Det finns lite skånsk touch till Tara Babulfaths OS-brons i judo.
När jag satt och lyssnade på hennes framgångsrika lördag i Paris började jag undra varför jag kände igen namnet Babulfath. Efter en stund kom jag på det. Någon gång kring år 2000 hade jag av någon anledning vid ett Stockholmsbesök i en liten lägenhet på Tegeludden intervjuat brottaren Ida Hellström. Jag tror att Sydsvenskan hade en artikelserie av något slag. Jag minns inte varför Vellingetjejen Ida var aktuell. Men hon delade lägenhet med Mohammad Babulfath, hennes nuvarande man. Tara är deras dotter.
Ida kom aldrig själv till något OS. Första gången damer fick OS-brottas var 2004 och då endast i fyra viktklasser. Ingen passade Ida. Hon slutade då efter en lysande karriär, med ett silver och tre brons i VM samt tre EM-silver. Ida blev svensk mästarinna elva gånger och representerade Skegrieklubben IF Altona, Hököpinge BK, Malmö Tigers och efter flytten till Stockholm Spårvägens BK.
Hade dambrottning tidigare än 2004 fått OS-status hade förmodligen Ida blivit familjens första OS-medaljör. Under 1990-talet var hon en av världens bästa brottare under många år.
Jag har i ett blogginlägg för några år sedan föreslagit att Ida Hellström som en framgångsrik pionjär för svensk dambrottning borde föräras en plats på Malmös Walk of Fame på Stadiontorget. De flesta av hennes framgångar fick hon när hon representerade Malmö Tigers, tränad då av legendariske Lars-Erik Skiöld.
Mitt förslag kvarstår.
***
Mohammad Babulfath deltog i OS 2004 i Aten utan framgång. Han blev senare förbundskapten. Han är tränare för Tara.
Vilken härlig OS-start det blev.
Självfallet vet jag att en enstaka, inledande seger i ett gruppspel i slutändan inte betyder en rak väg till en topplacering. Men de svenska handbollsdamernas vinst, 32—28, mot Norge kan ge inspiration inte enbart till laget självt utan till hela den svenska OS-truppen.
Under ett olympiskt spel förenas lagen och de enskilda aktiva över de annars lite konstlade gränserna de olika idrotterna emellan. I ett OS tävlar alla för ”laget” Sverige i sin jakt på medaljer.
Även om jag anser att fokuseringen på medaljer och medaljligan tar bort glansen från andra strålande prestationer.
***
Tillbaka till handbollsmatchen!
Åter fick jag bekräftat att damhandboll i internationella mästerskap är bland det mest underhållande i idrottsväg man kan uppleva. Det var ett rasande tempo både i löpningar och passningar, kryddat med finessrika kombinationer och spektakulära avslut.
Jag är fullt medveten om att handbollen publikmässigt inte kan konkurrera med exempelvis fotbollen. Men en neutral åskådare måste väl tillstå att Sverige—Norge bjöd på en större underhållning än exempelvis de svenska fotbollsdamernas EM-kval mot Frankrike och England.
***
Johanna Bundsen, målvakten, var förstås den stora matchvinnaren. Men det fanns andra spelare som starkt bidrog till överraskningen. Inte minst unga Nina Koppang. Att Nathalie Hagman efter tre (?) raka missar – eller räddningar av Katrine Lunde – fortsatte att gå på avslut var en avgörande detalj. Emma Lindquists mod vid det avgörande rycket kan inte nog berömmas. Jamina Roberts stabilitet var som vanligt betydelsefull.
Ja, jag vet att Norge saknade en av världens främsta spelare, Henny Reistad, men det gör inte den svenska insatsen sämre.
***
OS har börjat.
Det är en delvis irriterad diskussion i den svenska friidrottsvärlden i dessa dagar.
Tårarna har runnit och Sveriges Olympiska Kommitté har blivit oduglighetsförklarad. SOK har kritiserats för att inte har gett biljett till Paris för aktiva som klarat det internationella förbundets kvalnormer. SOK har som ett grundkriterium att de aktiva skall ha en möjlighet att kunna konkurrera om en 12:e plats. Dessutom finns en möjlighet till en plats i ett så kallat framtidsperspektiv. SOK har gett klartecken till 22 aktiva, den största OS-friidrottstruppen på 40 år.
