Det var en tuff helg för en nörd med ett allmänt idrottsintresse.
Och ingen måndagsvila. Snart är det dags för cupfotboll, Malmö FF mot Elfsborg.
Fredags-söndags-menyn var välmatad:
En stafett och två femmilar i skid-VM.
Fem basketmatcher, tre på plats och två streamade.
Två och en halv cupmatch i fotboll, nöjde mig med den första halvleken i damderbyt mellan Malmö FF och Rosengård. Publiksiffran, 8 000, imponerade men inte spelet. Stämningen har jag inge objektiv aning om.
Några timmar friidrott från EM fick jag också in i programmet.
Och när det var dags för Mello-finalen föredrog jag en inspelning av HK Malmö—Skövde, ny seger för HK, 32—27.
Jag missar sällan Mästarnas mästare. Vilken perfekt timing att Charlotte Kalla var en av huvudpersonerna denna premiärkväll. Det är hon som inspirerat den nuvarande guldgenerationen från VM i Trondheim.
När man sen fick ta del av basketstjärnan Kallis Loyds meriter var de bara att lägga till ytterligare en aktiv till att vara aspirant på en plats på Malmö Walk of fame. Kommande juris har en del malmöitisk idrottshistoria att ta in. Som jag tidigare skrivit. Researchen har inte alltid varit den bästa.
väNågra funderingar i övrigt.
Skidstafetter har en inneboende dramatik. Sträckorna är långa. Alla som kört sig ”dödstrött” någon gång vet hur sekunderna bara rusar i väg och konkurrenterna bara försvinner i fjärran. I en stafett är paniken nära. Jag beundrar dem som orkar ta sig igenom mjölksyrehelvetet.
Femmilarna är en lång kamp med tröttheten. Nutidens åkare har det dock lättare än sina föregångare, bättre utrusning. Men framförallt gemensam start. Som i går i damloppet kunde tätkvartetten ibland slå av på takten utan att riskera att tappa kontakt och sekunder. På intertvallstartstiden var det förödande att slappna av i de värsta motluten. Då rann sekunderna och placeringarna sin väg.
Tempolopp i cykel och en intervallstart på en femmil är det optimala viljeprovet i den vanliga sportvärlden. De moderna extremsporterna går utanför min bedömning.
Tänk att åka 49 kilometer och ladda för en medaljstrid och sen få en liten touch på en skida av en konkurrent och falla och sen ha för kort sträcka att återuppta jakten på ytterligare en medalj. Jag var nog inte ensam att lida med Ebba Andersson. En svensk dubbelseger hade smakat extra bra. I Norge.
Skidvärlden må vara liten. Men ett VM är en idrottslig högtid med några av världens mest vältränade aktiva.
Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.
Det väckte ett speciellt minne. Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.
Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.
Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:
- Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.
Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.
Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.
***
Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.
Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:
- Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?
Jag tackade inte nej.
Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.
Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.
Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.
***
Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.
Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.
Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.
Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.
Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.
Jag har just läst ut Charlotte Kallas memoarer Skam den som ger sig.
Det är en bra bok. Kanske den bästa memoarbok av en idrottsstjärna jag läst. De senaste intrycken är de starkaste, så jag nöjer mig med epitet, en av de absolut bästa.
Visst skildrar hon, mer eller mindre detaljrikt, sina mest minnesvärda storlopp, stafettgulden, de individuella mästerskapsvinsterna och segerklättringen i Tour de Ski i Val di Fiemme, men de är skildringen av livet utanför tävlings- och träningsstråken som är den verkliga behållningen.
Hon har haft hjälp av DN:s sportchef Johan Esk, vanligtvis inte en av mina favoritkrönikörer, men tillsammans har de gjort ett strålande arbete.
Kalla berättar personligt om de dagliga problem som måste lösas, om det ansvar hon har som något av en vd för Team Kalla, som finns bakom hennes framgångar i världseliten. Tränare, vallare, läkare, psykologer, dietister, gynekologer och managers, vars ekonomi till delar är beroende av hur hon lyckas i skidspåren.
