Det får bli några OS-funderingar till.
Jag följde naturligtvis en av mina favoritsporter, handbollen, under dagarna i Paris och Lille. Med på en gång fascination och olustkänsla. Vi tar det där om känslan senare i avsnittet.
De svenska damerna blev åter fyra. I tre av de fyra senaste mästerskapen har Sverige placerat sig som just fyra. Laget är ett stabilt världstopplag, inte minst accentuerat genom vinsten över de blivande OS-guldmedaljörerna Norge. Under de stora mästerskapen följs det sympatiska laget av en stor tv-publik, dels för att laget är bra och dels för att damhandboll på den här nivån är hög underhållning.
Tyvärr är intresset svagt för den inhemska ligan. Senaste säsongen hade degraderade Lugi högst publiksnitt, 736, topplaget Skuru sämst, 201. Ger ett så klent intresse ekonomiska muskler för att få fram en bättre bredd? Nu spelar förvisso de allra flesta i landslaget i utländska och utvecklande ligor men det som i min värld skiljer Sverige från de ständiga toppnationerna Norge, Frankrike, Danmark är bristen på alternativ. Jag led med Elin Hansson, när hon tvingades spela non stop i avslutningsmatcherna trots att allt självförtroende försvunnit på vägen.
***
Herrarna infriade inte helt förväntningarna. Alla nyckelspelare måste vara på topp i alla matcher för att nå medalj. Nu var det lite si så där hos en del. Då fungerar det inte fullt ut i ett tufft OS.
***
Nu till olustkänslan. Vid varje jämn match, speciellt på herrsidan, blir det alltför många diskutabla domslut, i synnerhet i beträdandet av försvarsmållinjen. Jag tänker inte bara på de domslut i slutsekunderna som gynnade Danmark både mot Sverige och Slovenien. I dessa matcher fanns det fler liknande situationer som inte gav berättigade bestraffningar. Givetvis blir det mer uppmärksammat i de sista av sekunder. I semin mot Danmark var domarmarginalerna verkligen inte Sloveniens.
Jag har vid åtskilliga tillfällen påpekat det nästan omöjliga att döma handboll med sin intensiva närkontakt på en liten yta. Som sagt: Olustkänslan infinner sig för ofta. Likväl gillar jag handboll.
I finalen mot Tyskland visade förstås Danmark vilket oerhört bra lag man har.
***
Medaljligan, med alla sina felaktigheter och orättvisor, intresserar de flesta.
Sverige har sin Duplantis. Han kan ta, och tar, ett guld. En duktig herrgymnast kan ta åtta medaljer, en kvinnlig sex.
Okej, vi har vår Sarah med sina två guld.
USA och Kina var överlägsna i den officiella medaljligan. Trea kom Japan på fler guld än Australien, som dock fick 53 medaljer medan Japan fick nöja sig med 45.
En imponerande insats av Australien med sina blott 27 miljoner innevånare.
Nya Zeeland, 5 miljoner boende, kom elva med 20 medaljer.
Det är två starka grannationer.
Nederländerna med sina 18 miljoner är också en stark idrottsnation, officiell sexa med 34 medaljer. Av de europeiska länderna var det endast de betydligt folkrikare Frankrike (64), Storbritannien (65) och Italien (40) som tog fler medaljer. Tyskland kom efter hur man än räknar, 33 medaljer.
16) Sverige och 18) Norge, officiellt, är förväntade placeringar. Man skall också ta i betraktande att i dessa båda länder är konkurrensen om talangerna stora sfrån vinteridrotterna.
***
Slut från OS 2024.
EM i friidrott, EM i fotboll och på detta ett fantastiskt OS.
Det är inte så konstigt att den här sommaren gått osedvanligt fort.
Intrycken är många. Tankarna likaså.
Tävlingarna skall förena över nationsgränserna och gör väl också så. Samtidigt framhävs nationalismen mer i ett OS än i andra mästerskap. Medaljligan tar en stor plats i redovisningarna.
De moderna spelens grundare Pierre de Coubertains motto var: Det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl.
Det låter fint, men i medaljligan är ett guld mer värt än tio silver. Fokuseringen på medaljörerna ger ibland en skev bild av verkligheten. En missad duva av över 100 kan vara skillnaden mellan en evig plats i den svenska idrotthistorian och en notis i Trelleborgs idrottsvärld.
