Får man bli lite idrottsfilosofisk så här en varm sommardag?
Jag undrar över vad som gör en idrott stark. Min filosofi under mina år som ledare har varit att bredd ger topp. Och för att utveckla toppen behövs lokal och regional konkurrens.
Det är i sken av detta som jag vågar konstatera att skånsk friidrotts regress, sett över hela registret, beror på det saknas elitkonkurrens till Malmö AI. De talanger de mindre skånska föreningar upptäcker och fostrar hamnar till stor del i MAI. Men har MAI resurser, ekonomiska, ledar- och träningsmässiga, att ta tillvara all den talang som kommer till föreningen? Och samtidigt ge sina egna ungdomar den stimulans som är nödvändig för en elitsatsning.
Jag tycket inte det. Frånfallet är över tid för stort. Det visar en genomgång av den skånska årsstatistiken några år tillbaka.
I min värld är förklaringen enkel: Brist på konkurrens både distriktsmässigt och lokalt. Det finns inga, eller få, alternativ.
IFK Lund är på sprintsidan ett ypperligt alternativ. Det är det enda. I stort sett.
IFK Helsingborgs ekonomiska problem har visat sig förödande för en bred skånsk elitkonkurrens.
***
Bilden av skånsk simning är annorlunda.
Här är konkurrensen på elitplanet hård och det finns klart fler föreningar med aktiva som kan hävda sig på SM-nivå för seniorer.
Men i storstaden Malmö finns en likhet. I simning är numera Malmö KK helt dominerande. SK Ran syns knappast längre i SM-sammanhang för varken seniorer, juniorer eller ungdomar. I friidrott har Heleneholms IF hamnat i samma situation.
***
Den senaste tiden har simningen haft sina inhemska mästerskap för seniorer, juniorer och ungdomar. Nästan helt utan massmedial uppmärksamhet i min tidning,
I föreningstävlingen för seniorer, där simningen är generös och ger poäng till de 16 främsta, kom Helsingborg tvåa, 3) Malmö KK, 6) Poseidon, Lund, 11) Landskrona. Ytterligare sex Skåneföreningar, av 55, tog poäng.
Medaljskörden
Helsingborg 6—3—2
Malmö KK 2—4—7
Poseidon 3—1—1
Landskrona 2—2—2
Kristianstad 3—0—0
Sjöbo 0—2—1
Ringsjön 0—1—0
Sydsim 0—1--0
***
JSM, 19 år är högsta åldern
Föreningstävlingen
2) Helsingborg, 3) Malmö KK, 7) Kristianstad. Ytterligare fyra klubbar erövrade poäng.
Skånska medaljer
2) Kristianstad 6—3—1
3) Malmö KK 3—3—2
14) Poseidon 1—1—0
19) Helsingborg 0—2—4
21) Triton, Staff-torp 0—2—1
***
Sum-Sim, två åldersklasser, 15—16 och 13—14.
Föreningstävlingen
2) Helsingborg, 5) Malmö KK, 9) Vellinge/Näset. Ytterligare nio klubbar erövrade poäng.
Skånska medaljer
2) Helsingborg 13—9—8
13) Malmö KK 2—0—4
17) Poseidon 1—3—1
23) Vellinge/Näset 1—0—0
30) Ystads SS 0—2—0
32) Triton 0—1—2
38) Ängelholm 0—1—0
***
Totalt 15 klubbar hade simmare bland de 16 främsta i de 4x2 åldersklasserna. Men precis som i friidrott finns det kommuner utan aktiva föreningar och tidigare starka simfästen har försvunnit.
Sett över alla åldersklasser är skånsk simning i grunden stabilare än skånsk friidrott, accentuerat på seniorsidan.
Varför? Jag har inget svar, bara en amatörfundering: Friidrotten med sina många vitt skilda grenar fordrar speciella kompetenser (slägga och stav, för att nämna två väsensskilda grenar, är svåra att kombinera) har inte tillräckligt med elittränare medan jag inbillar mig att en tränare i simning behärskar alla fyra simsätten.