Hon känner ansvar. Men hon är en känslomänniska, vill inte svika. Men i hennes personlighet finns en känsla av skam, en känsla av att ha svikit alla i sin omgivning, och dit räknas även alla fans, när hon misslyckats. Det är en tung mental börda.
Kalla har mycket funderingar till de personliga relationerna i sina samboförhållanden, hur de känslomässigt påverkar hennes idrottsliga prestationer.
Under de sista säsongerna av den långa och framgångsrika karriären oroas hon mycket över möjligheten att bli mamma, många år av utebliven mens ställde ständigt frågetecken. En bild på Alvin med sina båda föräldrar på sista sidan är perfekt avslutning på boken.
Charlotte Kallas liv är fyllt av fantastiska upplevelser men hon fått förkastat mycket. Den spontana friheten som elitidrottare har aldrig funnits. Att dygnet runt, alla årets dagar, behöva uppge för dopingkontrollanterna var man befinner sig, måste vara ytterst psykiskt påfrestande. Det första hon gjorde när hon beslutat att lägga ner sin elitkarriär var att meddela dopingorganisationen att hon skulle avregistreras. Då hade hon under alla är missat två spontankontroller. En tredje gång hade inneburit att hon blivit avstängd för doping. Och ihågkommen som ”doparen”.
Tänk, vilken inre press det måste ha funnits hos henne! Och tänk att en varm, solig sommardag inte plötsligt kunna ge sig ut och bada för att man i vistelserapporten meddelat att man skulle vara hemma.
”Skam den som ger sig” beskriver dels den glamorösa delen av elitidrotten men också den tuffa vardagen och då inte bara den i träningsspåren.
***
Efter att ha läst Charlotte Kallas bok plockade jag ut hyllan fram Sixten Jernbergs I vilda spår från 1960. Vilken föränderlig värld i allt, språkligt inte minst.
Och villkoren för en skidåkare i världseliten.
Jernbergs försäsongsträning innebar att oftast per fot ta sig ut till ett avlägset hygge och hugga skog i ett tiotal timmar. Till frukost var det några mackor och några koppar kaffe. Lunchen var den samma och sen på kvällen fixade huggarlaget något snabbt och enkelt.
En dietist såg till att Charlotte Kalla fick rätt kalorier i rätt mängd – i perioder vägde hon maten. (Rädslan för övervikt var alltid närvarande). Och efter en tuff träningsdag hade hon tillgång till både massör och sjukgymnast.
En dödströtta Sixten Jernberg lindade in sig i en sovsäck i dragig koja ute i ödemarken, Charlotte Kalla somnade i en funktionell säng på ett bra hotell på ett höjdläger i Alperna.
***
Två intressanta böcker om två personligheter i två annorlunda idrottsvärldar.
En liten influensa kan ställa till det.
Inget allvarligt, men usch vad trött man blir. All energi är som bortblåst. Det har varit sängläge som gällt. Med en bok som sällskap. Och så den välsignade tv:n med alla sina sportsändningar, handboll, basket, fotboll, ja till och med en ishockeymatch.
Och naturligtvis VM på skidor, sedan barnsben en favoritidrott.
Jag vet självfallet att världskonkurrensen av klimatiska skäl är begränsad och att Rysslands bortovaro underlättar vägarna till medaljpallen. Men de som når dit är stora idrottsmän/kvinnor. Bakom framgångarna ligger många, långa års slit.
Det som fascinerar är den aktives kamp inte enbart mot sina motståndare utan även den mot sig själv. Det är långa lopp med många backar, där ett ”viljetapp” på några stavtag kan få en avgörande, ödesdiger betydelse.
***
Sveriges framgångar har fått berättigad uppmärksamhet.