Visst räknar jag med glädje svenska medaljerna men försöker ge plats i minnet åt alla de fina svenska placeringarna utan för medaljpallen. Vad det nu kan vara värt.
Här nedan några personliga funderingar, utan någon rangordning.
***
Sarah Sjöströms och Armand Duplantis guld glimmar självfallet starkt. Sarahs på 100 meter fritt kom kanske något överraskande men hennes på 50 meter fritt och ”Mondos” var ju ”två säkra”. Men inte desto mindre imponerande. När segerresultaten dessutom var ett världsrekord och ett nästan visar det att två av Parisspelens största var svenskar.
***
Beachvolleyboll har av många setts som en trevlig sommarstrandsysselsättning. Många har måhända fortfarande den uppfattningen. Men på OS-nivå är det toppidrott av högsta klass. Före OS hade jag bara sporadiskt sett beachvolleyboll i korta tv-avsnitt. Nu följde gav varje boll fram till guldet för David Åhman och Jonatan Hellvig. Nu tog finalen bara 34 minuter men några matcher varade upp mot timmen. Vilken kondition, spänst – och taktiskt bollsinne – behövs inte för att under så lång tid på ett krävande underlag som sand hålla koncentrationen uppe. Tänk att gång på gång hoppa upp över näthöjd (2,43) för att smasha eller blockera! Med lös sand som underlag.
Idrott på toppnivå!
***
I ett OS finns mångmiljonärer och svetsare från Sjöbo. Victor Lindgren silver visar bredden i det olympiska programmet och djupet i det svenska idrottssamhället. Hans medalj i luftgevärsskytte och personliga utstrålning i intervjuerna var känslomässigt en av veckornas höjdpunkter.
Det är bara att hoppas att en hängiven, ambitiös, ung Skånepågs OS-silver kan locka några välvilliga sponsorer.
***
Pingisherrarnas två silver kan man inte förbigå. De bjöd på strålande underhållning på den högsta av platåer. Vändningen mot Japan i semifinalen är svensk idrottshistoria.
Realism är en bra grund för att utvecklas. 3—2 till Kina i alla tre finalmötena kan tolkas som om Sverige var nära, att marginalerna var mot oss.
Förbundskapten Jörgen Persson, spelarna Truls Möregårdh, Kristian Karlsson och Anton Källberg var dock eniga: Vi var inte alls nära. I sista set i alla tre matcherna var kineserna överlägsna..
Befriande ord i en idrottsvärld där tillkortakommanden alltför ofta skylls på marginaler eller inkompetenta domare.
***
Friidrott, spelens huvudidrott enligt många, fick en svensk fiaskostämpel av en opportunistisk kvällstidningsjournalist. Inför varje mästerskap ser hen en potentiell svensk medaljör eller finalist i åtskilliga svenskar. När de egna orealistiska förhoppningarna inte infrias, plockas fiaskostämpeln fram. Gång på gång. Skrämmande journalistik.
Jag anser att den svenska friidrottsinsatsen var väntad.
Så skev jag för cirka en månad sedan:
Vilka svenska friidrottare har då möjlighet att nå en 12:e plats.
Grupp 1, medaljchans, Duplantis, Ståhl, Karlström.
Grupp 2, Kramer (semi med liten finalmöjlighet), Almgren (cirka 8), Bengström (semi med finalmöjlighet), Montler (final med chans till sex hopp), Fanny Roos och Axelina Johansson (final med chans till sex stötar), Kamga (final med chans till sex kast).
Grupp 3. Semifinal och därmed bland de 24 bästa Julia Henriksson och Henrik Larsson.
Perseus Karlström blev sjuk, Andreas Almgren skadad.
En aktivs tid i absoluta världseliten är tidsbegränsad. Så även för Daniel Ståhl? Men än är det för tidigt att sammanfatta hans strålande karriär. Revansch är en bra injektion för en fortsatt satsning.
Vanessa Kamgas leende efter sin femteplats var hjärtevärmande.
Den svenska insatsen visar på Sveriges position när hela världen samlas till ett mästerskap.
***
Jag har några fler OS-funderingar. Får se om jag återkommer. Sommarens tre stora evenemang har gjort att mycket försummats.
Jag fick ge mig. Och det ganska så snabbt.
Det gick inte att bara ha Tv 5:s utbud för att följa OS i tv. Att reklam förstör helhetsintrycket har man vant sig vid och tvingats acceptera. Och att åsikterna om vad man skall sända är olika är olika får man också ha respekt för. Men sammantaget blev det bara för mycket.