Jag är den förste att förstå de aktivas besvikelse över den uteblivna Parisresan. Ett OS-deltagande är det största en idrottsman kan vara med om. Det generella kravet om en möjlighet att nå plats 12 är inte heller rättvist. I friidrott får de stora länderna deltaga med tre aktiva/gren, i simning två, i många idrotter, som kampsporterna, rodd, kanot med flera endast en. I bordtennis, för att ta ett annat exempel, får suveräna Kina blott ställa upp med två spelare eller par per klass. Linjeloppen på cykel tillåter fyra åkare per lopp.
Friidrott är i vissa grenar den mest konkurrensutsatta idrotten av alla. Jag menar att man skall ta detta i beaktande vid uttagningarna. Det är betydligt svårare att bli tolva i en löpning än i brottning. Därmed inget ont sagt om brottning.
Friidrott av världsklass finns på alla kontinenter.
***
På sociala medier frodas invektiven. Tyvärr också synpunkter och förslag som strider mot de regler som styr den internationella olympiska rörelsen. Det är inte bara Sverige som har en nationell olympisk kommitté. Alla, de över 200, nationerna har det. Det är dessa som i slutändan bestämmer och anmäler deltagarna. Svenska Friidrottsförbundet kan inget göra.
Om detta kan man givetvis ha synpunkter.
***
SOK:s medlemmar har fått utstå en nästintill kränkande personkritik. Jag har ingen aning vilka styrelseledamöterna är. Men en sak vet jag: De är alla demokratiskt valda. Det är de svenska förbunden i de olympiska idrotterna som väljer SOK:s styrelse. Anser man att det inte finns tillräcklig kompetens får man se till att det vid nästa årsmöte väljs in lämpligare personer. Svårare är det inte.
***
Att SOK höjt åldersgränsen för att ”se och lära” till 25 är i och för sig positivt. Men varför dra en åldersgräns? Man kan få en utveckling internationell även efter 25. Som nu 28-åriga Rebecka Hallerth som i slägga i år ökat från 67,22 till 71,62 och visat stabilitet på dessa längder. Vad säger att Rebecka om fyra år inte är i fortsatt utveckling?
***
Vilka svenska friidrottare har då möjlighet att nå en 12:e plats.
Grupp 1, medaljchans, Duplantis, Ståhl, Karlström.
Grupp 2, Kramer (semi med liten finalmöjlighet), Almgren (cirka 8), Bengström (semi med finalmöjlighet), Montler (final med chans till sex hopp), Fanny Roos och Axelina Johansson (final med chans till sex stötar), Kamga (final med chans till sex kast).
Grupp 3. Semifinal och därmed bland de 24 bästa Julia Henriksson och Henrik Larsson.
Går dessa mina förhoppningar/tips in är detta en mer än godkänd svensk insats.
***
Sen hoppas jag att de opportunister i olika medier som pläderat för en större trupp inte tar fram fiaskostämpeln vid ett sämre utfall. Det har tyvärr hänt vid ett flertal tillfällen.
OS är slut för den här gången.
Känns tomt men samtidigt skönt. Det har tagit sin tid att följa de svenska framgångarna. Mycket har fått stå på vänt. Kommentarerna har varit många, inte minst på sociala medier. Mycket sporadiskt har jag tittat in på dessa. Har själv legat lågt. Det mesta har sagts eller skrivits. Mångt bra, mångt lite sämre. Men vem är jag att sätta mig till doms över andra?
Några personliga funderingar kan kanske dock vara på sin plats.
Om nu någon är intresserad.