Tidigare hade simningen svårt att behålla de aktiva upp över de 20 åren. Den trenden har man vänt. Friidrottens ålderskurva har gått åt andra hållet.
Simningen har bättre utnyttjat mottot: Med bredden mot toppen.
***
Mitt friidrottshjärta lider. Men jag beundrar simningen. Utan avund.
Då och då kommer det några kommentarer till mina blogginlägg.
Nu i veckan kom några synpunkte från vännen Roger Gottfridsson. Han efterlyste bland annat en livligare idrottsdebatt. Förvisso inte via sociala medier. Men så får det bli.
***
Här Rogers inlägg:
Skulle det inte vara möjligt att tillåta distriktslag delta i SM-stafetterna eller
skulle "lån" vara möjliga till stafetter och lagtävlingar? Talangerna/"stjärnorna" i småklubbar kunde tillåtas representera en annan klubb för enstaka tävlingar, som stafett-SM och lag-SM.
Som en följd av att tidningar där det finns möjlighet att diskutera idrottspolitiska frågor inte längre finns har den idrottspolitiska debatten upphört. Nätet duger inte som diskussionsforum för idrottspolitik. Alltför många röster lämnas utanför debatterna.
Utan debatt går idrotten på lång sikt en död i stillhet till mötes. Det är ett sämre scenario än att skapa plats för att hitta platser att diskutera - även om det kommer att kosta några kronor...
***
Här mitt svar:
Det är väl helt klart att friidrottens stafett-SM måste vitaliseras. Det är tunna startfält i seniorklasserna, de senaste åren nästan utan försök. Inte ens på 4x100 meter.
Friidrotten är konservativ på vissa områden. Distriktslag på seniorsidan skulle rubba cirklarna i föreningstävlingen om Mästerskapsstandaren. Kanske en bagatell som borde kunnat lösas
Men varför inte våga pröva i junior- och ungdomsklasserna? Distriktslag eller klubbkombinationer, eller varför inte båda, jag ser gärna ett försök.
Inte heller här är antalet startande lag imponerande. På vissa distanser i några åldersgrupper har man reducerat sträckorna från fyra till tre. Naturligtvis ett svaghetsbevis.
Och det är just i de yngre klasserna det är viktigt med stimulans.
Jag har ofta pläderat för att 22-årsklasserna i stafett borde strykas. SM-tävlingar med två, tre lag är lite genant. 20-åringar kan, som förr, tävla mot seniorer med framgång.
***
Simningen tillåter vid SM i lagkapperna kombinerade lag. De är oftast få föreningar som utnyttjar möjligheten. I simning avgörs lagkapperna i samband med de individuella grenarna vilket betyder att simmarna är på plats utan några extra kostnader.
Friidrottens stafetter är en separat tävling med allt vad det innebär med utgifter.
Är friidrotten beredd med dessa extra utgifter för ett ge stimulans till en breddmässigt trängd idrott? Inte minst i Skåne.
***
Lån till lag-SM vill jag inte ha. Det hade gjort det för lätt att fylla ihåligheterna i ett lag, där det förvisso är många grenar men endast en aktiv/gren och dessutom tillåtet att en aktiv får deltaga i två grenar.
Det är ingen bra väg att tunna på kraven för att få en förändring till stånd.
De nedre serierna, i de södra distrikten Götalandsserierna, är intresset litet, klubbarna få. Malmö AI deltog 2023 med båda sina lag i SM-finalerna, inga andra Skåneklubbar försökte kvala in. IFK Lund och Åhus FIK deltog i den högsta Götalandsserien med både damer och herrar.
Större var inte det skånska intresset.
Sen kan man ju undra varför man, sett över två omgångar, skall ha så svåra grenar som hinder, slägga, lång häck och stav (som numera kräver nedslagsbäddar som inte finns på alla arenor) i den lägsta divisionen. Detta gynnar definitivt inte att det blir ett större antal deltagande föreningar.
Ändra först här och se om det hjälper. Det kan kanske till och med öppna vägen till kombinationslag. Men i mina pessimistiska ögonblick funderar jag om det ens finns speciellt många underlag i Skåne för seniorlag. Och tyvärr knappast något intresse heller.