Damernas stafettguldmiss var naturligtvis en besvikelse. Men än mer besviken blev jag på kommentarerna allt från krönikörer långt ner i de sociala mediernas värsta mörker.
Fiasko, fel på allt och alla, vallateamet fick sin beskärda del av kritiken (som alltid då det inte fungerar helt ut) och det var fel lag som åkte.
Det fanns till och med de som menade att Frida Karlsson inte skulle åkt. Denna åsikt var det mer än en som framförde. Med facit i hand.
Hur skulle man motivera att plocka bort en dubbelmedaljör?
Det är möjligt att jag är naiv. Men det var VM-drottningen Ebba Anderssons fall som orakade att guldet blev till sand/brons. Är det någon som tror att Ebba skulle tappa alla dessa sekunder till täten utan fall? Jag vet att det ingår i spelets regler att stå på benen.
Med ett ”normalt” utgångsläge hade Frida Karlsson i sin överambition inte tvingats forcera över sin kapacitet och klappa igenom. Hon ville mer än hon mäktade. Skall man klandra någon för det? När hela Skidsverige sitter och våndas framför tv:n.
Emma Riboms uppgift på första sträckan var att ge Sverige tätkontakt. Det fixade hon.
På sista sträckan var Maja Dahlqvists uppgift att spurta till sig en så bra placering som möjligt. Det fixade hon.
Så snacket om fel laguttagning känns mera som ett löjligt utspel utan förankring i den krassa verkligheten.
***
Frida Karlssons kollaps efter målgång upprörde också känslor. Ur allvarlig den var, vet bara hon själv och läkarteamet. Utan det där extra, det där pannbenet, blir man ingen världsstjärna i längdskidåkning. Jag tror att läkarna har koll.
***
Det var inte heller Frida som testade gränserna hårdast i detta VM.
Jessie Diggins, ettan på milen, var nog bland det tröttaste jag någonsin sett efter ett skidlopp.
***
De här funderingarna hade jag under VM, men orkade inte formulera dem. Här är de, vad de nu kan vara värda.
Satt förstås och såg dagens sprintstafetter från VM.
Nja, sprint o sprint. Det är väl bara skidåkare som kallar en tävlingstid kring tre minuter för sprint.
Jag kom att tänka på min egen tid som löpare. Långt, långt från den världsklass som VM-skidlöparna befinner sig. Vi tränade då och då något som vi kallade upprepningslopp, exempelvis tre, fyra 600-meterslopp på kanske under 90 sekunder. Men vi hade uppehåll på över tio minuter mellan loppen. Inte tre som dagens skidåkare. De här passen var de tuffaste under veckan. Mjölksyran sprutade upp över öronen. Det var inte mycket man orkade resten av det dygnet. Och visst mattades tempot på både det tredje och fjärde loppet. Det var ju lätt att ge upp.
Med detta i minnet, blev jag en stor beundrare av Emma Ribom. Tre gånger under 15 minuter genomgick hon detta mjölksyrehelvete för att ge Jonna Sundling, skidsprintdrottning, ett utgångsläge för ett VM-guld.
I ett stafettlag är alla kuggar lika viktiga. Utan Sundlings fantastiska acceleration hade det inte blivit seger. All cred till henne.
Men Emma Riboms viljeseger över trötthet och mjölksyra var för mig söndagens idrottsliga behållning.
`***
Tankarna fladdrade också tillbaka på den tid då det vid DM (och även vid kretsmästerkapen då och då) var både försök och final på 800 meter med några timmars mellanrum. Inte tre minuter och tre gånger. Och där försöken för de främsta bara var en lite hårdare uppvärmning. Likväl var det en mental och fysisk utmaning att tävla två gånger inom några timmar.
Jag har den största respekt för skidåkarna.
***
Är sprintstafett på skidor den ultimata mjölksyreutmaningen?
Vad säger du?