***
Givetvis engageras jag av fram- och motgångar, främst de svenska. Den medaljmiss som tog mig hårdast var Ebba Anderssons på tremilen. Ebba är med sin lite blyga framtoning min speciella favorit in skidfamiljen, nästan alltid i skuggan trots sina internationella framgångar. För sådana har Ebba. De stora segrarna finns (ännu) inte. Många menar att Ebba aldrig kommer att vinna något stort individuellt. Jag tror att vinsterna kommer. Medaljer i OS, även ett brons, uppmärksammas mer än ett i ett VM. Denna stund på medaljpallen hade jag unnat den sympatiska 24-åringen. Hennes slit ensam i spåret i mer än två mil var värt mer än en åttondeplats. Och på en plats på den svenska misslyckandelistan. Detta var ett sådant. Enligt många.
***
Charlotte Kalla, inspiratören för den nya tjejgenerationen, har fått sin beskärda del av kritiken. Hon borde inte åkt till Kina. Så har det låtit både här och där. Men Charlotte Kalla hade faktiskt kvalificerat sig på den här säsongens meriter. Tyvärr är bredden hos de svenska distansåkarna inte i paritet med den på sprintsidan.
Hur hade det sett ut om Sverige inte kommit med full representation i skidloppen?
På 10 kilometer kom Charlotte som 20:a före alla norskor utom Therese Johaug och hon var inte sämsta svenska på alla distanser. Charlotte förtjänade sin plats i OS-truppen.
Låt oss komma ihåg henne som en av våra största vinteridrottsstjärnor genom alla tider. Från OS finns ju så mycket annat att minnas. Varför vara negativ när det finns så mycket positivt?
***
Norge, ja. På damsidan på skidor räddades den norska äran helt av suveränen Therese Johaug. Bredden på toppen är helt försvunnen. Rakt över var den svenska daminsatsen klart bättre än Norges. Vem såg det komma?
***
Vad är sprint? Är ett lopp på upp mot 3,30 verkligen sprint, som nu i lagtävlingen för damer? När en aktiv dessutom inom kort tid skall göra tre lopp är det inte bara sprintegenskaperna som belönas.
Sen är det inte heller helt rättvist att de lag som avancerar från heat 2 får avsevärt kortare vila än de som tävlade i heat 1.
Införandet av sprintloppen har berikat skidsporten, blivit mer publikvänlig och kommit närmare åskådarna inne i städerna.
Men explosiviteten måste belönas mer. Damernas OS-lagsprint gjorde inte detta. Uthållighet belönades mer.
***
Peking-OS rankas som Sveriges främsta i vintersammanhang. 18 medaljer skojar man inte bort. Men hur står sig utdelningen i ett historiskt perspektiv?
På måfå plockade jag fram Olympiaboken från vinter-OS 1960 i Squaw Valley. Då tog Sverige sex medaljer, tre guld, ett silver och två bron. På 27 grenar. Fler tävlingar var det inte 1960. Alltså tävlade man om 81 medaljer.
I Kina om 327 i 109 grenar.
Jämför själv!
I Squaw Valley blev Sverige tvåa i nationstävlingen efter den då officiella poängberäkningen, 7, 5, 4, 3, 2, 1.
***
Hur många medaljkandidater finns det i varje individuell tävling i OS? Frågar du runt bland de olika nationerna kommer du nog upp kring tio. Tre av dem, plus någon överraskning, får medalj. Har de övriga sju misslyckats? I mångas värld är det så. Det syns i kommentarerna. 18 svenska medaljer är en normal utdelning på de cirka 30 möjliga medaljkandidater man kunde urskilja före tävlingarna.
***
Det här är några av minst 100 tankar som fladdrat runt under de fascinerande OS-veckorna.
Det får räcka.
OS är slut, känns tomt, men samtidigt skönt.
Även om jag inte offrat min nattsömn en enda gång, har tv-tittandet plus all OS-läsning tatt sin tid och mycket har försummats eller skjutits på framtiden.
Nåväl, några OS-funderingar kan kanske vara på sin plats.
***
Mest spännande? Givetvis hästhoppningens lagtävling, där varje hinder innebär ett spänningsmoment i sig. Samspelet häst/ryttare imponerade. Givetvis måste man ha bra, dyra hästar för att vinna ett guld i ett olympiskt spel men ryttarens/tränarens roll kan aldrig ifrågasättas. Även om frågan åter kommer att aktualiseras när Jerringpris och Dagbladsguld skall diskuteras.
