv även i småorterna. Victor kommer alltså från Sjöbo (cirka 9 000 innevånare i huvudorten) och Truls från Hovmantorp (drygt 3 000).
***
I Skåne fanns för cirka tio år sedan närmare 100 skytteföreningar i de olika disciplinerna och det betyder att skyttesport är en av Skånes största distriktsförbund. Det ser likadant ut i övriga Sverige. För de som tror att bredd ger topp känns det naturligt att de svenska skyttarna hittills fått ett silver, en fjärde- och femteplats i OS. Ett bra facit.
***
I Skåne har bordtennisen tappat många klubbar. Bredden är långt från vad den en gång varit, då ”varje by” hade en pingisklubb. Jag har spelat ungdomsseriematcher för Skurups BTK i Minnesberg och Tånebro, kanske också i Öremölla. Jag minns också att Kvällsposten på 1950-talet hade en tävling för
25-mannalag (!). Skurup förlorade mot Limhamns BTK.
***
Sverige har inga manliga brottare med i OS. Det lär vara första gången i modern tid. Skåne har varit Sveriges breddmässigt främsta distrikt med många OS-medaljer av alla valörer. På medaljlistan finns även många klubbar från mindre orter, där det numera inte bedrivs någon brottning. Minskningen är naturligtvis ett stort framtidsproblem för svensk brottning. Ett OS utan någon manlig brottare är en naturlig följd av en radikalt minskad bredd.
***
De båda slutspelsklara handbollslagen visar klart vikten av en bred klubbredd i de större handbollsregionerna och att det finns verksamhet i så många vrår av landet som möjligt.
Moderklubbarna är många, Ystad och Lund levererar alltid, Helsingborg, Eslöv och Hörby har OS-spelare. Vi har Rimbo, Hjo, Vadstena, Stenungsund, Uddevalla, Varberg, Norrköping och en massa klubbar från Stockholm och Göteborg.
Det är ur denna klubbredd handbollen fått sina två världstopplag. Samtidigt finns det tidigare orter i Skåne med bra och många ungdomslag som nästan helt tappat sina positioner som starka fästen.
***
Truls Möregårdh och Victor Lindgren har visat att OS-medaljörer även kan fostras i det djupa Idrottssverige, den viktigaste grunden.
Efter tre dagar/kvällar i kyla och i friidrottens tjänst beslöt jag mig för att ta det lugnt under torsdagen, läsa tidning och tidskrifter lite noggrannare och surfa en stund på nätet.
Och det väcker funderingar och tankar om idrott – och givetvis om mycket annat, och betydligt viktigare. Men jag håller mig till sportens värld.
***
I går spelades första SM-finalen för damer i bordtennis mellan skånska Eslöv och värmländska Storfors, 4—2 till Eslöv. Ingen av de sex spelarna hade ett svenskklingande namn. I och för sig kanske inget ovanligt i det moderna Sverige. Google kan ge svar på det mesta. Jodå, en av Eslövstjejerna var svenska från Stockholm. De övriga fem kom från Slovakien, Kina, Ungern, England och Brasilien. En svenska av sex i en SM-final. Nog är det lite anmärkningsvärt i en idrott som inte lär locka storpublik och ge inkomster inte ens till en SM-final.
Har haft samma funderingar om herrlaget i Pingisligan Österlens BTK från Simrishamn. År efter år tar ledningen hit tre utländska spelare för spel i den högsta svenska ligan. I år åkte klubben för övrigt ut.
Men min fråga kvarstår: Vad driver ledare att satsa tid och pengar på en verksamhet utan lokal förankring och som i ringa utsträckning gynnar svensk idrott?
***
Samma fråga kan man rikta till den fotbollsledare i BW 90, en klubb från en by i Sjöbotrakten, som haft den orealistiska målsättningen att se sin klubb i Superettan. Han har hämtat spelare från när och fjärran, ett inte oansenligt antal från Afrika. Till ett lag på nivå 4! I höstas föll laget ner ett steg och är nu på snabb väg mot nivå 6.
Om inte en konkurs gör raset ännu snabbare. I så fall försvinner BW 90, sörjt och saknad av väldigt få.
***
Friidrottssäsongen är i gång.
Om den varit på den gamla goda tiden hade en av säsongens trevligaste tävlingar avgjorts i söndags, Parkstafetten i Beijers park i Malmö. Den har sedan länge försvunnit ur programmet. Anledning: Få eller ingen klubb har tillräckligt med aktiva för att kunna ställa upp med lag. Inte ens i ungdomsklasserna, definitivt inte på pojksidan.
Och man ser ingen ljusning.
Det har arrangerats några ungdomstävlingar redan i Skåne. Få deltagare, och då talar vi om så långt ner som i 13—14-årsåldern, i synnerhet som vanligt på pojksidan.
Och ofoget fortsätter med att bjuda in till tävlingar för 7-åringar. Allt för ekonomins skull.
Det är patetiskt att se en 7-åring vinna kula på 2.02
Det är mycket JO Waldner i dessa dagar.
Och det med rätta.
I min bok är Waldner Sveriges främste idrottsman genom tiderna.
Konkurrenterna är givetvis Ingmar Stenmark, Björn Borg och Zlatan.