Det fick bli ett månadsabonnemang på Max á 129 kronor. Och ärligt talat: Man får verkligen mycket för pengarna. Det kostar inte mer än två starka en enda utekväll.
***
Sen skall vi inte glömma förträffliga Radiosporten, förvisso ett lättare medium att täcka ett så omfattande evenemang som de olympiska spelen.
***
Friidrott är svårt att följa på plats med aktiviteter runt om på arenan.
Därför har jag all förståelse för svårigheterna för tv att ge en fullödig bild av en finalkväll på friidrottsarenan. Detta till trots menar jag att produktionsbolaget gör ett dåligt jobb. Här kastas man direkt i heat utan att få deltagarna presenterade. Mycket av spänningen försvinner då direkt.
Alla resultat presenteras inte och gör man det ligger de ute så kort tid att en gammal man inte hinner registrera dem. Resultat är en viktig ingrediens inom friidrotten.
Ofta följer man de inledande omgångarna i ett kval, som i gårdagens tresteg för herrar, men negligerar helt de avslutande försöken. Jag har ingen aning om möjligheterna för de svenska kommentatorerna att skaffa den intressanta informationen, en nog så viktig detalj inom friidrotten.
Eftersom tidningarna är njugga med sin resultatredovisning blir det som vanligt i dessa tider att förlita sig på diverse hemsidor för att få en lite fylligare bild av exempelvis friidrotten.
Man sitter där med för många frågetecken.
***
Tommy Åström är huvudkommentator för friidrotten, experten bredvid honom, den förre längdhopparen Peter Häggström är duktig. Jag gillar Tommy Åström som studioankare, tillsammans med Karin Frick, i Max/Tv4 Plays fotbollssändningar. Här i Paris verkar TÅ lite stressad – har för många uppgifter? Det blir för många småmissar här och där. Det blir så lätt att han jämföres med SVT:s Jacob Hård och Fyrans Lennart Juhlin. Den duon saknar man under ett friidrottsmästerskap.
Men man kan inte få allt för fyra kronor/dag.
***
Sydsvenskans OS-bevakning lider naturligtvis av sin tidiga pressläggning. Max Wimans energi och arbetsinsats i papper och digitalt är värda uppskattning. Utan hans krönikor/inlägg hade det varit torftigt för den allmänidrottsintresserade läsekretsen. Att hans känslomässiga relationer till idrotter och personer ibland tar överhand får man ha överseende med.
***
Aftonbladets resurser och OS-bevakning är imponerande i sin bredd. När
jag i går kväll gett upp hoppet om ett svensk finalavancemang i bordtennis och gick till sängs, slog jag nyfiket på mobilen och såg till min överraskning att matchen levde. Och kunde via AB följa de två sista matcherna poäng för poäng till det lyckliga svenska slutet.
Det moderna mediasamhället har sina fördelar.
Han är på mången mans läppar dessa dagar, OS-silvermedaljören Truls Möregårdh.
Mer än välförtjänt.
Visst har han utvecklats till en världsstjärna i Eslöv men kontakt med bordtennisen fick Truls i Hovmantorp och dess GoIF. Det visar med all tydlighet på de funderingar jag var inne på i går: Vikten av ett brett föreningsliv runt om i landet. Talangerna finns överallt.
En vän och granne kommer från Hovmantorp och är givetvis mäkta stolt över Truls Möregårdhs insatser i tennishagarna världen runt.
***
För en tid sedan lånade jag Hovmantorps 100-årsksktift, 1923—2023, av min vän. Den 78 sidor lilla skriften ger verkligen en bild om den idrottsliga utvecklingen i Sverige under 100 år. Då 1923 fanns det (högst) cirka 800 boende i byn. Men det var tillräckligt för att de unga män som bildade klubben, vågade arrendera ett skogsområde och anlägga en fotbollsplan. På samma plats finns nu tre planer, byggda på ideell basis. Klubbens medlemmar har också byggt ett förnämligt klubbhus och på senare år den så kallade Allhallen.
Underhåll och den dagliga skötseln fixar Torsdagsklubben, mestadels pensionerade medlemmar.
Detta är en del av den fantastiska svenska idrottsrörelsen. Utan vilken Truls Möregårdh troligen inte funnit en väg till Paris 2024.