Det är svårt att jämföra.
Kanske speciellt i idrottens värld. Betingelserna är så olika,
Men en aktuell fråga har fått mig att fundera: Varför har skånsk simning lyckats med som min älskade friidrott (ur skånsk synvinkel) inte klarat av?
I veckan avgjordes SM simning, nästan helt obemärkt i min tidning Sydsvenskan. I föreningstävlingen, där simningen verkligen belönar topp och bredd, var det fyra skånska föreningar bland de sju främsta, 4) Helsingborg, 5) Malmö KK, 6) Poseidon (Lund, 7) Landskrona. Ytterligare åtta klubbar tog poäng.
Det imponerar på mig.
I friidrott finns en elitklubb, Malmö AI, sedan IFK Helsingborg av ekonomiska skäl lagt ner sin elitinriktning. Det finns inte heller på kartan att tolv skånska friidrottsföreningar skulle ha seniorer bland de 16 främsta på ett SM.
Återväxten verkar också säkrad, Malmö KK var bästa juniorklubb, 3) Helsingborg, 11) Poseidon, 12) Kristianstad plus så ytterligare nio föreningar på listan.
Men även simningen har sina ”vita fläckar”. I 25 år var jag ansvarig för den idrottsliga delen av Skåneidrottens årsberättelse och har då skrivit om bra elitverksamhet i Ystad, Trelleborg och för inte så länge sedan var Ängelholm och Höganäs på gång. I veckans SM såg man knappt till klubbarna från dessa orter.
På riksplanet saknas en storklubb i Göteborg. S 02 finns på 32-andra plats i klubbtävlingen med noll medaljer. Elvan Mölndal med två seniorbrons räddade delvis regionens simmarära.
***
Som vän av stafetter (och lagtävlingar) är jag imponerad över antalet startande lag både bland seniorer och juniorer. På juniorsidan hade mixedloppet över 4x100 fritt 28 startande lag, sju var skånska. I övrigt varierade det mellan 25 och 15.
På seniorsidan mellan 26 och 13.
Att jämföra med friidrottens mellan tre och högst tio startade lag är förstås inte rättvist. Friidrottens stafett-SM är en separat tävling, simningens lopp ligger insprängda i de individuella loppen. De aktiva finns på plats och det är ju också så att en allroundkunnig simmare kan deltaga i alla fyra loppen och en duktig junior även i seniorklassen.
Detta till trots är jag som friidrottare imponerad simningens stora startfält.
Speciellt som min filosofi för en bra löpbredd går genom mycket stafettlöpningar. Och i övriga friidrottsgrenar genom lagtävlingar för ungdomar.
Två sätt att inspirera ungdomar och skapa bredd och klubbkänsla som till stor del försvunnit i skånsk friidrott.
Nytt år och till det tillhör önskningar och personliga löften.
Mina löften håller jag för mig själv och de bryts också ganska så snabbt. Vanor och ovanor är inte lätta att ändra vid 80 plus.
Och vem är jag att komma med futtiga personliga önskningar när ryssarna våldför sig på Ukraina, minst halva Afrika svälter, kvinnor förtrycks världen tunt, ja, hela befolkningar i vissa länder? Ni, mina läsare, vet naturligtvis hur det ser ut i världen. Inte minst klimatmässigt.
Då känns det lite, ja just futtigt, att sitta i en fin, varm (förvisso någon grad lägre än vid förra nyåret) lägenhet och bland annat fundera över skånsk friidrott och en förändrad tidningsvärld.
Friidrott och tidningar har varit två av mina främsta intressen i livet.
***
I friidrott önskar jag mig några unga ledare med intresse och idéer att skapa liv i en defaitistisk skånsk friidrott. De måste se utanför de snäva klubbgränserna, där de egna föreningens intressen är viktigare än friidrotten som en enhet. Jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas en seniorbredd för att ur denna kader finna framtidens ledare och tränare. Så har skånsk friidrott byggts upp under alla tider. Tills nu.