***
Såg de svenska seglarnas silverlopp. Tävlingssegling är verkligen fysiskt krävande.
***
Damfotbollslagets finalförlust svider naturligtvis. Men laget föll faktiskt på oskicklighet. Att missa fyra av sex straffar är inte godkänt.
***
De nya grenarna på programmet har jag ingen uppfattning om, vet inget om hur stora de är tävlingsmässigt internationellt. Men kanotslalom? I hur många länder utövas den och hur många banor finns det i världen?
Vet att squashen, som utövas i alla världsdelar, förgäves i många år ansökt om olympiskt status. Varför man nekats inträde i OS-familjen förstår jag inte.
***
I ett OS är det massmedialt stor koncentration på medaljer. Det är precis som inget annat räknas. En krönikör underkände de två svenska kanotisterna insatser. Två femte- och en sjätteplats av de två svenska deltagarna är i min bok alldeles utmärkt i ett globalt mästerskap.
***
Kampsporterna hade det tungt. En tv-krönikör menade att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) måste se till att brottningen får resurser att åter bli den stornation Sverige varit. Faktum är att det helt enkelt finns för få brottare. I Skåne fanns under storhetstiden en bit över 50 klubbar, nu kanske sju, åtta med seniorbrottare. I övriga landet är minskningen lika drastisk.
Vid SM för damer är det i några klasser final direkt, oftast bara tre, fyra deltagare per klass-
Enstaka brottare på världselitnivå kan självfallet komma fram, men med den minimala bredd som finns inom svensk seniorbrottning kan Sverige inte bli den stornation vi drömmer om.
***
Herrarnas höjdhoppsfinal slutade i ett antiklimax. Italienaren Tamberi och Qatars Mutaz Essa Barshim beslöt dela på guldet. Sedan 2014 kan, om två hoppare är ensamma kvar och är överens, det bli två ettor. Om denna regel kan man naturligtvis ha åsikter, men visst gick man som åskådare miste om den dramatik som ger ett mästerskap extra krydda.
Anledningen till de bådas beslut var att de är mycket goda vänner och tillika träningskompisar. När Mutaz Essa Barshim gifte sig med Malmöflickan Alexandra var Tamberi en av många inbjudna friidrottsvärldsstjärnor vid vigselceremonin.
***
Herrarnas insats i handboll som femmor hamnade på minussidan i mångas OS-summering. Vid vinterns VM-silver klaffade allt, speciellt Andreas Palickas målvaktspel. Nu föll inte alla bitar på plats. Då blir det inte medalj i en så tät konkurrens som det finns i världshandbollen.
***
Tre poäng för guld, två för silver och ett för brons. så rangordnades nationerna tidigare vid OS. Det fanns till och med listor där de sex främsta belönades med poäng,
Jag har ”roat” mig med att göra en sammanställning, där alla medaljörer får poäng enligt ovan.
1) USA 232 p, 2) Kina 196, 3) Ryssland 139 (sexa i guldligan) 4) Storbritannien 130, 5) Japan (trea), 6) Australien 88, 7) Italien 70 (10), 8) Tyskland 68, 9) Frankrike 65 (7), 10) Nederländerna 64 (9), 11) Kanada 44, 12) Brasilien 41 i, 13) Nya Zeeland 40, 14) Ungern 39, 15) Sydkorea 36, 16) Polen 27, 17) Spanien, 24 (22), 18) Tjeckien 23 och Schweiz 23, 21) Kenya 22 (18), 22) Sverige 21 och Danmark 21 (24), 24) Norge 20 (19), 25) Jamaica 18 (20), 26) Kroatien 17 (24),
Att notera, Nya Zeeland har 5 miljoner innevånare, Ungern 10, Nederländerna 18 och Australien 26.
Man skall inte glömma att de stora vintersportnationerna har en intern konkurrens om talangerna. Kanske främst då i Norge. Och i Sverige.