***
Fotboll var först och är störst, numera finns även dam- och flicklag.
Bordtennis har bedrivits sedan 1972.
1990 tillkom innebandysektionen.
***
Men klubbens 100-åriga historia visar även på hur idrotter försvunnit av olika orsaker.
Bandy fanns 1925—1944.
Ishockeyn har i sina led haft landslagsspelaren Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson.
Gymnastiksektionens medlemmar har gått upp i föreningen Gympalätt.
Friidrott fanns från 1924 till 1961. Klubben har haft en SM-sexa på 800 meter, Rune Nordström.
Från 1936 till 1961 hade GoIF en stark brottningsavdelning.
En bra, lite tråkig, bild av vissa idrotters svårigheter att hålla sin ställning i de mindre orterna. Situationen känns igen från Skåne i ishockey, brottning och friidrott.
***
Truls Möregårdh är inte Hovmantorps GoIF:s förste olympier. 1972 deltog Kurt Elmgren (då för Växjöklubben BK Enig) i fristilsbrottning och blev sjua. Han var nordisk mästare två gånger och svensk mästare vid 13 tillfällen.
Klubbens främste fotbollsspelare är Curt Olsberg, tre landskamper, två SM-guld för Malmö FF och 351 allsvenska matcher för MFF och Djurgårdens IF.
***
2024 bor cirka 3 300 personer i Hovmantorp, Lessebo kommun.
Det är lite väl mycket nu i OS-tider.
Om man vill kombinera allt lyssnande och tittande från Paris med familjära och kamratliga festligheter blir det ont om tid. Bloggandet har fått stå tillbaka.
Sarah Sjöströms uppvärmningsguld kommer man givetvis inte ifrån.
***
Men känslomässigt har Truls Möregårdhs finalplats i bordtennis förmodligen berört mest. Det är stort att vinna över så många bättre seedade spelare.
Men att en ung svetsare från grannkommunen Sjöbo som Victor Lindgren vinner silver i gevärsskytte det värmer naturligtvis en före detta Skurupsbo.
Truls och Victors insatser visar på betydelsen av ett brett levande föreningsliv även i småorterna. Victor kommer alltså från Sjöbo (cirka 9 000 innevånare i huvudorten) och Truls från Hovmantorp (drygt 3 000).
***
I Skåne fanns för cirka tio år sedan närmare 100 skytteföreningar i de olika disciplinerna och det betyder att skyttesport är en av Skånes största distriktsförbund. Det ser likadant ut i övriga Sverige. För de som tror att bredd ger topp känns det naturligt att de svenska skyttarna hittills fått ett silver, en fjärde- och femteplats i OS. Ett bra facit.
***
I Skåne har bordtennisen tappat många klubbar. Bredden är långt från vad den en gång varit, då ”varje by” hade en pingisklubb. Jag har spelat ungdomsseriematcher för Skurups BTK i Minnesberg och Tånebro, kanske också i Öremölla. Jag minns också att Kvällsposten på 1950-talet hade en tävling för
25-mannalag (!). Skurup förlorade mot Limhamns BTK.
***
Sverige har inga manliga brottare med i OS. Det lär vara första gången i modern tid. Skåne har varit Sveriges breddmässigt främsta distrikt med många OS-medaljer av alla valörer. På medaljlistan finns även många klubbar från mindre orter, där det numera inte bedrivs någon brottning. Minskningen är naturligtvis ett stort framtidsproblem för svensk brottning. Ett OS utan någon manlig brottare är en naturlig följd av en radikalt minskad bredd.
***
De båda slutspelsklara handbollslagen visar klart vikten av en bred klubbredd i de större handbollsregionerna och att det finns verksamhet i så många vrår av landet som möjligt.
Moderklubbarna är många, Ystad och Lund levererar alltid, Helsingborg, Eslöv och Hörby har OS-spelare. Vi har Rimbo, Hjo, Vadstena, Stenungsund, Uddevalla, Varberg, Norrköping och en massa klubbar från Stockholm och Göteborg.
Det är ur denna klubbredd handbollen fått sina två världstopplag. Samtidigt finns det tidigare orter i Skåne med bra och många ungdomslag som nästan helt tappat sina positioner som starka fästen.
***
Truls Möregårdh och Victor Lindgren har visat att OS-medaljörer även kan fostras i det djupa Idrottssverige, den viktigaste grunden.