Konkurrens stimulerar. Inte minst på klubbnivå. För några år sedan la Heleneholms ner sina elitambitioner, samgåendet med IK Pallas och IK Finish med målet att i Öresunds FK bli en elitklubb blev ett rejält misslyckande, och nu senast aviserade IFK Helsingborg att man lagt ner sin elitverksamhet. De flesta av de bästa skall tävla för Malmö AI.
I Skåne med drygt 1,3 miljoner invånare finns nu endast en klubb, MAI, med elitinriktning. Det ser annorlunda ut i Storstockholm (större befolkning, javisst!) och Göteborg (betydligt färre boende än i Skåne!). Där finns det elitkonkurrens bland klubbarna. Det märks i exempelvis i tävlingen om SM-pokalen.
Från Skånehåll menar tongivande klubbledare att skillnaden ligger i de stora inkomster som motionsloppen ger, i Stockholm främst Stockholms Marathon, i Göteborg Göteborgsvarvet.
Är det så enkelt?
Jag menar att den stora skillnaden ligger i den konkurrensmiljö som finns inom regionerna. Och ett brett personligt engagemang.
***
För en tid sedan jämförde jag skånsk simning och friidrott, två idrotter i samma konkurrenssituation, med seniorperspektivet i SM. Simningens klubbredd var imponerande överlägset.
Nyligen avgjordes Sum-Sim-finalerna i Helsingborg. Det är SM för 15—16- och 13—14-åringar. För att få deltaga måste ungdomarna kvala regionalt och vara bland de 16 främsta i landet för att få finalsimma. Det är ett deltagarantal som friidrotten bara kan drömma om.
Och även vid dessa mästerskap var Skåneföreningarna långt framme i klubbtävlingen: 1) Helsingborg, 5) Kristianstad, 8) Malmö KK, 9) Poseidon, Lund. Ytterligare 12 klubbar tog poäng.
Jag är imponerad av skånsk simning.
Men varför är skillnaden gentemot friidrotten så stor? Vad har gått fel i skånsk friidrott?
Att någon, eller helst några, funderar och sen försöker ta sig an problematiken, det är min högsta idrottsliga önskan inför 2023.
***
Jag älskar Sydsvenskan, har haft en daglig relation i 70 år.
Självfallet känner jag till tidningsvärldens ekonomiska och personella problem. Vill givetvis att storleken på redaktionerna inte skall reduceras än mer. Har för övrigt fått en ny favorit på Sydsvenskans ledarsidor i den fristående skribenten Pernilla Ström. I sin kolumn behandlar hon vardagens små problem med en personlig prägel med en politisk udd.
I idrottens värld är resultaten det bärande. En allsvensk fotbollsomgång utan någon tabell vore en smärre ”katastrof”. Men det är fler tabeller/resultatlistor som i min värld är heliga. Medveten om ett begränsat utrymme och ibland alltför mycket material, förstår jag svårigheterna.
Förvisso en petitess i det stora hela: Men Sydsvenskans Sport i siffror är alltför spretig och tyder på idrottslig okunskap.
Alltför ofta tvingas man öppna datorn för att hitta resultat som borde vara en självklarhet för en tidning av Sydsvenskans storlek och renommé.
En stilla önskan, ge redigeraren en prioriteringsmall. Svårare är det inte.
Jag vill inte läsa ett fullständigt facit från en damhockeymatch i högsta serien uppe norr inför 40 åskådare, när det inte finns plats för en allsvensk handbollstabell. Liknande exempel under 2022 har varit många.
Har också en känsla av att det finns ett genusperspektiv på resultatredovisningen. Är inte läsaren perspektiv viktigare?
***
2023 då?
Detta är inlägg 1 473 sedan starten den 15/9 2012.
Jag siktar först och främst på 1 500. Intresset ökar år för år. Det inspirerar förstås.
Samtidigt tar allt betydligt längre tid nu än för bara några år sedan.
Jag är också involverad i ett intressant projekt, IK Finishs jubileumsbok, 100 år 2024. I deras arkiv finns unikt material, som tar tid att utforska.
Detta skall jag prioritera 2023.
***
Gott Nytt År!
Som friidrottsvän blir man avundsjuk på simningen.
Och inte mints fundersam.