Stenmark faller bort. Skidsport är klimatberoende och det innebär av naturliga skäl en begränsad konkurrens.
Under Borgs storhetstid var tennisen i de flesta länder inte en breddsport för ungdomar. Tillgången på banor och tränare berodde till stor del på omgivningens ekonomiska resurser.
Zltatan, ja, naturligtvis en karismatisk världsstjärna, som i internationella klubbsammanhang alltid spelat i lag med många andra storheter. Detta till trots har han aldrig vunnit en titel utanför ligagulden.
Här har du min motivering till mitt val av pingiskungen till Sverigeetta genom tiderna.
***
Jag träffade Jan-Ove Waldner en vecka vid VM i Manchester 1997, hans kanske bästa turnering. Han vann sina sju matcher utan setförlust, 21—0, och den minnesgode kommer säkert ihåg när han i finalen mot Samsonov i en serve fintade bort vitryssen genom titta åt ett håll och knallhårt slå bollen i det andra.
Det var en minnesvärd turnering på alla sätt och vis.
Och tänk bara att Sydsvenskan sände ut medarbetare mer än en vecka för att bevaka ett VM i pingis. Förvisso fanns MFF-aren Thomas von Scheele i truppen och Jörgen Persson hade precis lämnat MFF, så något lokalt fanns att bevaka. Waldner och Persson kom för övrigt på silverplats i dubbel.
***
Det mest bestående minnet av JO Waldner var dock inte hans suveräna singelspel under VM.
Dagen före VM träffade de svenska journalisterna den svenska truppen vid en enkel presskonferens. Det var första gången jag träffade JO, ställde kanske någon försiktig fråga men gjorde troligen inget större intryck på honom.
Nästa dag steg jag in på en fullsatt lunchrestaurang, tittade mig förvirrat runt efter en ledig plats. Då såg jag en liten person ställa sig upp och vinka åt mig. Det var JO:
– Kom hit här till mitt bord! Här är en plats ledig!
Vilken omtanke om en vilsen person han inte kände, bara som hastigast träffat på en presskonferens. Jag åt min pastarätt tillsammans med en världsstjärna som bjudit in mig till sitt bord.
STORT.
Jag har ofta tänkt hur många andra idrottsmän jag mött, långt från hans glans och status, som hade visat samma sociala kompetens.
Möjligen skidåkaren Torgny Mogren och brottaren Mikael Ljungberg.
Jan-Ove Waldner har alltid en plats i mitt idrottshjärta.
Av två skäl.
Min grundfilosofi om idrott fick jag under början av 1950-talet, då jag började friidrotta och spela fotboll och bordtennis i organiserad form.
Tidigare hade hade det varit spontanidrott -- men det ordet fanns förstås inte -- som gällt.
Inblick i den stora idrottsvärlden fick jag genom Idrottsbladet tre gånger i veckan, Rekordmagasinet en gång per vecka och så månadstidningen All sport.
Tiderna har onekligen förändrats. Bättre eller sämre? Både ock naturligtvis. Jag skall inte sätta mig till doms över moderna företeelser, men det finns en del jag med min grundinställning har svårt att acceptera.
***
Det som smärtar mest är tendensen inom småklubbsvärlden i fotboll med alla dess övergångar under frimånaden. Det är tio spelare in, tio ut. Ja. det finns klubbar som kan redovisa 20 nya spelare. Många spelare tar frivilligt steget ner både en och två nivåer i seriesystemet.
Och det kan ju absolut inte röra sig om pengar, för frimånaden gäller ju bara för amatörer (och det är de spelare som får ut mindre än 3 000 kronor/år från klubben, alla ersättningar inräknade). Fan tror förstås att dessa ekonomiska regler gäller.
Nåväl.
Dessa många övergångar är en fara för småklubbarnas fortbestånd. Föreningarna bygger på idealitet och klubbgemenskap. Den finns hos den glesnande skaran av ledare, men när den alltmer försvinner hos spelarna är risken uppenbar att takten på ledaravhoppen ökar.
Antalet klubbar i Malmö har successivt minskat under en längre tid. Orsakerna är givetvis många, men klart är att spelarnas bristande lojalitet är en av de främsta anledningarna. Bara i år försvann seniorlagen från två av Malmös klassiska småklubbar, Håkanstorps BK (bildad 1932) och BK Kick (1926).
Fortsättning lär fortsätta.
***
Tyvärr har bristen på lojalitet spritt sig till damfotbollen. Sjöbo IF kvalificerade sig till division 1 i höstas men under frimånaden försvann i stort hela truppen varför klubben begärde sig ner till division 4.
***
Korttidslånen i exempelvis ishockey är inte heller någon favoritregel. Förvisso är ekonomin styrande i elitidrotten men för att för en eller annan match hyra i en ersättare för en skadad spelare känns i min gamla invanda idrottsvärld lite oschysst. Spelarbredd i en trupp är något som skall belönas.
***
Pingisligan för herrar är delvis ett underligt träd i den svenska idrottsvärlden.
Vad driver några ledare att skaffa resurser för två kineser, en tredje utländsk spelare och en svensk andraklasspelare utan anknytning till orten att spela för deras klubb?
Jag tror inte detta på något sätt gynnar svensk bordtennis och dess utveckling.