Varför är ett SM i simning så mycket större än ett i friidrott?
Simning och friidrott (och då tänker jag i detta fall på löpning) är ju två besläktade sporter, det gäller att ta sig så snabbt som möjligt på land respektive vatten. För att nå SM-elit måste det till nästan daglig träning året runt. I många år.
Men granskar man ett SM i de båda idrotterna är deltagarantalet i simning så oerhört mycket större än i banlöpning. När simmarna förra helgen hade sina kortbanemästerskap fanns det, det gällde båda könen, allt från 25 till över 60 aktiva på startpallarna.
Vid SM i år i friidrott pendlade antalet starter mellan fem och 25, med endast två distanser över 20 deltagare.
I stafetterna/lagkapperna är siffrorna än mer överlägsna i simningens favör.
Ett exempel
Simningen 4x200 meter fritt, herrseniorer 21, damseniorer 17.
Herrjuniorer 17, damjuniorer 24.
Friidrott 4x800 meter, herrseniorer 5, damseniorer 4
Herrjuniorer 3x800 meter (M och K 19, samma åldersgräns som i simning) 6, damjunior 5.
Märk väl att friidrotten reducerat antal deltagare i vissa stafetter och åldersgrupper från fyra till tre för att få någorlunda hyggligt stora startfält. Som nu på 19-åringarnas 800 metet.
I alla jämförelser finns det naturligtvis orättvisor. I simning kan en aktiv i ett SM tävla i fler grenar än en aktiv i friidrott. Simningen har sina lagkapper i samband med de individuella grenarna vilket gör att klubbarna naturligt har fler aktiva på plats för att kunna deltaga med mer än ett lagkappslag. Att simningen dessutom samkör senior- och junior-SM i de individuella grenarna ger per automatik större startfält
Allt detta tillsammans gynnar simningen. Detta till trots är, i min värld, differensen alldeles för stor.
***
Hur ser det då ut regionalt? I detta fall tänker jag på Skåne. Från och med nu finns det bara en elitklubb i friidrott sedan IFK Helsingborg lagt ner sin elitavdelning och de flesta ur den numera tävlar för Malmö AI. IFK Lund har ett antal aktiva av SM-finalklass och några andra föreningar (i bästa fall) en.
I klubbtävlingen i simning nu senast kom Helsingborg fyra (med några av sina världsstjärnor kvar i USA), Malmö KK femma, Poseidon (Lund) sjua, Landskrona åtta och sen 16) Kristianstad, 23) Sydsim (Burlöv), 39) Sjöbo.
I juniortävlingen kom MKK trea och 8) Helsingborg, 9) Poseidon, 10) Kristianstad och därtill ytterligare åtta klubbar av 52 som tog poäng i JSM.
Det här är en bredd och en topp som det är länge sedan den skånska friidrotten kunde matcha.
***
Varför har det blivit så?
Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag har mina funderingar.
Det värsta är att det tycks smugit in sig en form av defaitism i skånsk friidrott: Konkurrensen idrotterna emellan är så mycket större nu än tidigare. Förvisso helt sant. Men simningen befinner sig i exakt samma situation men har klarat den nya konkurrenssituationen betydligt bättre.
***
En likhet har simningen och friidrotten gemensamt, svårigheten att få genomslag i min tidning för bra lokala SM-insatser.
Senast vid sim-SM tog MKK tre guld, fem silver och tre brons och Poseidons aktiva simmade hem två medaljer av varje valör. På JSM hade MKK medaljskörden 8—2—5.
Detta facit av två klubbar från de städer som Sydsvenskan prioriterar. Men inte en textrad. Det fanns infallsvinklar. Elias Persson från MKK var en av SM:s framgångsrikaste deltagare.
Prioriteringar är svårt. Men jag – och många andra – vill ha en bred skildring av idrottsvärlden. I den ingår inte – i ett personellt ansträngt läge, det som oftast anförs som förklaring vid bevakningsmissar – ett reportage om ett handbollsträningspass för Malmö FF:s fotbollsspelare i Ystad.
Inte för inte kallas SDS ibland MFF:s klubbtidning.